”Ungdomshuset är något som berör även oss” – Intervju med en av de i Köpenhamn gripna svenskarna

Den 16 december greps 300 personer i Köpenhamn, när polisen gick till attack mot en solidaritetsdemonstration till stöd för Ungdomshuset. Flera gripna var svenskar, som anhölls i tre dagar och fick sitta på Västra fängelset. Motkraft har pratat med en av de svenska aktivisterna, efter de släpptes fria och återvänt till Sverige.

Motkraft: Varför åkte ni över från Sverige till Köpenhamn?

Anledningen var för att tidsfristen för tömningen av Ungdomshuset hade gått ut någon dag innan och vi tyckte det var väldigt viktigt att visa vår solidaritet för huset, just för att det är viktig symbol och en viktig mötesplats för vänstern och för alternativkulturen i hela Öresundsregionen. Ungdomshuset är något som berör oss, åtminstone i södra Sverige.

Hur många svenskar var det ungefär som åkte över?

Det är svårt att säga, men från Skåne var vi nog minst ett femtiotal personer och sedan var det från Stockholm och Göteborg också.

Var det folk från andra länder som deltog?

Javisst. Vi träffade folk från Norge, Holland, Tyskland och Italien. Några amerikaner och några från Australien var också där. Det var folk från hela Europa och en handfull från resten av världen.

Vad var syftet med demonstrationen som hölls utanför Ungdomshuset?

Meningen med demonstrationen var att visa att vi inte skulle backa för polisen. Det var också det som hände. När polisen spärrade av var det meningen att vi inte skulle låta dem hejda oss, att vi skulle igenom och få hålla vår demonstration och visa att vi inte tänker ge upp det här huset. Det var troligen den sista demonstration vi skulle kunna hålla innan en eventuell vräkning.

Vart var demonstrationen tänkt att gå?

Jag tror den skulle igenom innerstan till Christiania.

Vad hände när demonstrationen startade?

Vi var inne på Ungdomshuset först och förberedde oss för demonstrationen. Vi peppade upp och hade demonstrationsmöte, Solidaritetsgruppen samlade in namn och vi hade övningar på utbrytningar vid eventuella polisinringningar.

Folk var inställda på att det kunde bli konfrontationer?

Vi var inställda på att det kunde bli det, men det var sagt att det inte var vi som skulle starta bråk, utan vi skulle bara vara beredda på att kunna hantera en situation där polisen skulle anfalla demonstrationen och kunna försvara oss själva.

Vid fyratiden så började vi ställa upp oss utanför Ungdomshuset och vi började tåga. Men vi hann inte längre än cirka 200-300 meter innan polisen ringade in oss med sina pansarbussar och började trycka på.

Hur många demonstranter var det då?

Cirka tusen, lite mer än tusen. Det är min egna uppskattning.

Vad tror du polisens syfte var? Ville de stoppa demonstrationen eller ville de redan från början gripa alla demonstranter?

Det är svårt att säga. Men de uppträdde väldigt provokativt. De ställde upp sina fordon runt omkring hela demonstrationen och började trycka på. Deras syfte måste ha varit att det skulle bli bråk, för att de tryckte på väldigt aggressivt. Demonstranterna svarade till en början framför allt genom att kasta färgbomber mot pansarbussarnas fönster för att på så sätt kunna göra det möjligt att ta sig förbi dem. Så att poliserna i bussarna inte skulle ha möjlighet att köra efter. Men i det läget svarade polisen med tårgas och fortsatte köra rakt in i demonstrationen med pansarbussar. De stormade också in med polismän in i tårgasen, som slog urskiljningslöst runt sig med batongerna. Vid det här tillfället lyckades de gripa något hundratal personer i kaoset, som tvingades ner på marken. Jag lyckades personligen komma undan i detta läge. Med tårgas i lungorna lyckades jag halta mig igenom en poliskedja och ta mig därifrån.

Hur reagerade resten av demonstranterna?

Man splittrades upp i grupper runt om i området och i stan. De flesta började bygga barrikader för att försvåra polisens rörelser. Andra gav sig också på banker och multinationella företag, som McDonalds – samtidigt som man var väldigt försiktiga att skada byggnader eller bilar som tillhörde vanligt folk. Om det förekom så blev folk tillsagda på skarpen av andra demonstranter att låta bli.

Det var också så att under gripandena, var det många boende i området som öppnade sina dörrar och lät flyende demonstranter ta sig in i deras lägenheter och på så sätt gömma sig.

Hur många var det som greps?

Jag har bara hört siffror, att det rörde sig om cirka två-trehundra vid det här tillfället. Hälften killar, hälften tjejer.

Vad gav de för skäl för gripandena?

Jag var ju inte gripen än. Jag fortsatte att röra mig på stan i flera timmar, för att senare ta mig tillbaka till Ungdomshuset med några vänner för att se vad som hände där. Vi stod och kollade där, det var helt lugnt tills polisen plötsligt spärrade av gatan och grep alla som var på den. Och det här var framför allt vanligt folk som greps, sådana som bodde i området, småbarnsföräldrar och även en TV2-fotograf som mitt i sändning blev gripen av polisen samtidigt som oss. Polisen satte på oss plastremmar som handfängsel och tvingades ner oss på marken. Vi frågade hela tiden vad vi var misstänkta för, för vid det här tillfället hade ingenting hänt. Men det var ingen polis som visste vad vi var misstänkta för.

