#15okt: Rom: Stormningen som kom av sig

Den 15 oktober, på den internationella aktionsdagen, hölls en bred manifestation med en halvmiljon deltagare i Rom. Sällan har en manifestation haft så stort radikalt konsensus bland alla deltagande fackföreningar, vänsterpartier och sociala center – det här skulle inte bli en rituell marsch för att gå från punkt A till punkt B, med torra tal. Ekonomiska krisen är så allvarlig, situationen så allvarlig, att manifestationen nödvändigtvis måste inta en konfrontativare position mot etablisemanget. Alla var överens om att man behövde ta sig upp till och tränga in i den röda zonen kring parlamentsbyggnaderna. Bara dagen innan hade Berlusconi ännu en gång lyckats manövrera sig ur en regeringskris, vilket ytterligare eldade under vreden.

Men så blev det inte. Manifestationen hann inte mer än att börja förrän ”anarko-insurrektionalister” började attackera banker, bränna bilar och slänga brandbomber mot hus på via Labicana – i skydd av demonstrationen. Då befann sig demonstrationen fortfarande långt från parlamentet. De tidiga attackerna gav polisen ursäkt för att senare massivt angripa hela demonstrationen på torget San Giovanni, den ”torgockupation” där olika initiativ skulle presenteras innan man skulle samlat bege sig vidare mot maktens palats. Poliserna körde in i manifestationen i hög hastighet, cirklade runt i en ”karusell” med sina fordon för att skada och bryta upp hela manifestationen. I det läget fanns inget annat val än att försvara sig. De sociala centren bildade kedjor och kämpade tillbaka, 10 000-tals personer var inblandade i konfrontationerna mot polisen.

Efteråt har en häxjakt utbrytit i media på det ”svarta blocket” – och dit räknar de in varenda socialt center, redskins, vänsterfotbollsfirmor och radikala miljöprotester som NoTav. De breda folkrörelseallianserna vacklar och riskerar att spricka under hetsdrevet. Även etablerade ”vänster”politiker stämmer nu upp i högerkören och kräver offentligt nya speciallagstiftningar mot den radikala vänstern på gatorna. En märklig ”massnedgolning” och angiveri underifrån har utbrutit, där organisationer samlar ihop foto- och filmbevis för att överlämna polisen på de som deltog i kravallerna. Bland de sociala centren pågår en diskussion hur man ska försvara rörelsens sammanhållning, motverka splittringarna och utdefinieringen – men även hur man ska kunna garantera den interna ordningen på sina demonstrationer: nu omöjliggjordes ett radikalt inbrytningsförsök och en massmilitans genom att smågrupper av insurrektionalister agerade på eget bevåg – mot arrangörernas vilja och på platser där ingen konfrontation önskades. Manifestationer kommer tvingas återgå till ett system av demonstrationsvakter som håller insurrektionalister borta, för att kunna garantera manifestationernas autonomi och självbeslutanderätt.

Här är ett exempel på den italienska diskussionen:

ATT BLICKA FRAMÅT

Samtidigt som vi skriver denna text pågår en enorm polisaktion, med razzior och gripanden. När allt är över kommer möjligheten till diskussion se annorlunda ut. Med stor sannolikhet kommer de inskränka friheten för alla, inklusive de sociala kamperna. De kommer att kretsa kring repressionen, medan de viktiga frågorna som betyder något – som hur vi skapar ett alternativ till finansmarknadens diktatur – kommer att underordnas en ny diskursiv ordning. Kanske blir det så, men inte nödvändigtvis – om vi redan nu lyckas ge ett radikalt perspektiv på lördagens händelser.

Vi börjar från början. Lördagen den 15 oktober i Rom hölls en enorm manifestationen, med en halv miljon människor som tågade igenom huvudstaden med den envisa målsättningen att de som skapat skulden också skulle betala den, det vill säga företagen, bankerna, hedgefonderna och de drivande aktörerna i denna omvandlingsprocess som kännetecknas av osäkra anställningar och finansialisering av ekonomin. En halv miljon i Rom, men manifestationer i 1 000 städer och 82 länder över hela jorden : en ny global rörelse, medveten och redo har klivit fram. Detta är faktiskt det viktigaste, det som räknas.

