Av: Mariarosa Dalla Costa och Selma James

[Se även Selma James: Introduktion till Kvinnorna och samhällsomstörtningen]

Dessa iakttagelser är ett försök att definiera och analysera »kvinnofrågan«
och att placera den inom ramen för den »kvinnoroll« som har skapats genom den
kapitalistiska arbetsdelningen.

På följande sidor har vi främst låtit hemmafrun representera denna
kvinnoroll. Vi förutsätter att alla kvinnor är husmödrar och att även de som
arbetar utanför hemmet förblir husmödrar. Världen över är det nämligen just det
som är specifikt för hushållsarbete – inte bara i form av antal arbetstimmar
eller arbetets art, utan i form av den livskvalitet och de relationer som detta
arbete skapar – som bestämmer en kvinnas samhällsställning, oavsett var hon
befinner sig och till vilken klass hon hör.

Vi koncentrerar oss här på arbetarklasskvinnans ställning, men vill med det
inte påstå att endast arbetarklassens kvinnor exploateras. Snarare vill vi visa
att den roll som arbetarklassens hemmafruar har, och som vi anser oumbärlig för
den kapitalistiska produktionen, också är bestämmande för alla andra kvinnors
ställning. Varje analys av kvinnor som en kast måste alltså utgå från en
noggrann undersökning av den situation arbetarklassens hemmafruar befinner sig
i.

För att förstå hemmafruns centrala betydelse, är det först och främst
nödvändigt att kort analysera hur kapitalismen har skapat den moderna familjen
och hemmafruns roll i denna genom att bryta ner de familjegrupper och samhällen
som tidigare existerade.

Denna process är på intet sätt avslutad. När vi nu talar om västvärlden och i
synnerhet Italien, vill vi klargöra att i den utsträckning som det
kapitalistiska produktionssättet tar herraväldet i tredje världen, kommer samma
nedbrytningsprocess oundvikligen att ske – och sker – även där. Vi bör heller
inte ta för givet att familjen, så som vi i dag känner den i de mest tekniskt
avancerade västländerna, är den slutgiltiga form som familjen kan anta under
kapitalismen. Men en analys av nya tendenser kan endast komma ur en analys av
hur kapitalismen skapade denna familj och i vad kvinnans roll i dag består, där
båda sakerna förstås som skeenden i en process.

Vi har för avsikt att komplettera dessa observationer av kvinnorollen med en
analys av den förvärvsarbetande kvinnans ställning, men det blir en senare
fråga. Här vill vi endast peka på sambandet mellan vad som kan synas vara två
skilda erfarenheter: hemmafruns och den förvärvsarbetande kvinnans.

Den dagliga kamp som kvinnor har fört sedan andra världskriget, står i vägen
för fabrikens och hemmets organisering. Kvinnors »opålitlighet« inom och utanför
hemmet har hastigt ökat sedan dess och strider direkt mot fabriken som en tids-
och rumsmässigt organiserad disciplinering, och mot den sociala fabriken som ett
sätt att organisera reproduktionen av arbetskraft. Trenden mot ökad
arbetsfrånvaro, mindre respekt för tidsscheman och högre arbetsmobilitet delas
av de unga manliga och de kvinnliga arbetarna. Men där mannen under avgörande
perioder i sin ungdom kommer att vara familjens ende familjeförsörjare, måste
kvinnor, som i allmänhet inte är tillbakahållna på detta sätt, alltid ansvara
för hushållsarbetet. Det tvingar dem att lösgöra sig från arbetsdisciplinen,
något som skapar avbrott i produktionsflödet och därigenom högre
kapitalkostnader. (Detta tas ofta som ursäkt för de diskriminerande löner som
många gånger om ersätter kapitalets förluster). Detta är samma tendens till
frigörelse som sammanslutningar av hemmafruar ger uttryck för när de lämnar
barnen på sina mäns arbeten![1]
Denna tendens är och blir i allt högre grad en av de avgörande formerna för
krisen inom fabrikssystemen och den sociala fabriken.

Under senare år, i synnerhet i de utvecklade kapitalistiska länderna, har ett
antal kvinnorörelser med olika inriktning och omfattning tagit form. Alltifrån
de som anser att den grundläggande konflikten i samhället är den mellan män och
kvinnor, till dem som fokuserar på kvinnors ställning som ett specifikt uttryck
för klassexploatering.

Även om den förra inriktningens ståndpunkt och attityd kan verka
förbryllande, i synnerhet för de kvinnor som kraftfullt tagit del i politiska
strider, anser vi det värt att visa på hur kvinnor som ser könsmässig
exploatering som den grundläggande motsättningen i samhället utgör ett mycket
viktigt indicium på den frustration som miljontals kvinnor känner, både inom och
utanför rörelsen. Det finns de som förklarar sin egen homosexualitet i liknande
termer (vi hänvisar särskilt till de åsikter som uttryckts av rörelsen i usa):
»Våra förbindelser med kvinnor började när vi tillsammans kunde erkänna att vi
inte längre stod ut i förhållanden med män, att vi inte kunde hindra dem från
att övergå i maktförhållanden där vi oundvikligen var underordnade. Vår
uppmärksamhet och energi avleddes, vår makt blev utspridd och dess ändamål
begränsades.« Utifrån detta avståndstagande har en rörelse av homosexuella
kvinnor kommit att utvecklas, som hävdar möjligheten till ett förhållande fritt
från könsmässig maktkamp, befriat från den biologiska samhällsenheten, och som
samtidigt hävdar vårt behov av att öppna oss mot en vidare samhällelig och
därigenom könsmässig potential.

För att förstå frustrationen hos de kvinnor som på allt fler sätt gör sina
röster hörda, måste vi klargöra vad i familjens natur som under kapitalismen
plötsligt framkallar en så omfattande kris. Förtrycket av kvinnan började, när
allt kommer omkring, inte med kapitalismen. Det som fick sin inledning med
kapitalismen var en intensiv exploatering av kvinnorna i egenskap av kvinnor och
den slutliga möjligheten till frigörelse.

