Den 9 juni hölls en demonstration mot aktiveringsprogrammet AUC. Demonstrationen var en del av en kampanj som fraktioner från Osynliga partiet bedrivit mot AUC, vars workfareprogram kritiseras för att vara vuxendagis för arbetslösa. Motkraft har pratat med två personer som arbetar med kampanjen och varit med och organiserat demonstrationen.

Vad är tanken bakom kampanjen mot AUC? Vad vill ni uppnå med den?

S: Det vi vill uppnå är att AUC ska stänga, genom att dela ut flygblad, köra affischering och få ut information om det. För det är många som inte vet vad AUC är för något.

I: Det är också för att få ut vår bild utav åtgärderna. Att AUC inte är det framgångsrecept som Malmös politiker vill få det att verka som. När vi började diskutera att göra en kampanj med arbetsförmedlingen och AUC som mål, var det för att många passerar fram och tillbaka där, de fungerar som en knutpunkt. Nästan alla man känner har osäkra anställningar och gick fram och tillbaka mellan arbetsförmedlingen, pluggar för att få pengar och har korta visstidsanställningar.

Vad består kampanjen av förutom demonstrationen?

S: Vi har haft flygbladsutdelningar och affischeringar i hela Malmö. I början gav vi ut ett häfte, ”Handbok för arbetsfria”. Och så har vi regelbundna flygbladsutdelningar utanför arbetsförmedlingen. Vi har även försökt med ett arbetslöshetskafé.

I: Och så har vi tryckt upp informationsbladet Arbetsförnedringen, som handlar om hur vi ser på arbetsförmedlingen och vilket syfte den fyller. Sedan gjorde vi ett AUC-flygblad som var speciellt inriktat på AUC. Anledningen till att vi vill få ut information om AUC till folk, och även dem som sitter där, var ju att sprida ut att åtgärden är en skitgrej. För att på det sättet i längden dels kunna påverka politikerna nu under valrörelsen att faktiskt avskaffa AUC, att AUC ska bli så impopulärt att de faktiskt ska vilja stänga dem. Men syftet är också att föra fram våra perspektiv på arbetslöshet.

Hur har reaktionen bland dem som går på AUC varit på flygbladen?

I: Jag tror aldrig det varit någon negativ reaktion. Den enda negativa reaktionen kunde vara att folk upplevde att vi inte hade något eget alternativ till AUC. Det var väl det enda negativa. Men generellt var det ett väldigt positivt bemötande.

Vad sade folk?

S: Utanför AUC fick jag aldrig frågan om vad vi hade för alternativ. Utan det var i andra sammanhang, från folk som inte har någon direkt personlig koppling till AUC. Å andra sidan, när man säger att vad som helst är bättre än dessa åtgärder, att AUC fungerar så här och så här. Då är det inte någonting de bryr sig om längre, utan då tycker de mest att, ”ja, det är skit”. Men den vanligaste reaktionen utanför AUC, när folk ser vad man ger dem, är ett stort leende bryter fram.

I: Jo, det var ofta det instinktiva, ”nej, jag vill inte ha ett flygblad”. Men när folk såg vad som stod på dem, ville de gärna ha dem. Reaktionerna var rätt blandade. Det var alltifrån att folk tyckte att vi kastade bort vår tid genom att dela ut flygblad, att vi borde spränga AUC och hänga politikerna istället, till att bara bli allmänt glada över att någon gjorde någonting men att flygbladsutdelningar och demonstrationer i sig inte var lösningen. Men det har vi aldrig trott heller.

Hur var reaktionen från handledarna och coacherna?

S: På slutet kändes det som att de själva tyckte det var kul att läsa det vi skrev. Det var några som ifrågasatte det och sade ”har inte ni något jobb. Det finns ju städjobb i Danmark ni kan ta”. Sådana grejer fick vi höra någon gång. Men sista veckan har det varit så att när de såg vad det var för flygblad, har de kommit och velat ha det.

I: Det råder ju inte direkt något antagonistiskt förhållande mellan oss och handläggarna. Alltså, vi målar aldrig upp det på det sättet. I alla fall inte face-to-face, även om i flygbladet var det väl en skarp ton och i demonstrationen också. Men generellt var det väl ingen reaktion, eller att de var nyfikna på vad det stod.

S: Vi blev ju utkörda ett par gånger. Det var ju bara att de lugnt sade till, så gick vi lugnt ut därifrån och fortsatte dela ut utanför istället. Den gången det hände mig, var vi precis klara därinne, så vi var på väg ut ändå. Det fanns inget att tjäna på att bråka med dem om det. Eftersom deras jobb är så meningslöst, finns det ingen anledning att vi ska gå på dem personligen heller, för de tycker antagligen inte heller om det. Så då är det bättre att försöka få över dem på vår sida i förlängningen.

I: Vi fick reda på att personalgrupperna på de AUC vi besökte var rätt delade. Antingen hade de förståelse för oss och hade en egen kritik mot hur arbetsförmedlingen skickade folk till dem som egentligen inte skulle vara där. Att man slängde in folk på löpande band och höjde kvoterna för hur många de skulle få ut. Till dem som tyckte att vi bara störde. Det var rätt femtio-femtio.

Vad finns det för olika skäl för att vara mot AUC?