I Rom – och bara i Rom, vilket man bör ha i minnet – bröts den stora manifestationen upp och splittrades efter incidenter med polisen. Vi fördömmer inte, vi är ingen domstol. Men i vår partiskhet uttrycker vi en politisk åsikt, som alla bör ha modet att göra. Det enda sättet att göra upp med journalistiska förenklingar som skiljer på de goda från det onda, våld och ickevåld, är att med eftertryck förklara att konfliktpraktiker, även radikala sådana, kan förena, sammankoppla och bygga upp – men de kan också splittra och förstöra. De metoder som användes av några få under demonstrationen i Rom i lördags har delat rörelsen, och satte de som bara ville demonstrera i fara (hur ska vi annars beskriva en brinnande bil och en brinnande byggnad bara två meter från demonstrationsvägen?), de försatte det offentliga och politiska rum som demonstrationen ville skapa i kris.

Utifrån denna skillnad är vår uppfattning klar, mycket klar. Det som sedan skedde på San Giovanni-torget är något annat. Polisen reagerade skoningslöst och våldsamt: de använde vattenkanoner, körde in med sina fordon i cirklar i demon (s.k. ”karuseller”). Detta angrepp bemöttes med ett brett motstånd från andra ungdomar – som inte hade något att göra med de som under demonstrationen hade försökt splittra rörelsen genom sina oansvariga och onödiga attacker (att bränna bilar eller lägenheter på via Labicana, snarare än att storma maktens palats!) – och som hade som enda politiska (man skulle nästan kunna säga, ”partipolitiska”) målsättning att slå mot arrangören ”Coordimento 15 ottobre” och torgförsamlingen på San Giovanni, där de olika sociala kamperna skulle komma till tals, men inga politiska partier.

Nu två dagar senare står vi inför ett oroande scenari och ett problem. Det oroande scenariot utgörs av ett nytt dispotiv: en ”deltagande” repression, uppmaningarna till massangivelser. Att Corriere della Sera kör på Camerons engelska linje och hans ”Big Society” gör oss inte förvånade, men att däremot de sociala rörelserna oberoende börjar förespråka denna process, ser vi som något mycket mer oroande. De ”självorganiserade” ihopsamlingen av bevismaterial på film och foto för att straffa ”de våldsamma” visar på ett komplext problem, som blandar samman och jämställer upploppen i London med kravallerna i Rom den 14 december förra året, och som misslyckas att förstå dem utan bara eldar på hetsen. Dispotivet är är i själva verket en relation: relationen mellan massangivelser och urskillningslösa kravaller, de två saker som redan London i somras visade (ni minns väl de ungdomar som gick ut för att rensa upp i staden?) sig gå hand i hand, som myntets två olika sidor. Detta borde kanske hjälpa oss att skärpa både vårt språkbruk och oansvariga politik (tänk på hela den insurrektionalistiska retoriken, som enbart fyller funktionen som en politisk positionering mellan olika grupper som är nostalgiska över 70-talet), eftersom de ord vi använder i vissa fall skapar monster.

Rörelsernas problem är enkelt. Från och med nu är det går det inte att undvika en diskussion om demokratins former och rörelsen som ett offentligt rum med en mängd olika uttryck. De sociala kamperna, de prekära studenterna och kämpande arbetarna, miljökamperna och försvaren av det gemensamma måste själva kunna bestämma vilken form de vill samlas på torgen, hur de demonstrerar, vilka konfliktpraktiker de använder. Detta innebär att de inte längre kan skjuta på diskussionen om hur de ska garantera självstyret och självreglera sina demonstrationer, även (och särskilt) när de vill bryta sig in i röda zoner eller trotsa ett demonstrationsförbud i staden (som studentprotesterna har gjort de senaste tre åren). Hur man ska kunna skapa en mångfald på gatan som samtidigt är demokratisk är ett problem för alla, för alla sociala kamper, och inte ett problem för några enskilda, inte bara ett problem för de sociala centren. Just därför måste diskussionen vara öppen, och det måste ske snabbt, för 15 oktober kan inte tillåtas bli den dag då rörelsen utdefinierades till en minoritetsposition, till ett getto, rörelsen får inte inte döma sig själva till kraftlöshet eftersom konflikter, även radikala och hårda, kan inte sättas åt sidan.