Den kapitalistiska familjens ursprung

I det förkapitalistiska patriarkala samhället var hemmet och familjen
centrala för jordbruks- och hantverksproduktionen. Med kapitalismens uppkomst
organiserades den samhälleliga produktionen i stället med fabriken i centrum. De
som arbetade i detta nya produktionscentrum, fabriken, mottog en lön. De som
utestängts därifrån erhöll inget alls. Kvinnor, barn och äldre förlorade den
relativa makt som utgick från familjens beroende av deras arbete, vilket ansågs
samhälleligt och nödvändigt. Kapitalet, som upplöste den helhet som utgjordes av
familjen, samhället och produktionen, koncentrerade dels den grundläggande
samhällsproduktionen till fabriken och kontoret, och avskilde samtidigt mannen
från familjen och förvandlade honom till lönearbetare. På mannens skuldror lades
bördan av ekonomiskt ansvar för kvinnor, barn, gamla och sjuka – med andra ord,
alla de som inte avlönas. I detta ögonblick började utstötningen ur hemmet för
dem som inte frambringar eller ger service åt de lönearbetande. De första att
efter männen fördrivas från familjen, var barnen; de sattes i skolan. Familjen
upphörde därmed inte endast som produktionscentrum, utan också som den centrala
platsen för utbildning.[2]

I den utsträckning som män har varit despotiska överhuvuden i den på strikt
arbetsdelning grundade patriarkala familjen, var kvinnornas, männens och barnens
erfarenheter nedärvt motsägelsefulla. Men i det förkapitalistiska samhället sågs
det arbete som varje medlem i slavsamhället utförde som riktad mot ett mål:
antingen mot feodalherrens välstånd eller mot den egna överlevnaden. På detta
sätt tvingades hela slavsamhället till samarbete i en enhet av ofrihet som i
samma utsträckning involverade kvinnor, barn och män, och denna enhet var
kapitalismen tvungen att bryta upp.[3 ]I detta avseende gick den ofria
individen, ofrihetens demokrati,4 in i en kris. Med övergången från slaveri till
fri arbetskraft, skildes den manliga och den kvinnliga proletären åt, liksom de
båda skildes från sina barn. Den ofria patriarken blev den »fria« löntagaren och
på könens och generationernas motsättningsfulla erfarenheter byggdes ett djupare
främlingskap och därigenom ett mer subversivt förhållande.

Vi understryker att denna separation mellan barn och vuxna är essentiell för
att förstå vidden av kvinnors separation från männen och för att till fullo
förstå hur kvinnorörelsen i organiserandet av sin kamp, även då den tar sig
uttryck som ett våldsamt förkastande av alla relationer med män, endast kan ha
som mål att överbrygga den åtskillnad som har sin grund i lönearbetets »frihet«.

Klasskampen i utbildningen

Den analys av skolan som vuxit fram under senare år – i synnerhet i samband
med studentrörelsens uppkomst – har tydligt identifierat skolan som ett centrum
för ideologisk disciplinering och för formande av arbetskraften och dess herrar.
Vad som möjligen aldrig har framkommit, åtminstone inte på djupet, är det som
föregår allt detta; barnens förtvivlan den första dagen i förskolan, när de
finner sig avlämnade i en klass och deras föräldrar plötsligt överger dem. Men
det är just i detta ögonblick som berättelsen om skolan tar sin början.[5]

Med detta synsätt reduceras inte grundskoleeleverna till ett bihang, som
blott genom de krav på »fri lunch, inga avgifter, fria böcker« som det lärt från
de äldre, kan förenas med studenter inom högre studier.[6 ]Hos de
grundskoleelever som är söner och döttrar till arbetare, finns alltid en
medvetenhet om att skolan på något sätt ställer dem mot sina föräldrar och sina
jämlikar, vilket skapar ett instinktivt motstånd mot att studera och »bli
bildad«. Det är detta motstånd som gör att svarta barn spärrats in i
utbildningsmässigt undermåliga skolor i Storbritannien.[7] Det
europeiska arbetarklassbarnet, liksom det svarta arbetarklassbarnet, ser i
läraren en person som lär honom eller henne någonting som står i strid med
hennes mor och far, inte för att värna barnet, utan som ett angrepp på klassen.
Kapitalismen är det första produktionssystem där de exploaterades barn
disciplineras och utbildas i institutioner som organiseras och kontrolleras av
den härskande klassen.[8]

Det slutgiltiga beviset för att denna främlingsskapande indoktrinering, som
inleds redan i lekskolan, grundar sig på familjens uppsplittring, är att
arbetarklassbarn som kommer till universitetet (det fåtal som gör det) är så
hjärntvättade att de inte längre kan tala samma språk som den egna gruppen.

Arbetarklassens barn är alltså de första som instinktivt gör uppror mot
skolan och den utbildning som ges. Men deras föräldrar släpar dem till skolan
och spärrar in dem där då de är angelägna att deras barn »skaffar sig en
utbildning«, vilket innebär förutsättningar att slippa från det löpande band
eller det kök till vilket deras föräldrar är hänvisade. Om ett arbetarklassbarn
visar särskild begåvning, koncentrerar sig hela familjen omedelbart på detta
barn. De ger honom de bästa förutsättningarna, åsidosätter inte sällan de andra
och sätter sina förhoppningar till att han kommer att ta dem alla ut ur
arbetarklassen. Detta blir i själva verket ett sätt för kapitalet att genom
föräldrarnas förhoppningar få hjälp att disciplinera ny arbetskraft.

I Italien lyckas föräldrar i allt mindre utsträckning med att sätta sina barn
i skolan. Barnens motstånd mot skolan ökar ständigt, även om detta motstånd ännu
inte är organiserat. Samtidigt som barnens motstånd mot att utbildas i skolorna
växer, ökar även deras vägran att acceptera den innebörd kapitalet har givit
deras ålder. Barn vill ha allt de ser; de förstår inte att för att få saker
måste man även betala för dem, för att betala för dem måste man ha en inkomst,
och då måste man vara vuxen. Inte undra på att det blir svårt att förklara för
barnen varför de inte kan få det televisionen har intalat dem att de inte klarar
sig utan.

Men någonting håller på att ske bland den nya generationens barn och unga,
vilket gör det allt svårare att förklara den godtyckliga tidpunkt när de når
vuxen ålder för dem. Den yngre generationen demonstrerar sin mognad för oss:
under 60-talet har sexåringar redan konfronterats med polishundar i södra usa. I
dag återfinner vi samma fenomen i Italien och på Nordirland, där barnen har
varit lika aktiva som de vuxna i upproren. När barns (och kvinnors) plats i
historien börjar erkännas, kommer tveklöst även andra exempel på mycket unga
personers (liksom kvinnors) deltagande i revolutionära kamper att komma fram i
ljuset. Det som är nytt är självständigheten i deras deltagande trots och på
grund av att de utestängts från den direkta produktionen. I fabrikerna vägrar de
unga följa de äldre arbetarnas ledarskap, och i städernas uppror utgör de den
hårda kärnan. I storstaden har kärnfamiljens generationer skapat ungdoms- och
studentrörelser som har initierat processer som skakar den konstitutionella
makten; i tredje världen finns de arbetslösa ungdomarna ofta ute på gatorna
långt innan arbetarklassen har hunnit organisera sig i fackföreningar.