Hur många blev tagna vid det tillfället?

Cirka trettio personer bara, men de allra flesta av de här var vanligt folk. Vi togs sedan till polisstationen och fick gå in igenom ett stort garage och där hade man redan tryckt in en massa demonstranter som hade suttit där i tre timmar redan, som hade gripits vid det tidigare tillfället. Där fördes vi igenom och sedan fick vi sitta i ett rum vid sidan om. Vi fick sitta med de där plastbanden kring handlovarna i ett par tre timmar innan de tog in oss i åtta kvadratmeter små celler. Där fick vi sitta tolv personer i varje cell, på åtta kvadratmeter, på ett betonggolv utan madrasser. Där satt vi hela första natten, samtidigt som polisen öppnade dörren en gång i halvtimmen för att kalla in folk på förhör. Då fick man reda på vad man var misstänkt för. De som var gripna vid demonstrationen var bland annat misstänkta för molotov cocktail-kastning och förberett upplopp. Det konstiga var bara att det inte hade kastats några molotovs i demonstrationen. Jag och de andra som blev gripna vid det senare tillfället sade de var misstänkta för plundring och planerat upplopp. I förhören tog de också daktningsbilder och fingeravtryck.

Hur länge fick ni sitta?

Alla danskar fick sitta tjugofyra timmar. När de började släppa danskarna trodde vi också att vi skulle bli släppta. Men så såg vi genom gluggen i cellen att det kom ner tre äldre personer. Det var tolkar som de hade kallat dit för att informera oss om att vi utlänningar skulle hållas i tre dagar max, för att eventuellt kunna dras inför domstol. Vi fick sitta kvar, och under hela den här tidsperioden vi fick sitta där, det var trettio timmar i de här betongcellerna totalt, på betonggolv utan madrasser. Under hela den tiden fick vi bara två brödbitar att äta var.

Efter trettio timmar blev vi körda till ett riktigt fängelse, till Västra fängelset, men vi fick vänta ända till morgonen för att få någon mat där.

De gjorde så att de tryckte in oss i en buss igen på kvällen, och satte på oss plastbanden ännu en gång. På bussen var det nya poliser, riktigt aggressiva kravallpoliser som vaktade oss, och som slog till folk och trakasserade folk i bussen. De körde iväg oss till fängelset. Där fick vi sitta i bussarna i tre timmar med dörrarna öppna, så det skulle bli riktigt svinkallt, innan vi fick stiga ur. Därefter ställde de upp oss mot väggen, där vi fick stå i kylan och stirra in i väggen. Kollade man åt något annat håll knuffade de till en.

Hur var stämningen mellan er? Backade ni upp och stöttade varandra?

Stämningen mellan de gripna var hela tiden god. I cellerna peppade folk varandra hela tiden och man gjorde vad man kunde för att få upp stämningen, så ingen mådde dåligt. Man försökte hela tiden göra motstånd mot polisens trakasserier. Även den gången då de ställde upp oss mot fängelseväggen, så började folk hoppa i takt, försöka få upp stämningen och göra motstånd – även om det bara var på ett litet plan. Och när vi stod där i bussarna utanför fängelset kastades det in sådana där slangbomber innanför fängelsemurarna, som lät fruktansvärt högt och skrämde polisen jättemycket. Det gjorde oss fångar väldigt peppade och glada, att veta att det fanns folk på utsidan som tänkte på oss. Så det fick upp vår moral väldigt mycket.

Sedan inne på fängelset kunde vi lyssna på piratradio som Ungdomshuset sände till oss, det var schysst.

Hur bestämde de sig för att släppa er? Blev det några häktningsförhandlingar?

De sade ju hela tiden att de skulle dra oss inför domstol, men det som hände var att vi fick sitta i två dagar till på Västra fängelset utan att vi blev inkallade. Så det var bara att vänta ut tiden, och när vi suttit klart så fick vi reda på att vi skulle bussas till Sverige. De satte oss på en buss och kastade av oss i Malmö. Där mötte svenska piketpolisen upp och filmade oss. De var väldigt glada över den ”underrättelseinformation” de fått från danska polisen. Men vi blev uppmötta av svenska aktivister också, som stod med banderoller och gav oss mat. Så det var ett varmt välkomnande i Malmö.

Hur många svenskar var ni som skickades hem?

Jag tror vi var tjugosju svenskar som satt på Västra fängelset.

Har ni fått reda på hur de rättsligt ska gå vidare med det här?

Nej, vi har inte fått reda på någonting mer. De brott vi anklagades för var ju helt grundlösa och fanns inga bevis. Det var väldigt kaotiskt, det verkade inte som polisen hade koll på någonting. Så de hade väl bara lassat in folk på fängelserna utan att veta vad de var tagna för själva.

Vad kommer hända framöver med Ungdomshuset?

Svenska aktivister är redo att åka över direkt om någonting händer, om det blir nya demonstrationer eller om danska polisen väljer att storma huset. Då kommer Ungdomshuset få mycket hjälp från Sverige.