Den nya Searchlightpublikationen, ”White Noise” (WN), lovar att avslöja
den sanna historien om den nynazistiska rörelsen Blood & Honour. Men gör
den det? Joe Reilly utreder.

Att säga att jag närmade mig den nya Searchlightpublikationen, ”White
Noise: inside the international Nazi skinhead scene”, med starka
förväntningar är en underdrift. Av två anledningar. Ett, jag ville se
hur de handskades med Blood & Honours uppgång och fall, och samtidigt
ignorera den roll som Antifascistisk Aktion spelade när de agerade
nemesis. Två, den var delvis skriven av Nick Lowles. Det var Lowles som
jag i juli förra året öppet identifierade som en nyckelmedlem
Searchlight, vilka är vänligt inställda till statsapparaten.

Vid den tidpunkten var han, som du kanske minns, den ”mystiske
journalisten” vars identitet var tvungen att hållas hemlig, ”av
säkerhetsskäl” enligt den tidigare organisatören ”Simon” i AFA Leeds -
och detta gällde även interna AFA-förfrågningar.

I början bemöttes utredningen angående Searchlights infiltration av AFA
med försäkrande om att Lowles ”bara tagit några foton för Searchlight”.

Bara nio månader efter att han blev avslöjad som en ledande medlem i
”Searchlightgänget” av Red Action (juni/juli 1998) introducerades han
som den nye medredaktören på Searchlight. En kometartad karriär med alla
mått mätt.

Eftersom Searchlight vägrade att ens erkänna AFA:s existens offentligt
från 1994 och framåt, var det bara naturligt att intresset ökte för hur
kombinationen av spraymålning och sagoberättade skulle lyckas.

Istället för att köra med sina vanliga utstuderade konstruktioner, där
Searchlight är navet kring vilket allt annat snurrar, överraskade det
med att ta den lätta vägen ut genom att hålla sig någorlunda till fakta.
Fakta som de ser det, alltså. White Noise (WN) rättar till och med på
eget bevåg till den historia som gavs till media på den tiden, att det
var Searchlight snarare än AFA London, som var det enda antifascistiska
målet för Combat 18:s brevbomskampanj under 1996. Det finns inte desto
mindre iögonfallande utelämnanden. Särskilt irriterande är utelämnandet
av nyckelhändelser, vilket karaktäriserar hela texten. Den ultimata
stympningen av Blood & Honour-operationen är när dess rekryterings- och
pengainsamlingsvärde avfärdas med två meningar. ‘Badge Sales’ [en butik
i London, ö.a.] beskrivs ha ”överlevt” kampanjen som ”antifascister”
riktade mot butiker vilka sålde fascistisk propaganda i centrala London,
men WN missar att berätta att AFA stängde även ‘Badge sales’. När det
handlar om en lyckad aktion med direkt ankytning till Searchlight,
stängningen av ”den enda offentliga affären som sålde nazi-CD:s i Camden
[norra London, ö.a.]” är WN lite mindre än ärlig. Affären var knappst
”offentlig”, utan snarare en liten rörelse som byggde på
ryktesspridning. Den var dessutom redan under bevakning av AFA. Detta
var Searchlight:s största framgång, för genom att avslöja affären
förstördes en informationskälla om den yttersta högern som antifascister
annars hade haft tillgång till, oberoende av Searchlight. Helt i linje
med deras allmänna policy, alltså.