S: Det första skälet är väl att de inte förmedlar några jobb. Det är praktikplatser man kan hoppas på att få. Det fungerar ju bara som en förvaringsanstalt. Man sitter av sin tid tills det är klart. Det är ett fruktansvärt slöseri på skattepengar. Det läggs miljoner på olika åtgärder, men ingen vill ha dem egentligen.

I: Det är slöseri med folks tid. Eftersom det är så försvinnande liten del som får jobb, så blir det mest ett förvar, att folk ska tvingas lära sig gå upp för att vara klockan nio på ett ställe varje morgon och sitta och göra ingenting, för annars får man inget socialbidrag. Sedan det här också att praktikplatserna gör jobben osäkrare för dem som har jobb. De har en lönedumpande effekt.

S: Det finns en massa företag som fuskar med det här. De tar in mängder med praktikanter, mer än vad man får ha. Men eftersom LO är med på det här och stödjer sossarnas projekt, är det ingen som fäster uppmärksamhet på att det försegår. Något vi har pratat om att göra mot detta, är att upplysa facket och arbetsförmedlingen om företag som utnyttjar det här och angripa problemet från flera olika håll.

Hur ska man gå vidare då? Vad är nästa steg i kampanjen mot AUC?

I: En diskussion som kommit upp var att gå direkt på ansvariga politiker och tjänstemän och konfrontera dem med effekterna av deras beslut. Det skulle kunna vara på ett seminarium om arbetslöshet, osäkra anställningar och arbete. Som kan vara mer inriktat på att lyfta fram vår syn. Samtidigt ska vi fortsätta med flygbladsutdelningar, ta fram flygblad som riktar sig till just handläggare. Demonstrationen var ju aldrig början eller slutet på någonting.

S: Det gäller väl att hålla uppe trycket egentligen. Vi har fått lite uppmärksamhet på vad det handlar om genom demonstrationen, för att det är en sådan grej som är lätt för media att haka på. Och det har också börjat, nu vet jag inte hur mycket det har varit innan, komma mer och mer rapporter eller reportage om att arbetsförmedlingen inte gör sitt jobb, att AUC inte fungerar.

I: Jag tror att det är viktigt att vi håller igång aktiviteten, även om det är tröttsamt som det har varit att jobba inför det här, även om det är väldigt många människor som har jobbat med det här, så att det inte blir att ”nu är demonstrationen avklarad, nu tar vi det lugnt ett tag framöver”. Nu ska vi gå in i valrörelsen stenhårt och föra fram det här budskapet och tvinga alla partier att förhålla sig till det.

Den här aktionsdagen som var mot AMS var en del av Osynliga partiet. Vad har protester mot AUC med Osynliga partiet att göra? På vilket sätt hänger det ihop?

S: På samma sätt som att allt har med Osynliga partiet att göra.

I: På AUC förekommer verkligen osynliga kamper. Varje chans att frigöra lite lite tid, att slippa sitta där så mycket, det är ju essensen i det Osynliga partiet. Det kan man hitta på arbetsförmedlingar, på AUC, likaväl som man kan hitta det på jobben.

Och den essensen är?

I: Det kollektiva motståndet. Alla de kollektiva osynliga kamperna som finns överallt.

S: Hela systemet med AUC tvingar folk att fuska i stort sett, man vet att man inte kommer få allt som man är värd att få. Då ser man till att få lite mer av det som man faktiskt får. Om jag vet att socialen inte betalar ut något bidrag första månaden man söker, för att de alltid säger att man sökt för lite jobb, då får man ju se till att när man väl får det, får så mycket som möjligt. Om man då kan komma undan med att lura till sig lite extra, då gör man ju det, för man har inget val. För det är så små summor det rör sig om i grunden. Att tydliggöra det här fusket och se det som någonting positivt och nödvändigt, det är en del av det Osynliga partiet.

Många som går på AUC säger ju att de känner sig väldigt isolerade och ensamma, att de har svårt att göra någonting kollektiv. Kan kampanjen fylla någon funktion där?

I: Det är möjligt med kollektiva kamper, men då främst utanför AUC. Därinne är det ju i princip omöjligt. Man är så pass kontrollerad där.

S: Det är svårt och säga också hur stor effekt flygbladen har haft. För där står det ju tips på hur man kan få det lite bättre, kanske personligen i första hand, men i och med att vi står därutanför och delar ut dem, och alla som sitter därinne i stort sett har dem och sitter och läser dem, och de har inget bättre för sig, så kan man ju hoppas att de börjar prata om vad som står i dem och hjälper varandra med olika tips. Där börjar en känsla av kollektiv skapas. Det görs genom samtal, det sprider sig in. Och nu har vi gett dem ett flygblad att prata kring.

I: Men därifrån till att det blir en öppen motsättning på AUC, det är ett ganska stort steg. Det är svårt att göra det i sin roll som arbetslös, när man är beroende av att få ut sitt bidrag. Vi har inget riktigt svar på hur det ska gå till, men det har vi aldrig påstått att vi har heller. De tips som vi förmedlar är ju tips vi fått in från folk. Det är ingenting som kommit utifrån, utan de finns redan därinne. Det är ju när de börjar prata om dem, det är då det kan börja hända grejer. Det är därför jag tror man måste ha någon form av forum utanför AUC, där man kan prata. Arbetsförnedringens hemsida fungerar lite så. Men det behövs även fysiska forum, som till exempel ett arbetslöshetskafé.