Det är värt att notera det den Londonbaserade tidningen The Times (I
juni 1971) rapporterade angående ett lärarmöte som sammankallats då en lärare
tillrättavisats för att ha slagit en elev. »Samhällsomstörtande och oansvariga
element lurar bakom varje hörn med en till synes planerad avsikt att undergräva
alla auktoriteters makt.« Detta »är en sammansvärjning för att förstöra de
värderingar på vilka vår civilisation är byggd och där våra skolor utgör några
av de finaste bastionerna«.

Exploateringen av de oavlönade

Vi har velat ge en kort kommentar till den upproriska attityd som stadigt
breder ut sig bland barn och ungdomar, särskilt bland dem med
arbetarklassbakgrund och i synnerhet bland svarta, då vi anser att detta har ett
nära samband med kvinnorörelsens kraftiga tillväxt och att det är något
kvinnorörelsen själv måste ta i beaktande. Det rör sig här om ett uppror från
dem som utestängts, som skilts ut av produktionssystemet, och som nu i handling
uttrycker sitt behov av att förgöra de krafter som står i vägen för deras
samhälleliga existens, men som denna gång sluter sig samman som individer.

Kvinnor och barn har utestängts. Den ena partens uppror mot exploatering
genom utestängning står i proportion till den andras revolt.

När kapitalet värvade mannen och gjorde honom till lönearbetare, skapade det
en spricka mellan honom och alla oavlönade proletärer som inte direkt deltar i
samhällsproduktionen, och som därför ansågs oförmögna att utgöra subjekten i en
samhällsrevolution.

Sedan Marx har det stått klart att kapitalet styr och utvecklas genom arbete;
med andra ord, att grunden för det kapitalistiska samhället var lönearbetaren
och hans eller hennes direkta exploatering. Vad som varken stått klart eller
förutsatts av arbetarrörelsen är att det är just genom lönearbetet som
exploateringen av de oavlönade har kunnat organiseras. Denna utsugning har
blivit än mer effektiv då den har dolts av avsaknaden av lön. På detta sätt har
lönen innefattat en större mängd arbete än vad som framgått vid
fabriksförhandlingarna. Kvinnornas arbete framstår som bestående i personliga
tjänster utanför kapitalets sfär. Kvinnorna tycktes lida enbart av manlig
chauvinism, och verkade bli hunsade för att kapitalismen i allmänhet betydde
»ojämlikhet« och »dåligt och orimligt uppförande«. Det fåtal (män) som lade
märke till det, övertygade oss om att det handlade om »förtryck« men inte om
utsugning. Men »förtrycket« skylde en annan och mer genomgripande sida av det
kapitalistiska samhället. Kapitalet utestängde inte barnen från hemmet och satte
dem i skolan enbart för att de var i vägen för andras mer produktiva arbete
eller endast för att indoktrinera dem. Kapitalets herravälde genom lönen tvingar
varje arbetsför att tjänstgöra på ett sätt som är, om än inte omedelbart, så i
sista hand till gagn för utvidgningen och utbyggnaden av kapitalets herravälde.
Det är, i grunden, skolans avsikt. Vad gäller barn ges skenet av att deras
arbete består i att lära sig för deras eget bästa.

Proletariatets barn har tvingats genomgå samma utbildning i skolorna. Detta
är en kapitalistisk likriktning av de oändliga inlärningsmöjligheter som står
till buds. Kvinnan har, å sin sida, isolerats i hemmet och tvingats utföra vad
som anses vara okvalificerat arbete; arbetet att föda, uppfostra, disciplinera
och förbereda arbetaren för produktionen. Hennes roll i samhällets
produktionscykel förblir osynlig, då endast produkten av hennes arbete,
arbetaren själv, är synlig. Själv är hon därigenom fången i förkapitalistiska
arbetsförhållanden och avlönas aldrig.

Och när vi säger »förkapitalistiska arbetsförhållanden«, tänker vi inte
endast på de kvinnor som måste använda sopkvast. Inte ens det bäst utrustade
amerikanska kök återspeglar dagens tekniska utvecklingsnivå; på sin höjd
återspeglar de artonhundratalets teknologi. Om du inte får betalt per
arbetstimme inom vissa begränsningar, bryr ingen sig om hur lång tid det tar dig
att uträtta ditt arbete.

Detta medför inte endast en kvantitativ, utan också en kvalitativ skillnad
gentemot andra typer av arbete, och det härrör från just den typ av vara som
detta arbete är bestämt att producera. Inom det allmänna kapitalistiska systemet
ökar inte arbetsproduktiviteten om inte en konfrontation mellan kapital och
arbetarklass existerar: teknologiska uppfinningar och samarbete är på samma gång
ett tillfälle till angrepp för arbetarklassen och ett tillfälle till
kapitalistiskt gensvar. Men även om detta i allmänhet är sant för produktionen
av varor, gäller det inte för denna speciella vara: arbetskraften. Om tekniska
förändringar kan sänka mängden nödvändigt arbete och om arbetarklassens kamp
inom industrin kan använda dessa förändringar för att få större ledighet, kan
detsamma inte sägas om hushållsarbete; när kvinnan isolerad i hemmet måste avla,
uppfostra och ta ansvar för barnen, frigör en ökad mekanisering av
hushållssysslor inte någon tid för kvinnan. Hon är ständigt i tjänst, för det
finns inte någon maskin som tillverkar och tar hand om barn.[9] En
högre produktivitet inom hushållsarbetet kan därmed endast relateras till
specifika tjänster, som matlagning, tvättning eller städning. Hennes arbetsdag
saknar slut, inte på grund av att hon saknar maskiner, utan för att hon är
isolerad.[10]