Vissa uppenbara brister är en naturlig konsekvens när man producerar en
pamfltt utan någon direkt inblandning från den huvudsakliga
protagonisten, men i realpolitiska termer är den ständiga nedvärderingen
av militant antifascism till en perifer roll inget mis stag. Till och
med när AFA faktiskt nämns i WN blir det omskrivet med svag
uppskattning. Uppenbarligen är det så att medan extremhögerns ledare
citeras rutinmässigt tillåts inte militanta antifascister att göra sin
röst hörd. På samma sätt hänvisas, så fort det är möjligt, AFA:s
framgångar till den kollektiva ”rörelsen”. Denna sedan länge etablerade
praxis och tillämpning är ett resultat av en bestående besatthet hos
Searchlight, nämligen att militant antifascism i synnerhet måste hållas
kort i dess position som hjälptrupper. Eller som den manipulativa
mäklaren i filmen ”Glengarry Glencross” skulle kunna ha sagt, ”militanta
antifascister får aldrig upptäckas när de avslutar affären”. Ett litet
exempel är marschen till puben ”Prince Albert” i London 1987 där
hundratals antifascister deltog. WN rapporterar att ”pubägaren till slut
gav efter för påtryckningarna, och skinsen fick skaffa sig ett nytt
ställe att hänga på.” Själv marschen planerades av AFA, inte som finalen
utan som början på en kampanj för att tvinga bort B&H från området. Den
här ”belägringsinställningen” kom sig av att pubägaren erkände att
fascisternas supande inbringade ”50 000 pund om året” och inte hade
några avsikter att ge upp de pengarna på grund av ”en larvig marsch”. WN
har rätt när den hävdar att ”pubägaren gav upp till slut”. ”Till slut”
är den avgörande formuleringen.

Efter att de förlorade ”Prince Albert” det tog några år för B&H att
etablera en ny bas. Den här gången valde de det fashionabla Carnaby
Street, mitt i Londons West End. Mer intressant är att de för första
gången öppet använde två etablerade försäljningsställen, ”Cut-Down” och
”Merc M” för att sälja B&H-grejor.

I januari det året lanserade AFA en kampanj som började med en
presskonferens i Underhuset i samarbete med (det måste sägas)
Searchlight. Detta följdes av tre hundra personer stark demonstration
mot affärerna [som B&H använde sig av, ö.a.]. WN rapporterar att ”lokala
Westminster fullmäktigeledamoter stödjer protesten, och mer än 30
affärsinnehavare har skrivit under en namninsamling som kräver att de
[affärerna som B&H använde sig av, ö.a.] slutar sälja nazipropaganda.”
Gott så, men vad de [WN, ö.a.] utelämnar är att många av de som skrivit
under namninsamlingen själva säljer fascistprylar. Carnaby Street
bekrivs av ett pressmeddelande från AFA som ”det kulturella centret för
fascism i Europa” och som en konsekvens av detta är handeln extremt lönsam.

Dessutom, en ”fullmäktigeledamot från Westminster” som anslöt sig till
demonstrationen och som skickades iväg av AFA för att samla in
underskrifter lyckades inte alls innan lite ”tyngd” hade lagts till hans
insamling av röster. Hans oskyldiga glädje över attitydförändringen
väckte sneda leenden hos de militanta som anslutit. Inom några månader,
vilket WN medger, ”stängde Cutdown sina lokaler på Carnaby Street” och
förlorade också sin pub vilken stängdes…som ett resultat av att
Antifascistisk Aktion pressat bryggeriet.” Det var inte det enda
bryggeriet som utsattes för påtryckningar, och det var inte den enda
puben heller.

Efter att ha flyttat till nya lokaler på Rinding House Street, precis
vid Oxford Street, var de under batongen, både bokstavligt och bildligt.
B&H bestämde sig för att satsa allt på ett kort. Bara sex veckor före
”huvudattraktionen” fick AFA London tips från en kontakt i Belgien om
hur stort det faktiskt var. En uppställning med sju band och tusen
biljetter sålda i förväg, var vad AFA fick veta. De fick också
information om samlingsplatsen, men inte själva konsertplatsen. Som WN
bekräftar ”Det var klart för båda sidor att det handlade om mer än en
konsert. Blood and Honour lovade sina anhängare att ‘judarna och
rödingarna kommer bli överkörda av vår internationella satsning’.”

I ett anfall av sårad stolthet utelämnar Searchlights rapporter från den
27:e maj AFA helt. Det totala kaosert och den betydande skadan som som
åsamkats besökande fascister i Hyde Park kopplas till några ”unga
studenter”. Anmärkningsvärt är att trots rättelsen återkommer de
inbillade ”unga studenterna”, fast de reducerats till en parentes, i
WN:s rapport.

