Internationellt upprop: ”Vi, de på Via Tolemaide” – Stöd demonstrationen 17 november i Genua
Det italienska rättsmaskineriet tuggar långsamt, långt mycket långsammare än det makabra svenska. Först nu, sex år efter de stora demonstrationerna mot G8-mötet i Genua, börjar åtalen komma mot demonstranter. Åklagarna Canepa och Canciani har yrkat på 225 år i fängelse för 25 aktivister, utifrån upplopsparagrafer om ”förödelse”, som aldrig annars används. De makalösa åtalen har fått hela den autonoma italienska rörelsen att börja samarbeta igen och uppmana till en stor demonstration i Genua den 17 november. Följande upprop offentliggjordes lördagen den 20 oktober i Genua på Zingariteatern under ett offentligt möte med representanter från argentinska Madri di Plaza Majo. Uppropet har undertecknats av alla kända autonoma talespersoner, journalister som Naomi Klein och flera italienska vänsterpolitiker. Vi är alla Carlo Guiliani!
Det är sant. Det finns en historia av kamp, av sociala rörelser, av folk och en historia av makt. Det är ingen tvekan om detta, och Genua bekräftar det. Historien skrivs ofta av domstolar. De offentliga åklagarna som har anklagat 25 demonstranter för förödelse och plundrande och som håller, för stunden, hundratals fall öppna mot lika många deltagare i demonstrationerna mot G8 på deras skrivbord, sammanfattar även åklagarnas hållning. Skriva om, modifiera, förvrida det som hände i ett försök att inte bara förändra anledningen, utan även att ta bort de anomalier som representerar påtagliga tecken på systemets kris. Revidera historien för deras egna tycke och smak är faktiskt inte bara en gammal last hos de som styr: det är också ett mått på hur mycket denna demokrati, som befinner sig i en djup och oåterkallelig kris i dessa varenda uttryck, artificiellt måste försöka skapa en legitimering för sig som inte längre finns. De bedövande ord, som valts med omsorg av statens tjänare och som uttalats i domstolssalarna, ska täcka det som hundratusentals människor genomlevde, och det som miljontals redan vet. Dessa ord kommer bli den officiella historien när de har skrivits i svart på vitt längst ner för att döma folk till åratals fängelse som bara haft oturen att utses som syndabockar, för felet att ha varit i Genua den 19, 20 och 21 juli för att protestera mot G8.
Arkiverandet av mordet på Carlo Giuliani var bara första kapitlet i historien om Genua, skriven av makthavarna i domstolarna.
Vi skulle däremot begå ett gravt fel om vi tror att frågan slutar här, på ett förenklat sätt. I åtalet från åklagarna, och i hanterandet av Genuarättegångarna avslöjas mycket mer än bara en enkel bekräftelse på ett gammalt antagande, som alla kämpande rörelser varit tvungna att hantera. Överallt för ett enkelt faktum: maktens historia och den ”sociala” historian rör sig inte parallellt, utan de krockar, de hamnar i konflikt. Och det är kraften i denna krock som avgör vad resultatet blir. Om utrymmet lämnas fritt åt det som det ”demokratiska systemet”, från riksdagen till domstolarna” vill skapa av Genua, då kommer resultatet alltid bli till upprätthållandet av maktens fördel. Och en inskränkning för sociala rörelser, både dem som finns nu, men framför allt för dem som kommer att komma i framtiden.
Det andra allvarliga misstaget skulle vara att tänka att de sociala rörelsernas historia också skrivs i svart på vitt. Att det är statisk, avlagrad, permanent. Det är den inte. Denna historia är levande, till skillnad från den skrivna från domstolarna, och växer, eller blir osynlig, krossas, tillsammans med dem som lever den. Efter dagarna i Genua visste ingen av oss, som på olika sätt bidrog till att skapa detta enastående uppror och som likt alla sanna saker även var tvungen att hantera tragedier, hur vi skulle börja tala igen med kraft. Några eftersom, efter den revolterfarenheten, valde att återvända, eller hoppa över till, den officiella politikens fåra, i riksdagen eller i politiska partier. Andra på grund av att de sociala rörelsernas forskningar leder dig ibland in på nya spår, svåra att experimentera med, fulla av tvivel och osäkerheter. I allmänhet har vi inte kunnat anta spåren mot några av oss som ett fundamentalt politiskt faktum, och därför har vi allt för ofta låtit vår historia skrivas av andra.
Men vad innebär det att börja prata med kraft igen? Vi tror att det har lite att göra med att bara tala, förkasta, vittna. Detta är helt klart minimum, men som vi har sett, om det inte sker någonting mer, någonting som blir en motor för allt annat, även det som tas för givet, sväljs det i en rutin som snabbt blir oförmåga. Det var en föreställningskraft som skapade Genua, inte summan av de som deltog. Och det är från vår föreställningskraft, den från Via Tolemaide, som vi vill bidra med att föra det som Genua gav oss tillbaka till diskussionens centrum igen.
Senaste dagarna har de offentliga åklagarna tydliggjort vad som är nyckeln, som staten vill använda för att kriminalisera Genua-rörelsen. Kruxet med Tolemaide-gatan, som var en av de mest besökta marschen under dessa tre dagar, är den anomali som de som reviderar historien från maktens synvinkel måste attackera.
Alla händelser den 20 juli kretsar kring multituden på över 20 000 personer på Via Tolemaide och i Carlinistadion, och runt det som fick polisen att attackera allt inklusive mordet på Carlo. Den multituden hade gjort ett precist val. Att vägra gå med på, att bedriva olydnad mot påförandet av den röda zonen, som var den konkreta symbolen för all makt som G8 utövade under dessa dagar. Men detta beslut togs öppet. Olydnad, brytandet mot lagen, hade blivit ett öppet rum och direkt konstituerande för den enorma gemenskapen av singulära och kollektiva subjekt. När vi nu ser vad aktivister i Köpenhamn gör, eller vad som hände i Rostock, ser vi det utrymme, både fysiskt och temporärt, av hur mycket det beslutet har blivit de sociala rörelsernas praktik, om än förnyat och berikat.
För att skriva under uppropet:
E-post: viatolemaide@globalproject.info
eller e-post: viatolemaide@sbenedetto.net