Vitbok Salem 2008: Gummiparagrafer och massgripanden

Här kommer vi försöka beskriva några av huvuddragen i de paragrafer som polisen hänvisat mest till under Salemdemonstrationen. Poliser måste ha lagstöd för allting de gör, det innebär att för varje åtgärd de gör så måste de kunna peka ut ett specifikt lagstöd som ger dem rätt att göra som de gör. Poliser är dock vana att deras agerande aldrig ifrågasätts och därför slarvar de ofta med lagstödet eller använder sig av paragrafer som täcker ett stort område, som t.ex. PL 13§. Även om det finns ”gummiparagrafer” och ofta används för rena trakasserier så är det viktigt att komma ihåg att det fortfarande finns gränser för vad som täcks även av de mest omfattande paragrafer. Om polisen hänvisade till andra paragrafer än de du ser nedan och du vill ha hjälp med hur man ska förstå dem så skicka in dina upplevelser till Motkrafts rättsavdelning. Om du själv vill titta på lagarna så kan du söka efter dem på t.ex. lagrummet.se

Vi börjar med

POLISLAGEN 27§

”27 § polislagen skall protokoll föras över ingripanden som innebär att någon avvisas, avlägsnas, omhändertas eller grips. Av ett sådant protokoll skall det framgå vem som har fattat beslutet om ingripandet, grunden för beslutet och tidpunkten när det har fattats, vem eller vilka som har deltagit i ingripandet, vem eller vilka som ingripandet har riktat sig mot, tiden för ingripandet samt vad som i övrigt har förekommit vid detta. Ansvaret för att ett protokoll upprättas vilar i fråga om uppgifterna om beslutet på beslutsfattaren och i övrigt på den som är att anse som förman vid ingripandet.”

Solidaritetsgruppen har begärt ut protokollen för Salemingripandena, men det kan vara värt att veta att du alltid kan gå tillbaka och se hur polisen själv har motiverat sina ingripanden.

Därefter den flitigt använda

POLISLAGEN 13§

”13 § Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.

Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.”

Paragraf 13 ger stöd för omhändertagande men betonar samtidigt uttryckligen att mindre ingripande åtgärder, t.ex. avlägsnande eller avvisande, ska användas i första hand.

Skillnaden mellan de olika begreppen kan sammanfattas ungefär såhär:

Omhändertagande = FLYTTAS TILL den plats

Avlägsnande = FLYTTAS FRÅN en plats

Avvisande = FÖRHINDRAS att ta sig TILL en plats

Förutsättningarna för att någon skall kunna avvisas, avlägsnas eller omhändertas vid ordningsstörning är att denne genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen. Det är alltså frågan om ett uppträdande som innefattar angrepp på ett ordningsintresse av betydelse för allmänheten eller annars från allmän synpunkt. Det räcker alltså inte att den enskilde polismannen eller poliskommenderingen finner beteendet störande. Ett populärt exempel; att vägra att lyda en polismans tillsägelse innebär alltså inte ett störande av den allmänna ordningen. Det avgörande i en sådan situation är vilka följder från ordningssynpunkt som vägrandet kan antas medföra. JO har påpekat bl.a. att det inte är en tillräcklig grund för avlägsnande om en person är allmänt otrevlig mot polisen

I de fall då störande av eller en omedelbar fara för allmän ordning föreligger krävs för ingripande även att ingripandet verkligen är nödvändigt för ordningens upprätthållande. Det anges i paragrafen ovan men framgår redan av Polislagen 8 §; att polisen skall ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Polisen bör alltid först ingripa med tillsägelser, och först om dessa inte åtlyds gå vidare till mer ingripande åtgärder.

Om det vid avlägsnande innebär att flytta någon längre än en kort sträcka och åtgärden innefattar ett påtvingat kroppsligt ingrepp av inte helt kort varaktighet, bör åtgärden dock normalt ses som ett omhändertagande.

