Italien: ”Nu revolterar prekariatet mot er”

Intervju publicerad i den italienska tidningen Il Manifesto 18/12 2010.

Det är lätt att säga ”black block.” För att sedan upptäcka ens egna barns ansikten bakom halsdukarna eller med en sten. Vi har uppmärksamt lyssnat till anledningarna hos de som i tisdags valde att forcera den ”röda zonen” runt parlamentet. För att upptäcka den politiska kulturen och undersöka den mänskliga rikedomen  hos dessa ber vi er att följa med oss.

Alla letar efter er men ingen ställer särskilt många frågor. Hur var tisdagen?

Dagen satte fokus på subjekt och rörelser man nu måste ta i beräkning. Det händer i hela Europa. Jämförelsen med 70-talet är maktens berättelse för att göra en enkel cyklisk repetition av det hela, en banalitet. En viktig sammansvetsning av sociala miljöer kring konkreta förslag tog plats. Perspektivet enades, man fann ett gemensamt ord. Och man generaliserade temat om det prekära tillståndet som hela tiden reduceras till ett hopp om en fast anställning som aldrig kommer fast det förenar hemlösa och de på arbetslöhetskassa osv.

Vad var det förenande ordet?
Tisdagen var en revolt, ett sökande av brytningen. Som individuella sociala verkligheter gör vi mycket mer. Till exempel är vi engagerade i lokala kamper – ibland med gräsrotsfacken eller andra – i mindre intensiva konflikter. De som lever under krisen inför slutet av den politiska medlingen börjar att ”subjektiveras” inte bara i självorganiseringen utan i byggandet av ”bitar” av daglig revolt. I slutändan framträder ett blockerat systems globala kris. Vi står inför valoriseringsprocessens kris som i sig är en ”systemkris”. Det finns ingen ideologi att tilllägga. Och det finns också en ”kris i krisen” – i den politiska representationen.

Ett sammanträffande som kanske inte är en tillfällighet.
Nej, men det är också ett val som krävdes. Om jag i egenskap av makten säger ”på grund av krisen” är jag inte kapabel att ge ett svar på de sociala behoven, är det uppenbart att jag inte kan finna någon ”medling”. Jag är berövad allt inflytande i den ekonomiska processen. Men varje ekonomiskt val är ett politiskt. Nu är vi i en ny årstid, vilket också väcker frågor kring taktik, projekt, organisatoriska apparater.

”Miljön” har förändrats för alla. Att nå en överenskommelse runt ett bord tar flera år, en dag som denna, däremot…
Det råder ingen tvekan, eftersom det i slutändan också handlar om att återta lite social och politisk kraft. Om vi vill ha en radikal omvandling av det nuvarande måste vi föra tillbaka konfliktprocesserna i centrum. Det är politicism att idag fråga sig ”vilken representation rörelserna kräver” eller om ”vilken dialog man bör föra med den demokratiska fackföreningen.” Det är att diskutera politik innan man samlat kraft och närvaro. Kapitalets omstrukturerings och omorganiseringsprocesser har fragmenterat det sociala landskapet. Återuppbyggandet är svårt. Det krävs mycket av verkliga strukturer för att stödja socialiseringen. Det fackliga alternativet är inte tillräckligt i många situationer, om man beaktar den höga graden av utpressning på arbetsplatsen, särskilt inom den privata sektorn. I Italien är hälften av alla jobb svarta. 14 miljoner står som arbetslösa.

Lite för många för att alla vara sanna…

Bland dessa finns säkert mycket svartarbete och även brottslighet. I våra förorter finns det urbana centra för öppen narkotikahandel, där hittar man den sanna ”fjärde sektorn.” Men problemet med representation bör läggas fram i egenskap av social representation, förmågan att vara lyhörd och begriplig för de många som är ensamma och inte vet hur man ska uttrycka sin ilska. Nu vet de att någon är tillgänglig. Fram till i går [tisdag 14/12 ö.a.] trodde de att vi alla var ”normaliserade”, att man kunde fixa allt med ett lite offentliga medel till sociala center och en kandidatur.

Är det allt?
Att det skulle vara tillräckligt med att bränna två bilar för att ”bygga en ny värld”?  Naturligtvis inte … Men vad är högsta prioritet idag? Föra tillbaka konfliktprocesserna till centrum, bygga upp krafterna för förändring… Man bygger en ny värld också genom att bygga barrikader eftersom du upptäcker ”med vem” du kan bygga en annan värld med under tiden.

I tisdags kunde man tydligt se att ”vi bara kan skrämmas om alla är tillsammans.”
Och gatan visade styrka bortom alla förväntningar. Nu är frågan vilka möjligheter denna rörelse kommer fram till. Många förstod i tisdags att det finns ett samarbete i kampen, och att en nysammansättning är möjlig. Rörelsen är inte ”vår”, ´den är fri att välja.