Att befästa myten om den kvinnliga oförmågan

Med uppkomsten av det kapitalistiska produktionssättet hänvisades kvinnorna
alltså till ett tillstånd av isolering, där hon stängdes in i familjens cell och
i varje avseende gjordes beroende av män. Hon förnekades den fria löneslavens
nya självständighet och blev kvar i ett förkapitalistiskt stadium av personlig
beroendeställning, denna gång mer brutal då den stod i kontrast till den
storskaliga, högt socialiserade produktion som nu tog överhanden. Det som ger
intryck av att vara kvinnans oförmåga att uträtta vissa saker, att förstå vissa
saker, har sitt ursprung i hennes historia, en historia som i vissa avseenden
starkt liknar särskolans »efterblivna« barns. Då kvinnor blev avskurna från
samhällsproduktionen och isolerade i hemmet, förnekades de alla möjligheter till
socialt liv utanför grannskapet, och de berövades därigenom utbildning och
kunskap om samhället. När kvinnor förvägras bredare kunskaper om organisering
och planering av gemensamma industrieller andra masskamper, förnekas de en
grundläggande källa till utbildning: erfarenheten av samhällsrevolt. Denna
erfarenhet utgörs i första hand av erfarenheten att lära känna sin kapacitet,
sin makt och kapacitet, och den egna klassens makt. Således har den isolering
kvinnor lidit av kommit att befästa myten om den kvinnliga oförmågan, både i
samhället och hos dem själva.

Denna myt har för det första dolt att vid de tillfällen då arbetarklassen har
kunnat organisera massaktioner i samhället, såsom räntestrejker och allmänna
kamper mot inflation, har basen för detta alltid varit kvinnors ständiga
informella organisering. För det andra har kvinnors stöd och organisering vid
kamper inom den direkta produktionscykeln, både formellt och informellt, varit
avgörande. Vid kritiska tillfällen kommer detta kvinnonätverk upp till ytan och
utvecklas vidare av den »oförmögna kvinnans« begåvning, energi och styrka. Men
myten lever vidare. I de fall då kvinnor tillsammans med män kunde utropas till
segrare – genom att överleva (vid arbetslöshet) eller genom att överleva och
vinna (vid strejk) – tillhörde segerbytet »hela« klassen. Kvinnor har sällan, om
någonsin, fått någonting själva; sällan, om någonsin, har kampen haft som mål
att i något avseende förändra hemmets maktstruktur och dess förhållande till
fabriken. Oavsett strejker eller arbetslöshet – en kvinnas arbete upphör aldrig.

Livmoderns uppgift under kapitalismen

Tillintetgörandet av kvinnan som person har aldrig inneburit en så direkt
minskning av hennes fysiska integritet som det kom att göra med kapitalismens
uppkomst. Kvinnlig och manlig sexualitet lydde redan före kapitalismen under en
rad former och förutsättningar. Men det förekom också effektiva preventivmetoder
som oförklarligt har försvunnit. Kapitalet skapade familjen som kärnfamilj och
underordnade där kvinnan under mannen, som den person som, genom att inte direkt
delta i samhällsproduktionen, inte heller kan visa sig oberoende på
arbetsmarknaden. Då detta blockerar alla hennes möjligheter till kreativitet och
utveckling av arbetsförmågan, begränsas även uttrycken för hennes sexuella,
psykologiska och känslomässiga oberoende.

Vi upprepar: aldrig tidigare har en sådan begränsning av kvinnans fysiska
integritet ägt rum, vilket påverkar allt från hjärna till livmoder. Att i
gemenskap med andra delta i produktionen av tåg, bilar eller flygplan är inte
detsamma som att i avskildhet slita samma kvast på samma få kvadratmeter kök
under århundraden.

Detta handlar inte om jämlikhet mellan män och kvinnor inom
flygplansproduktionen, men tjänar till att belysa hur skillnaderna mellan de två
exemplen inte bara avgör skillnaderna i kampformer, utan också visar på det som
så länge varit osynligt: de olika former kvinnors strider har tagit sig i det
förgångna. På samma sätt som kvinnor har berövats möjligheten att utveckla sin
kreativa förmåga, är de bestulna på sitt sexualliv, vilket har omvandlats till
uppgiften att reproducera arbetskraft. Samma iakttagelser som vi gjorde av den
teknologiska nivån vad gäller hushållstjänster kan överföras på
födelsekontrollen (liksom, för övrigt, hela det gynekologiska området),
forskning som helt intill nyligen ignorerats, medan kvinnor har tvingats föda
barn och förvägrats rätten till abort när de mest primitiva preventivmetoderna
inte oväntat misslyckats.

Utifrån denna totala förminskning av kvinnan konstruerade kapitalet
kvinnorollen och gjorde, inom familjen, mannen till verktyget för denna
reduktion. Mannen som lönearbetare och familjeöverhuvud utgjorde det specifika
instrumentet för den specifika exploatering som exploateringen av kvinnor
innebär.

Arbetsdelningens homosexualitet

I detta avseende kan vi förklara hur degraderade förhållanden mellan män och
kvinnor avgörs av den åtskillnad samhället har påtvingat man och kvinna, där
kvinnan underordnas som objekt och ett »komplement« till mannen. Ur denna aspekt
bör vi se kraften i den explosion av inriktningar inom kvinnorörelsen, där
kvinnor vill föra kampen mot män[11] och inte längre önskar använda sin
styrka för att upprätthålla sexuella förhållanden med dem, då varje sådant
förhållande är frustrerande. En maktrelation utesluter varje möjlighet till
tillgivenhet och intimitet. Samtidigt anses det i relationen mellan man och
kvinna berättigat att med makt styra sexuell tillgivenhet och intimitet. I denna
bemärkelse utgör gayrörelsen det mest omfattande försöket att särskilja
sexualitet och makt.

Men homosexualiteten är samtidigt allmänt rotad i det kapitalistiska
samhällets egen struktur; kvinnor i hemmen och män på fabriker och kontor,
skilda från varandra under hela dagen, eller en typisk fabrik med tusen kvinnor
och tio förmän, eller en sekreterarbyrå (med kvinnor, naturligtvis) som arbetar
för femtio yrkesmän. Alla dessa situationer utgör redan en homosexuell ram för
livet.

När kapitalet upphöjer heterosexualiteten till religion, gör den det
samtidigt omöjligt för män och kvinnor att komma i kontakt med varandra både
fysiskt och känslomässigt – och det undergräver därmed heterosexualiteten
frånsett som en sexuell, ekonomisk och samhällelig disciplin.

Vi anser att det är från denna realitet vi måste utgå. Gayrörelsens
genombrott har varit och är viktig för kvinnorörelsen just eftersom den gör det
angeläget att för egen del hävda det specifika i kvinnokampen och att framför
allt klargöra, på djupet, alla aspekter och samband i exploateringen av kvinnor.