Avvisande, avlägsnande eller i sista hand omhändertagande kan också ske om någon genom sitt uppträdande utgör en omedelbar fara för den allmänna ordningen. En grundförutsättning är att faran är konkret, dvs. en fara för något bestämt, vid en särskild tid, på en särskild plats. Ett omhändertagande får inte ske för att abstrakta, ännu inte konkretiserade faror skall avvärjas. Faran skall vidare ha uppkommit genom ett särskilt uppträdande från den som omhändertas. Som konkret fara räcker inte en viss persons blotta närvaro på en plats, även om det är känt att han brukar bråka och uppträda ordningsstörande.

Om ett avvisande eller avlägsnande bedöms vara otillräckligt får enligt andra stycket den berörda personen omhändertas. Om det redan från början framstår som uppenbart meningslöst att tillgripa ett avlägsnande eller någon annan mindre ingripande åtgärd för att det avsedda syftet skall uppnås, kan ett direkt omhändertagande undantagsvis bli nödvändigt. I ett sådant fall måste det av dokumentationen beträffande omhändertagandet framgå vilka omständigheter som motiverat detta.

I en propositionen från 1990, med anledning av fotbolls-EM, anges att det i en orolig och hotfull situation exempelvis kan vara en befogad åtgärd från polisens sida att ”stänga av” en folksamling eller del av den. Även om det i ett sådant fall kan finnas förutsättningar för att omhänderta eller gripa deltagarna i folksamlingen kan det självklart inte uteslutas att det på platsen också befinner sig oskyldiga åskådare eller förbipasserande. Prövningen av förutsättningarna för ett ingripande mot varje enskild kan naturligtvis ta en viss tid i anspråk. Det är dock angeläget att prövningen sker så snabbt att avstängningen upprätthålls på ett sådant sätt att inte redan avstängningen i sig själv blir att betrakta som frihetsberövande. Situationen på stationen i Rönninge och sedermera på tåget kan jämföras med det här JK-uttalandet från Järntorget i Göteborg 2001.

”Såvitt framkommit hade polisen inte vidtagit några åtgärder för att pröva förutsättningarna för en ingripande mot varje enskild individ i folksamlingen. Det fanns inte godtagbara skäl för polisen att underlåta att vidta åtgärder i syfte att identifiera personer som kunde bli föremål för åtgärder enligt 13 § polislagen. Avstängningen och kvarhållandet hade därför inte varit förenligt med den bestämmelsen. Frihetsberövandet ansågs ha varit oriktigt och sökanden var berättigad till ersättning.”

POLISLAGEN 13 § C (bussning m.m.)

”PL 13 § c, Om en folksamling, som inte är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning enligt ordningslagen (1993:1617), genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får deltagarna i folksamlingen avvisas eller avlägsnas från det område eller utrymme där de befinner sig, om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas.

En sådan åtgärd får vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten endast om det är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas. Lag (1998:27).”

Som ni kan se så ger 13 c, till skillnad från 13, inte stöd för att omhänderta någon. Ett avlägsnande enligt 13 c får därför inte genomföras på ett sådant sätt att det i rättsligt hänseende blir att betrakta som ett omhändertagande. Noteras bör också att syftet med ett avlägsnande med stöd av 13 c § polislagen är begränsat till att avse upprätthållande av ordningen på det område eller i det utrymme från vilket avlägsnandet sker. Ett avlägsnande får således inte därutöver syfta till att förhindra uppkomsten av andra ordningsstörningar på en annan plats eller senare i tiden.

I JO 2003/04 s. 110, med anledning av EU-toppmötet i Stockholm 2001 konstaterades
”Avlägsnandet skedde (..) till platser som var belägna som minst ca 16 km och som mest ca 26 km från avlägsnandeplatsen. Avlägsnandet var därför i rättsligt hänseende att betrakta som omhändertagande. Åtgärden saknade således stöd i 13 c § polislagen.” ” Frågan om innebörden av begreppet avlägsnande har behandlats av Svea hovrätt i en dom den 26 februari 1996 i mål nr B 1890/95, som avsåg ett ingripande enligt 13 § polislagen. Hovrätten ansåg där att en förflyttning av en person från Östgötagatan på Södermalm i Stockholm till den söder därom belägna förorten Sköndal, avsåg en alltför lång sträcka för att kunna rymmas i begreppet avlägsnande och att åtgärden därför rent faktiskt kom att övergå i ett omhändertagande.”