I övrigt, fast WN:s beskrivning av dagen är korrekt sammfattas den med
en scne där ”tusen antifascister marscherar i segerrus från området till
Trafalgar Square”. Något som inte nämns är att AFA:s ”Stewards group”
[ung. "funktionärsgrupp", ö.a], segerns arkitekter, inte var med dem.
Istället var de upptagna med att skaka av sig ett betydande antal
civilklädda snutar i och omkring centrala London. Och det med ett skäl.
Vid skymningen några timmar senare attackerades Blood and Honours affär
på Riding House Street av en stor grupp, ledda av maskerade aktivister
med släggor. Gruppen tog sig snabbt in i byggnaden och hela lagret
förstördes med syra. En vräkningsorder mot B&H godkändes med omedelbar
verkan.

”Cut-Down / Shut down!”

Angående klimaxet på den sex månader långa kampanjen är WN så klart
tyst. Precis som vid ”huvudattraktionen”, slutar WN:s beskrivning av
”Slaget vid Waterloo” i oktober 1992 också med en ganska absrupt
”antifascistisk seger”. ”När fler och fler slagsmål bröt ut på stationen
och i närområdet vadle polisen att evakuera stationen, vilket
signalerade seger för antifascisterna eftersom nazisternas mötesplats nu
var stängd.” Faktum är att stängningen av stationen bara skapade
förutsättningarna för de stora konfrontationer utanför, vilka höll på
tills mörkret föll. Inte bara trafiken på Waterloo Bridge stoppades,
utan den närliggande järnvägsstationen Charing Cross och flera mindre
tunnelbanestationer stängdes också. På en skult vid en av stationerna
stod det ”Stängt på grund av upplopp”.

Konstigt nog går WN:s rapport där segern ges till ”rörelsen” helt emot
Searchlights egen rapport, där AFA:s seger glatt erkändes. Inte bara
mobiliseringen hade ordnats av AFA. De kom också direkt från ett annat
AFA-arrangemang, en regndränkt ”enhetsfestival” i Hackney några veckor
tidigare. Varken ANL [Anti Nazi League, öa.a], YRE [Youth against Racism
in Europe, ö.a] eller ARA [Anti-Racist Action, ö.a.] bidrog med något
stöd innan Waterloo. ARA hävdade faktiskt att de inte kunde mobilisera
efter ”AFA inte kunde garantera ett skydd”!

Ytterligare ett exempel på onödig revisionism är det korta avfärdandet
av B&H:s återkomst till London i januari 1994, när WN rapporterar att
”antifascister gav myndigheterna inga andra val än att stänga ned
arrangemanget.” Faktiskt var det så, även om det inte hyllas offentligt,
att händelser som ”huvudattraktionen”, ”slaget vid Waterloo” och
händelser kring puben ”The little driver” i östra London visade sig vara
den sista spiken i B&H:s kista. Som en ren bonus var det även början på
slutet för C18 [Combat 18, ö.a.].

Så fort natten föll rörde sig 150 AFA-funktionärer mot puben. Till en
början visade sig 50 stycken C18 för att ta striden, men oavsett om de
blev oroliga av den lysraket som träffade bron eller ”Zulumässandet” av
den hotfulla mobben bröt de sina led och blev lovligt byte. Ett totalt
nederlag [för C18, ö.a.] hindrades när beridna och batongviftande
poliser dök upp, och attacken tappade fart. Ledande C18-figurer
förnedrades totalt när de sågs tigga om polisens beskydd. En av dem
hoppade till och med oombedd in i baksätet på en polisbil i ett försök
att komma bort från området.