Mervärdet och den sociala fabriken

Här vill vi peka på en ståndpunkt som den ortodoxa marxismen, i synnerhet i
form av ideologi och praktik hos så kallade marxistiska partier, alltid har
tagit för given: när kvinnor stannar utanför samhällsproduktionen, alltså
utanför den samhälleligt organiserade produktionscykeln, befinner de sig även
utanför den samhälleliga produktiviteten. Med andra ord har kvinnans roll alltid
ansetts vara den psykiskt underordnades, eftersom hon frånsett då hon har
begränsat arbete utanför hemmet ansetts befinna sig utanför produktionen. I
huvudsak tillför hon en rad bruksvärden i hemmet.[12 ]Detta var i
grunden även Marx synsätt, då han efter att ha iakttagit vad som skedde med de
kvinnor som arbetade i fabrikerna drog slutsatsen att det vore bättre för dem
att stanna i hemmet där det fanns en moraliskt högre levnadsform. Vad rollen som
hemmafru egentligen innebär framgår inte klart hos Marx. Samtidigt har
iakttagare lagt märke till att kvinnor från Lancashire, som har varit
bomullsarbetare i över ett sekel, är mer sexuellt frigjorda och får större hjälp
med hushållssysslorna av sina män. A andra sidan är kvinnorna i Yorkshires
kolgruvedistrikt, där en låg procent kvinnor arbetar utanför hemmet, mer
dominerade av sina män. Inte heller har de män som insett exploateringen av
kvinnorna inom samhällsproduktionen gått steget längre och förstått kvinnornas
exploatering i hemmet. Män är alltför komprometterade genom sitt förhållande
till kvinnor. Detta är anledningen till att endast kvinnor kan definiera sig
själva och gå vidare med kvinnofrågan.

Vi måste klargöra att inom lönearbetet skapar hushållsarbetet inte bara
bruksvärde, utan är även centralt i produktionen av mervärde. Detta gäller för
hela kvinnorollen som en personlighet som underordnats på alla nivåer – fysiskt,
psykologiskt, och arbetsmässigt – och som har haft och fortsätter ha en tydlig
och väsentlig plats i den kapitalistiska arbetsdelningen, genom att vara
produktiv på samhällsnivån. Låt oss närmare undersöka kvinnorollen som en källa
till samhällelig produktion, alltså till mervärdesskapande. Inledningsvis inom
familjen.

Löneslaveriets produktivitet som uppbyggd på det oavlönade slaveriet

Det hävdas ofta, i samband med definitionen av lönearbete, att kvinnor i
hushållsarbete inte är produktiva. I själva verket gäller det motsatta, sett
till den enorma mängd samhällstjänster som den kapitalistiska ordningen
omvandlar till privata aktiviteter, och som läggs på hemmafruar. Hushållsarbete
är inte ett i sig »kvinnligt arbete«; en kvinna förverkligar inte sig själv i
högre utsträckning, eller blir mindre utmattad, än en man av att tvätta och
städa. Dessa är samhälleliga tjänster då de tjänar reproduktionen av
arbetskraft. Och kapitalet har, just genom att institutionalisera
familjestrukturen, »frigjort« mannen från dessa uppgifter så att han står fri
att »tjäna« tillräckligt för att en kvinna ska kunna reproducera honom som
arbetskraft.[13] Det har således gjort män till löneslavar, i den
utsträckning som det har lyckats samla hushållstjänsterna hos familjens kvinnor,
och genom samma process har det kunnat kontrollera tillströmningen av kvinnor på
arbetsmarknaden. I Italien är kvinnor fortfarande oumbärliga i hemmet, och
kapitalet behöver ännu denna familjeform. På den nuvarande europeiska
utvecklingsnivån, och i synnerhet i Italien, föredrar kapitalet fortfarande att
importera sin arbetskraft – miljontals män från underutvecklade områden – medan
kvinnorna samtidigt lämnas kvar i hemmet.[14]

Kvinnorna är inte till nytta endast då de utför hushållsarbete oavlönat och
utan att strejka, utan också genom att de alltid tar emot dem som periodvis
fördrivs från sina arbeten i ekonomiska kristider. Familjen, denna modersfamn
som alltid står öppen att hjälpa och skydda, har i själva verket utgjort den
bästa garantin för att de arbetslösa inte omedelbart blir en hord av subversiva
outsiders.

De organiserade partierna inom arbetarrörelsen har varit noggranna med att
inte resa frågan om arbete inom hemmet. Frånsett det faktum att kvinnor alltid
behandlats som en lägre stående livsform, även på fabriker, skulle det att ta
upp frågan vara liktydigt med att utmana hela grunden för fackföreningarna som
sysslar (a) endast med fabriken, (b) endast med avgränsad och avlönad arbetsdag,
och (c) endast med den del av lönen som vi får och inte med den del av lönen som
åter tas ifrån oss, dvs. inflationen. Arbetarklassens partier har alltid tvingat
kvinnor att skjuta upp sin frigörelse till en avlägsen framtid, och gjort
frigörelsen beroende av de framsteg som männen vinner för »sig själva« i en kamp
vars räckvidd begränsas av dessa partier.

I verkligheten har varje fas i arbetarklassens kamp på nytt befäst
underordningen och utnyttjandet av kvinnor, om än på en högre nivå. Förslaget om
pensioner för hemmafruar[15] (vilket får oss att undra: varför inte en
lön i stället) visar endast på den fullständiga beredvilligheten hos dessa
partier att fortsätta institutionalisera kvinnor som hemmafruar och män (och
kvinnor) som löneslavar.

Nu bör det ha framgått att ingen av oss tror att emancipation, frigörelse,
kan uppnås genom arbete. Arbete är alltid arbete, både inom och utanför hemmet.
Löntagarens oberoende innebär endast att vara en »fri individ« för kapitalet,
vilket inte gäller i mindre utsträckning för kvinnor än för män. De som
argumenterar för att frigörelsen för arbetarklasskvinnor står att finna i ett
arbete utanför hemmet är en del av problemet, inte lösningen. Att vara slav vid
det löpande bandet innebär inte en frigörelse från slaveriet vid köksbänken. Att
förneka detta är att också förneka slaveriet vid löpande bandet, vilket åter
bevisar att utan kunskap om hur kvinnor exploateras, kan exploateringen av
männen inte heller förstås. Men denna fråga är så avgörande att den kommer att
beröras separat. Det vi här vill göra tydligt är att genom att inte betala löner
för det vi producerar i en kapitalistiskt organiserad värld, döljs kapitalistens
gestalt bakom makens. Maken framstår som den enda mottagaren av
hushållstjänsterna, vilket ger hushållsarbetet en dubbeltydig och slavliknande
karaktär. Maken och barnen blir, genom sin kärleksfulla inblandning, sin
kärleksfulla utpressning, kvinnans främsta förmän, de som omedelbart
kontrollerar detta arbete.