Jämför det med den ”rullande arrest” som polisen använde i Salem.

Rönninge- Sollentuna

Avstånd: 40,6 km, tidsförlopp runt 1,5h

[15:02] Folket på stationen trycks nu in på pendeltåget.

[15:47] Tåget med demonstranter är på väg in mot stan.

17:17] Alla har nu kunnat lämna tåget i Sollentuna.

Det saknar betydelse att det ärr möjligt att med hjälp av allmänna kommunikationer ta sig från platsen där man släpps av. Frågan om vilka möjligheter en borttransporterad person har att ta sig tillbaka är däremot av intresse när man skall bedöma vilka olägenheter denne åsamkats genom ingripandet. JO anser även att polisen bör försöka se till så att personer har medel, pengar eller skjuts, att återvända in till staden. Detta är värt att notera vad gäller Salem där en stor del av människorna var på väg till en tillståndsgiven demonstration.

I ett fall från Skåne 1998, där en buss med fotbollssupportrar stoppades och sedan avlägsnades med stöd av 13 c, så fann tingsrätten att polisen gjort sig skyldig till ringa tjänstefel då de vid tidpunkten för avlägsnandet inte stört ordningen och då avlägsnandet var så ingripande att det övergick i omhändertagande. JK gav dem 1000 kr var i skadestånd.

POLISLAGEN 24§

I samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas, förbjuda tillträde till visst område eller utrymme. Detsamma gäller om det finns risk för sådana störningar.

Under samma förutsättningar som anges i första stycket får polismyndigheten anvisa deltagare i en folksamling att följa en viss väg.

Om det är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas, får en polisman, i avvaktan på polismyndighetens beslut, meddela sådana förbud och anvisningar som avses i första och andra stycket. Lag (1998:27).

Den här paragrafen, som tillkom 1998, gör det möjligt för polisen att förbjuda tillträde till (oftast avspärra) ett visst område, utrymma ett visst område eller säga åt deltagare i en folksamling att följa en viss väg. För att polisen ska få göra detta måste situationen ha samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten eller risk för sådana störningar.

Syftet med 24 § polislagen är att den skall kunna användas i förebyggande syfte. Det krävs dock en konkret risk för störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten för att bestämmelsen skall kunna tillämpas. Att faran är konkret betyder att det ska vara en fara för något bestämt, vid en särskild tid, på en särskilt plats.

I riksdagspropositionen till denna paragraf nämns som exempel på fall där bestämmelsen kan tillämpas utan att några ordningstörningar ännu har uppstått att det till en demonstration som polisen har gett tillstånd till finns anledning att vänta en stor mängd deltagare (prop 96/97 nr 175 s 87). Detta syftar dock förmodligen på att polisen då kan spärra av gator och liknande för att det finns risk för att demonstrationen annars kan allvarligt störa allmän ordning och säkerhet på trafikerade gator.

Som i alla polisingripanden gäller enligt 8 § polislagen att behovs- och proportionalitetsprinciperna måste följas. Behovsprincipen innebär att ett polisingripande får göras bara om ingripandet är nödvändigt för att polisen skall kunna fullgöra sina åligganden, exempelvis för att avvärja eller undanröja en aktuell fara eller ordningsstörning. Proportionalitetsprincipen tar sikte på det intrång som polisingripandet medför för den som utsätts för det eller för något annat intresse, t.ex. affärsinnehavare på område som avspärras, och innebär att detta intrång inte får stå i missförhållande till ingripandets syfte. Man kan sammanfatta att minsta möjliga tvång eller våld skall användas (helst inget), och att tvång och våld inte får användas om det vore överdrivet jämfört med vad som annars skulle hända.

Beslutet om tillträdesförbud och anvisningar att följa viss väg fattas av polismyndigheten. Om det är bråttom får dock en polisman, i avvaktan på polismyndighetens beslut, meddela ett sådant förbud.

Den som trotsar tillträdesförbud eller väganvisning får polisen avlägsna med stöd av 13 a § polislagen.

/ Motkraft