Som ett resultat av det här var det sista gången B&H ens försökte leka i
huvudstaden. Och ännu värre, alla visste varför. C18 hade bildats 1991
för att skydda extremhögern, men visade sig nu vara oförmögna att skydda
ens sig själva. Det var troligen inget sammanträffande att inom några
veckor efter händelsen annonserade BNP [British National Party, engelskt
fascistparti, ö.a.] att ”det blir inga fler marcher som slutar i
slagsmål”. Under tiden började C18, uppenbart oförmögna att leva upp
till mediamyten om osårbarhet (en myt som för övrigt omsorgsfullt byggts
upp av Searchlight), att vända sig inåt, mot sina egna. För dem var
leken, ursäkta skämtet, slut. Efter händelsen vid ”The little driver”
haltade C18/B&H vidare i skam, förräderi och till slut i mord.

Det här är inte en analys som WN delar. Den [WN, ö.a.] slutar istället
med en klagosång över myndigheternas brist på att ”göra mer”, speciellt
i Europa för att stoppa produktionen och försäljningen av [vit makt-,
ö.a] cd-skivor. På goda grunder uppskattar den att ”den internationella
Vit Makt-scenen är fortfarande en mångmiljonindustri” och citerar en
tidigare C18-ledare som uppskattar att deras ”20 cd-skivor inbringade
nästan 200 000 pund i ren vinst”. Men insamlande av pengar är inte den
enda orsaken att bevara skivindustrin, vilket ett citat från BNP:s
tidning Spearhead tar fasta på: ”Den som tror att skivindustrin är
viktig enbart för sin förmåga att inbringa pengar har missat poängen
helt. Det som verkligen är intressant är dess förmåga att fånga
tusentals självar och förvandla dem till rasmedvetna nationalister.”
Detta innebär för den nutida fascisten att det blir en ”hönan och
ägget-situation”. För att ha sin industri måste de ha konserter. För att
rekrytera måste konserterna vara offentliga. Offentlighet kräver
offentlig förhandsinformation. Detta kräver i sin tur att den nödvändiga
backupen är på plats för att ta hand om de oundvikliga protesterna. En
gåta med B&H är att de genom sina i förväg sålda biljetter och sina
offentliga konserter haft ”tusen rasmedvetna nationalister” till sitt
förfogande men aldrig lyckats genomföra ett lyckat arrangemang, tack
vare AFA.

Även när man tar med den mindre rättframma redogörelsen för B&H:s
uppgång och fall, blir den politiska sammanfattningen i WN ganska
löjlig. ”Även om det är viktigt att polisen ensam inte kan stoppa Vit
Makt-musikindustrin, speciellt i de områden där skinheadbilden dominerar
inom ungdomskulturen, verkar inte myndigheterna vilja agera förrän de
blir pressade utifrån.” ”Pressade” är, vilket blivit konstaterat,
nyckeln. Och per definition skapar en ”opinionsbildande grupp” press.
Men det avgörande är att en opinionsbildande grupp inte kan agera själv
för att skapa förändringar. Istället måste den, för att uppnå sina mål,
övertala eller manipulera andra med kapacitet att skapa det ”externa
trycket”.

Som en opinionsbildande grupp framför alla andra slits Searchlight
ideligen mellan att överdriva hotet från ”överhängande kriminellt våld”
och samtidigt feberaktigt arbeta för att skyla över sin egen impotens.
Konfliktlösning blir endast framgångsrikt när ”rörelsens” intressen
underordnas den fortsatta existensen av den opinionsbildande grupp. Det
är kanske oundvikligt att det uppstår en rationalisering vilken
efterlämnar en delande linje mellan parasit och tillgång så att
bestämning av vad som är vad blir ytterst subjektiv.

Alltså, samtidigt som opinionsbildande grupper kan tolka världen är den
egentliga poängen att förändra den. Och ta isär den om så är nödvändigt,
WN kan inte dölja den verkligheten. För att parafrasera en berömd rubrik
från The Sun [engelsk skvallertidning, ö.a.]: ”It woz AFA wot done it!”

Ursprungligen skriven av Joe Reilly.

Från RA årgång 3, nummer 6, April/May 1999.

Översatt från engelska av Mekarn.