Maken har en benägenhet att läsa tidningen och vänta på att få middagen lagad
och serverad även i de fall då hans fru förvärvsarbetar och kommer hem
samtidigt. Det är tydligt att den specifika form av exploatering som
hushållsarbete utgör kräver en specifik form av kamp, nämligen kvinnokamp inom
familjen.

Om vi inte lyckas inse att familjen är själva stöttepelaren i den
kapitalistiska arbetsordningen, och begår misstaget att endast se den som en
överbyggnad, som är helt beroende av kampens stadier på fabrikerna, kommer vi
att få en haltande revolution som alltid vidmakthåller och förvärrar en
grundläggande motsättning i klasskampen, en motsättning som fyller en funktion i
kapitalismens utveckling. Vi skulle med andra ord åter begå misstaget att se oss
själva endast som skapare av bruksvärde och att betrakta hemmafruar som skilda
från arbetarklassen. Så länge hemmafruar anses stå utanför klassen, förblir
klasskampen begränsad, hindrad och oförmögen att verka fullt ut. Uppgiften är
inte att utarbeta detta vidare här, men genom att synliggöra och fördöma
hushållsarbetet som en maskerad form av produktivt arbete, reses en rad frågor
som rör både kvinnokampens mål och strategier.

Att socialisera den isolerade arbetarens kamp

I själva verket, skulle det krav som nu borde följa, nämligen »avlöna vårt
hushållsarbete«, löpa risken att, med tanke på nuvarande maktförhållanden i
Italien, ge intryck av att vilja befästa grunden för det institutionaliserade
slaveri som skapas genom att hushållsarbetet kan förutsättas – därför skulle ett
sådant krav knappast kunna fungera som ett mobiliserande mål i praktiken.[16]

Frågan är i stället hur kampformer kan utvecklas som inte bara lämnar
hemmafrun hemma i lugn och ro, på sin höjd beredd att delta i tillfälliga
gatudemonstrationer, i väntan på en lön som aldrig skulle återgälda något;
snarare måste vi finna kampformer som verkligen bryter ned denna struktur av
hushållsarbete, fullständigt avvisar det, förkastar vår roll som hemmafruar och
hemmet som vår tillvaros enklav, eftersom problemet inte endast är att upphöra
med detta arbete, utan att krossa hela husmodersrollen. Utgångspunkten är
således inte hur hushållsarbetet kan bli mer effektivt, utan att finna en
framskjuten plats i striden; det vill säga inte en högre produktivitet inom
hushållsarbetet, utan en mer subversiv kamp.

För att genast kullkasta förhållandet mellan den tid som avsätts för
hushållsarbete och den tid som rör annat: det är inte nödvändigt att varje dag
spendera tid på att stryka lakan och gardiner, att skura golven blanka eller att
damma. Och ändå gör många kvinnor just detta. Uppenbarligen är det inte för att
de är enfaldiga: låt oss här påminna om den tidigare parallellen med särskolan.
I själva verket ligger deras enda möjlighet att skapa sig en identitet inom
detta arbete, eftersom kapitalet har avskurit dem från den organiserade
samhällsproduktionen, vilket vi tidigare påpekat.

Att vara avskild från samhällsproduktionen får inte automatiskt som följd att
också vara avskild från samhällskampen: däremot tar denna kamp tid från
hushållsarbetet och erbjuder samtidigt en alternativ identitet åt kvinnan som
tidigare endast kunde finna den inom hushållets enklav. I kampens gemenskap,
upptäcker och utövar kvinnorna makt som i sak ger dem en ny identitet. Denna nya
identitet innebär, och kan endast komma att föra med sig, en ökad grad av makt i
samhället…

Varje plats för strid utanför hemmet erbjuder, just för att varje sfär av den
kapitalistiska ordningen tar hemmet för givet, kvinnorna en chans till attack:
fabriksmöten, kvartersmöten, studentförsamlingar – var och en av dessa är
fullgoda platser för kvinnokampen, där kvinnor kan möta och konfrontera män,
inte som kvinnor mot män, utan som individer, snarare än mor- far, son- dotter,
med alla de möjligheter detta bjuder att utanför hemmet kunna kullkasta de
motsättningar och besvikelser som kapitalet har velat låta brisera inom
familjen.

Arbetsvägran

Således måste vi vägra att se hushållsarbetet som kvinnoarbete, ett arbete
som tvingats på oss, som vi själva aldrig uppfunnit, som aldrig avlönats och där
vi har fått utstå absurda arbetstider, tolv, tretton timmar per dag, för att vi
skulle tvingas kvar i hemmet.

Vi måste bege oss hemifrån. Vi måste avvisa hemmet för att förena oss med
andra kvinnor, för att kämpa mot alla de situationer där det förutsätts att
kvinnor stannar i hemmet, för att knyta an till den kamp som förs av alla i
dessa små getton, vare sig gettot är ett daghem, en skola, ett sjukhus, ett
äldreboende eller slummen. Att överge hemmet är redan i sig självt en form av
kamp, sedan de sociala tjänster vi utför där inte längre skulle bli utförda
under sådana förhållanden. På så sätt skulle alla de som arbetar utanför hemmet
kräva att den börda vi hittills har burit läggs där den hör hemma – på
kapitalets skuldror. Denna förändring av kampens förutsättningar kommer att bli
än mer våldsam ju mer kraftfullt vägran till hushållsarbete sker från kvinnornas
sida: kraftfullt, bestämt och på massnivå.

Arbetarklassfamiljen är en svårare nöt att knäcka, eftersom den utgör ett
stöd för arbetaren i egenskap av arbetare och därigenom ett stöd för kapitalet.
Klassens understöd och överlevnad beror på denna familj – men på kvinnans
bekostnad gentemot sin egen klass. Kvinnan är löneslavens slav, och hennes
slaveri säkrar hennes mans slaveri. Liksom fackföreningen skyddar familjen
arbetaren, men den tryggar samtidigt att han och hon aldrig kommer att bli något
annat än arbetare. Och det är därför den kamp som arbetarklasskvinnan för mot
familjen är avgörande.