En nysammansättning efter 20 år av ”oförmögenhet”…

Det var verkligen en viktig dag just på grund av detta. Nu måste man lämna utrymme för att fokusera på andra mål. De senaste månaderna har mobiliseringen av högstadieelever varit viktig. Och det märktes. Universitetsblocket deltog med en större självmedvetenhet men uttryck som var mindre socialt orienterade, mer ”akrobatiska.” Men det är i den sociala fragmenteringen som det största behovet för en politisk väg finns. Man måste ge ordet och social representation, alltså även politisk sådan, åt ett diffust prekariat som idag inte har några andra utrymmen förutom sitt eget handlande. Det finns ett behov av att ”kandidera sig i samhället” – inte i valen – att vara trovärdiga i de saker man gör och säger varje dag, bortom tisdagens händelse. Det handlar om att bygga ”samförstånd” i relationerna. Ett litet mål mot isoleringen och fragmenteringen men också mot den politiska krisen. Det finns masspartier som har svårt att få ihop 15 personer till en flygbladsutdelning.  Sen finns det gräsrotskollektiv, självorganiserade rörelser, som har en förmåga till militans och deltagande som borde framhållas.

Hur förklarar ni denna skillnad?

Först och främst med kraftansamling och medvetenhet om de radikala parollerna som vi presenterar. Om det finns en systemkris är det i systemet. Det är onödigt att försöka hitta ett sätt att försöka förvalta den tillsammans. Idén om att ”styra över krisen” kommer att kollidera med balansen i globaliseringen. Vad kommer Vendola [kandidat för den nya vänster-mitten alliansen] att göra den dag då han vill genomföra en radikal social reform? Kommer han att kunna överleva stabilitetsöverenskommelsen? Kommer han att vara villig att göra det?

Från och med januari kommer finanspolitiken skötas i Bryssel.
Vi tror att valet kommer att bli att ”förklara krig” mot de fattiga. Det uppenbart att de som har makten har sina privilegier, och dem vill de bevara. Välfärdsstaten har inte längre medlingsinstrument och förklarar krig. Men vid denna punkt är också en annan hypotes förbi: ”konfliktsimulering.” Idag leker den som ”simulerar” med elden. Om den politiska medlingen är över, är även simuleringen det. Det ”symboliska elementet” väger kanske ännu starkare. Det bepansrade fordonet som sätts i brand är en symbol, det är inte så att den finansiella polisen försvinner utan sätts i brand på allvar.

Repressionen. Vad väntar ni er?
Vi får se. Idag handlar det om förmågan att ge ett enhetligt svar. Det är förståeligt, konsekvent, att det blir en hård reaktion. De som har privilegier – de rika, ägande, de styrande – eller bara de som ville undergräva Berlusconi för att sedan presentera räkningen för denna uppoffring för oss, den ”neutrala övergångens regering,” den europeiska förvaltningens och Marchionnes… ”älskar oss inte.” Mot detta perspektiv har vi sagt ”que se vayan todos,” alla ska bort. Det finns nämligen inga alternativ i detta ”slott” som är paralyserat mellan en lobby av transversala intressen och globaliseringens styre (governance). Det kan vara så att vi hittils har varit en inte så värst modig generation…

Men det var ert Valle Giulia…
Det är början på en ny årstid. Hela överenskommelsen som leder ända till Vendola måste förr eller senare ta vissa beslut. Vi har bevittnat en pinsam tystnad vad beträffar denna dag. Vi tror det är ett misstag för att man måste vara konsekvent med de saker man säger. Man talar om lidande, prekaritet, vrede… Men vilken regering som än kommer efter denna kommer att sätta systemet av ackumulering och governance i kris eller vara bakbundet till händerna. Alltså är det enda som kvarstår åt demokraterna opinionen. Men gör det åtminstone!

Något mycket långt ifrån bilden av ”de som bara vill slå sönder allt”…

Man kan inte heller neka till detta: ja, vi ville slå sönder allt. Men vi var många och vi ville bara ta ordet. När man gör det är man inte ”trevlig.”

Det var en demo med folk som äntligen talade: “mafiosos”, “sell-outs.”

Utan visslingar och ballonger… Det är frukterna av praktiker av social organisering, utanför redan kända områden, utanför parti”politiken”, delvis också utanför facken. Till exempel i utrymmet för aktivering i ett socialt laboratorium eller prekaritetens återträff i ett visst territorium med ”samförståndet” mellan personer i centrum. Där förenas man genom att bygga ens ”berättelse” som säger att ”vi är oberoende, vi aspirerar på att ge ordet till den som inget har.” Också över en öl, ett fotbollslag eller en “konspiration” mellan prekära som vänder sig till en advokat för att öppna ett mål mot företaget för att åtminstone återkräva lite pengar.

Trots utlokaliseringen ska produktionsbasen reduceras …

Det finns också nya former av kognitivt arbete eller arbete i tiden för ”icke-arbete.” Men temat är alltid produktion, försäljning av arbetskraft, det är att inte så att man kan ta sig därifrån. Vi är alltid där, mellan bruksvärde och bytesvärde … Det handlar om att bygga ett verkligt politiskt alternativ, med en början i vad som produceras, för vem, hur man gör, i vilken balans och hållbarhet. Vi måste börja om från behoven. Därifrån kan man också räkna ut en ny produktionslinje, vad som faktiskt är nyttigt att producera. Kanske kommer vi att finna att många inte behöver bilar, men inte heller att vi alla måste gå över till att arbeta med förnybara energikällor. Men  låt oss gå tillbaka till diskussionen innan: antingen accepterar man governance eller så bryter man med det. För att göra detta måste du utrusta, organisera människor, ackumulera kraft; vilket nu är det främsta problemet.