/ Global Project

InfoAut: Det skulle ha slutat med något möte…

I Italien matar tv-nyheterna och nyhetsssidorna oss bild för bild med en verklighetsbeskrivning av den 15 oktober som en dag då ett gäng ligister tog över en god sak och förstörde allt. Bankdirektören Mario Draghi beskriver det med nästan exakt samma ordalag. Vissa som Bersani går längre och har bett Maroni rapportera till parlamentet de närmaste dagarna eftersom, likt den 14 december förra året, som om de är rädda för att ungdomarna med tälten, fått med sig Kossigas tankar, eller att polisen med flit låtit bråkmakarna hållas.

Verkligheten ser återigen annorlunda ut, och går långt bortom både dessa kommentarer och de som börjat spridas inom rörelsen.

Den 15 oktober hamnade vi i en absurd situation där demonstrationsarrangörerna när vi nått Piazza San Giovanni för länge sedan hade gett upp att ta sig vidare mot de romerska maktpalatsen, det enda som var effektivt på en dag som denna. De initiativ som de senaste dagarna velat desarmera den utbredda ilskan och kanalisera det orepresenterbara som nu kommit till sitt fulla uttryck.

Det kan även stämma att början på dagen tog en vändning som är svår att förklara (men ändå lättare att förstå nu än andra gånger, skulle vi kunna säga) med angrepp på banker, jeepar och guldbutiker. Men det vi såg var något helt annat än en grupp av upprörda, infiltrerande karbinjärer eller om du så vill fascister i sociala nätverk. Det vi såg var en demonstration med ungdomar, till övervägande delen unga, som inte företräds av någon ens inom rörelsen, som helt identifierade sig med budskapet ”Que se ne vayan todos”. Unga studenter, arbetslösa eller osäkert anställda som tagit med sig en gasmask i ryggsäcken, för de utgick från att de skulle delta i en dag av återtagande, lite som den 14 december förra året, där manifestationen trots arrangörernas alla planer svämmade över, tog sig utanför avspärrningarna och medieringarna.

Låt oss inse det, om det finns ett land där indignationen borde omvandlas till en massiv ilska så är det just Italien, som genomgår en verkligen plågsam period.

Dagens händelser på Piazza San Giovanni i detta fall förvandlades under flera timmar till ett massivt motstånd mot polisen, som försökte pressa tillbaka en enorm vrede mot åtstramningspolitiken. Kanske det är svårförståligt för många, men de timmarna av motstånd visade att motstånd mot skulderna, uppoffringarna, den politiska eliten och åtstramningarna kan ena och är möjligt att göra.
Det skulle inte kunnat gå på något annat sätt idag, det var givet och låg i luften att de förbestämda planerna skulle överskridas. Trist för de som bara ville se om sin lilla trädgård och få några mandat för vänsterpartiet SEL i nästa val. När organisatörerna fattade beslutet att inte gå vidare mot maktens palats lämnade de fältet fritt åt spontaniteten, som utan riktning steg för steg ända från början riktades mot det som sågs som symboler för ett orättfärdigt system.

Det var ödesbestämt och det var rätt. Vi befinner oss i Berlusconis och de ständigt nya politiska klassernas Italien.
Det skulle ha slutat med något möte på Piazza San Giovanni, men det slutade med flera timmar av motstånd…

Que se ne vayan todos (och då menar vi todos).

/ Plus militant, InfoAut

Foton.
Video.