Att möta andra kvinnor som arbetar inom och utanför hemmet ger oss nya
tillfällen till kamp. I den utsträckning vår kamp är en kamp emot arbete, kan
den innefattas i den strid arbetarklassen utkämpar mot det kapitalistiska
lönearbetet. Men i den utsträckning exploateringen av kvinnor genom
hushållsarbete har haft sin egen specifika historia, knuten till kärnfamiljens
överlevnad, kan denna kamps specifika förlopp, vilken måste leda till att
kärnfamiljen såsom den formats av den kapitalistiska samhällsordningen förgörs,
tillföra en ny dimension till klasskampen…

Kvinnorna och kampen för att slippa arbeta

Låt oss sammanfatta. Hemmafruns roll, bakom vilken samhälleligt arbete finns
gömt, måste förgöras. Men våra alternativ är begränsade. Fram tills nu har myten
om den kvinnliga oförmågan, som har sitt ursprung i den isolerade kvinnan,
beroende av någon annans lön och därför formad av någon annans medvetande,
brutits endast av en handling: kvinnan som tjänar sitt eget levebröd, bryter det
personliga ekonomiska beroendet, ger henne en självständig erfarenhet av världen
utanför hemmet och utför samhälleligt arbete i en samhällsstruktur, antingen i
fabriken eller på kontoret och där inleder sina egna former av samhällsrevolt
jämte klassens traditionella former. Kvinnorörelsens uppkomst innebär ett
förkastande av detta alternativ.

Kapitalet griper nu efter samma drivkraft som skapade kvinnorörelsen –
miljontals kvinnors förkastande av sina traditionella platser och utökande av
arbetsstyrkan med fler kvinnor. Kvinnorörelsen kan endast utvecklas i opposition
till detta. Genom sin blotta existens framställer den och måste med större
tydlighet visa det faktum att kvinnor förkastar myten om frigörelse genom
arbete.

För nu har vi arbetat tillräckligt. Vi har skördat miljarder ton bomull,
diskat miljarder smutsdiskar, skrubbat miljarder golv, maskinskrivit miljarder
ord, installerat miljarder radioapparater, tvättat miljarder blöjor för hand och
i maskin. Var gång de gett oss tillträde till en traditionellt manlig bastion,
har vi utsatts för en ännu en nivå av exploatering. Här kan vi på nytt dra en
parallell, även om situationerna skiljer sig åt, mellan tredje världens
underutveckling och underutvecklingen i storstaden, eller för att var mer
precis, i storstadens kök. Kapitalistisk planering erbjuder den tredje världen
att få »utvecklas«; att den utöver nuvarande våndor ska tvingas genomgå den
plåga som följer med varje industriell motrevolution. Kvinnor i storstaden har
erbjudits samma »hjälp«. Men de av oss som har tagit oss utanför hemmen för att
vi varit tvungna eller för att tjäna extra eller för att bli ekonomiskt
oberoende, har varnat de andra: inflationen har naglat fast oss vid det här
jävla skrivbordet eller vid det här löpande bandet, och där finns ingen
frälsning. Vi måste vägra den utveckling de erbjuder oss. Men den arbetande
kvinnans kamp handlar inte om att återgå till hemmet, hur lockande det än kan te
sig en måndagsmorgon, inte heller är det hemmafruns kamp för att byta
fängelsevistelsen i ett hus mot att fjättras vid skrivbord och maskiner, hur
lockande det än verkar jämfört med ensamheten i en tolvrumslägenhet.

Kvinnor måste fullt ut upptäcka sina möjligheter, som varken handlar om att
stoppa strumpor eller att bli sjökapten. Visst kan vi önska oss dessa saker, men
i dag kan de endast återfinnas i kapitalets historia.

Den utmaning kvinnorörelsen står inför är att finna kampmetoder som, medan de
frigör kvinnan från hemmet, å ena sidan undviker ett dubbelt slaveri och å den
andra förhindrar ännu en grad av kapitalistisk kontroll och organisering. Detta
är den slutgiltiga skiljelinjen mellan reformistisk och revolutionär politik
inom kvinnorörelsen.

Det har till synes funnits få kvinnliga genier. Det har inte varit möjligt,
då det genom kvinnornas avskildhet från samhällsprocessen inte går att se några
frågor på vilka de skulle ha kunnat utöva sitt geni. Nu finns det en sådan
fråga, kampen i sig.

Freud hävdade att varje kvinna från födseln lider av penisavund. Han glömde
tillägga att denna känsla av avundsjuka först börjar i det ögonblick hon
uppfattar att det att ha en penis på något sätt är liktydigt med att ha makt. I
än mindre utsträckning insåg han att fallos traditionella betydelse gick in i
ett helt nytt skede då åtskillnaden mellan man och kvinna blev en kapitalistisk
indelning.

Och det är här vår kamp tar sin början.

Översättning från engelskan av Mia Ohlsson

Denna text är tagen från Fronesis 9-10, 2002 – där den först publicerades på svenska.

—

Noter

1. Detta inträffade som en del i den omfattande kvinnodemonstration som hölls
vid firandet av internationella kvinnodagen i usa i augusti 1970.

2. Detta förutsätter en helt ny innebörd av begreppet utbildning, vilket den
forskning som nu bedrivs om den obligatoriska skolans – den påtvingade
inlärningens – historia bevisar. I England upplevdes lärarna som »moralpoliser«
som (1) gentemot barnen kunde uppställa gränser för vad som var »brottsligt« och
därmed hålla arbetarklassen i schack; (2) förgöra »mobben«, arbetarklassens
organisering baserad på den familj som ännu var antingen en produktionsenhet
eller åtminstone en livsduglig organisatorisk enhet; (3) göra regelbunden
närvaro och punktlighet till en vana och en förutsättning för barnens senare
anställningar, och (4) stratifiera klassen genom betygsättning och urval. Liksom
vad gäller familjen, var övergången till denna nya form av social kontroll
varken smidig eller rak, och den var ett resultat av de motsättningar mellan
krafter inom klassen och inom kapitalet som karakteriserar varje fas i
kapitalismens historia.

3. Lönearbete baseras på att samtliga förhållanden underordnas
löneförhållandet. Arbetaren miste ingå ett individuellt avtal med kapitalet, och
berövas därmed skyddet från sina likar.

4. Karl Marx, »Critique of Hegel’s Philosophy of the State«, i Writings of
the young Marx on Philosophy and Society (1967), s 176.

5. Det rör sig här inte om den kärnfamiljens snävhet som hindrar barn från en
lätt övergång till att börja skapa relationer med andra människor; inte heller
om vad som följer av detta, det vill säga psykologers argument att med rätt
uppfostran skulle en sådan kris ha kunnat undvikas. I stället har vi att göra
med hela samhällets organisation där familjen, skolan och fabriken är var för
sig avskilda rum. Varje passage mellan dessa rum är en smärtsam övergång.
Smärtan kan inte överkommas genom att relationerna mellan de olika rummen lappas
ihop, utan endast genom förgörelsen av varje enskilt rum.

6. »Fri lunch, inga avgifter, fria böcker« var en slogan hos en avdelning
inom den italienska studentrörelsen, som hade som mål att förbinda de yngre
studenternas kamp med arbetare och universitetsstuderande.

7. I Storbritannien och USA anser sig psykologerna Eyseneck och Jensen ha
»vetenskapligt« stöd för att svarta har en lägre »intelligens» än vita, en
uppfattning som står i diametral motsättning till den som progressiva pedagoger
som Ivan Illyich har. Det de vill uppnå förenar dem, men metoden skiljer dem åt.
Psykologerna är hur som helst inte mer rasistiska än övriga, bara mer
rättframma. »Intelligens« är egenskapen att anta din fiendes ståndpunkt och att
forma din egen logik utifrån detta. Då hela samhället som institution agerar med
förutsättningen om den vita rasens överlägsenhet, föreslår psykologerna mer
medveten och djupgående »betingning« så att de barn som inte lär sig läsa inte i
stället lär sig tillverka molotovcocktails. Detta är ett känsligt synsätt som
Illyich, som intresserar sig för »lågpresterande« barn (det vill säga barn som
förnekar »intelligensen»), kan sälla sig till.

8. Även om kapitalet styr i skolorna, är kontrollen inte given en gång för
alla. Arbetarklassen utmanar ständigt och i ökande grad innehållet i det
kapitalistiska skolväsendet och vägrar betala kostnaderna. Det kapitalistiska
systemets svar är att återupprätta den egna kontrollen, och denna kontroll
verkar alltmer ordnas efter fabriksliknande riktlinjer.

9. Vi bortser alls inte från de pågående försöken med provrörsbefruktningar.
Men i dag är sådana mekanismer fullt ut underställda kapitalistisk vetenskap och
kontroll. Att använda sig av detta skulle helt gå emot oss och mot klassen. Det
ligger inte i vårt intresse att avsäga oss avlandet, att överlämna det i
fiendens händer. Det som ligger i vårt intresse är att vinna friheten att avla
och varken betala lönearbetets eller den samhälleliga utestängningens pris.

10. Då barn inte kan uppfostras med hjälp av tekniska uppfinningar, utan
endast genom mänskligt omhändertagande, kan den verkliga frigörelsen från
arbetstid inom hushållet, den kvalitativa förändringen av hushållsarbete, endast
komma från kvinnorörelsen: ju mer rörelsen växer, desto mindre kan männen – och
i första hand de politiskt militantas män – räkna med ett kvinnligt
omhändertagande av barnen. Och på samma gång ger den nya sociala miljö som
rörelsen konstruerar barnen ett socialt rum med både män och kvinnor, som inte
har något att göra med de daghem som organiseras av staten. Dessa saker innebär
att segrar redan har vunnits i kampen. Just eftersom segrarna är resultat av en
rörelse som till sin natur är en kamp, har de inte som mål att byta ut någon
form av samarbete mot kampen i sig.

11. Det är omöjligt att säga hur länge dessa tendenser kommer fortsätta att
driva rörelsen framåt och när de kommer att övergå i sin motsats.

12. Några av de första läsarna av den engelska översättningen ansåg att denna
definition av kvinnors arbete borde vara mer precis. Vad vi menade var att
hushållsarbete som arbete är produktivt i Marx bemärkelse, då det skapar
mervärde.

Därefter talar vi om kvinnans samlade produktivitet; kvinnans produktivitet i
relation både till hennes arbete och till hela hennes roll får anstå till en
kommande text som vi nu arbetar på. I denna förklaras kvinnans plats mer uttalat
utifrån hela kapitalets cirkulation.

13. Se introduktionen, s 11. Arbetskraft är: »en besynnerlig vara i det att
den inte är ett ting. Arbetsförmågan finns endast hos den människa vars liv
konsumeras i produktionsprocessen. …Att beskriva dess grundläggande produktion
och reproduktion är att beskriva kvinnoarbetet« (Denna sista not är tagen ur
originaltexten).

14. Detta går emellertid stick i stäv med trenden att anställa kvinnor i
industrin inom vissa sektorer. Kapitalets olika behov inom samma geografiska
sektor har skapat en åtskild och även motsätmingsfull propaganda och politik.
Där familjens stabilitet tidigare baserats på en relativt standardiserad
mytologi (där politik och propaganda varit enhetlig och stått officiellt
oemotsagd), motsäger nu ett flertal olika sektorer av kapitalet varandra och
undergräver själva definitionen av familjen som stabil, oföränderlig och en
naturlig enhet. Det klassiska exemplet på detta är mängden åsikter och
ekonomiska policies kring preventivmetoder. Den brittiska regeringen har nyligen
fördubblat sitt bidrag till fonder för detta ändamål. Vi måste undersöka i
vilken utsträckning denna politik har ett samband med rasistisk
invandrarpolitik, alltså med manipulation av källorna till mogen arbetskraft,
och med arbetsetikens ökande urholkning som resulterar i rörelser bland
arbetslösa och ensamstående mödrar, vilket innebär en kontroll av födslar som
skulle förorena kapitalets renhet med revolutionära barn.

15. Denna politik drivs av det italienska kommunistpartiet, som under några
år lade fram en motion i det italienska parlamentet som skulle innebära en
pension för kvinnor i hemmet, både hemmafruar och ensamstående kvinnor, när de
nådde 55 års ålder. Motionen antogs aldrig.

16. I dag ställs krav på avlönat hushållsarbete i allt högre grad och med
allt mindre motstånd både inom den italienska kvinnorörelsen och på annat håll.
Sedan första utkastet till denna text skrevs (juni 1971), har debatten
fördjupats och många av de oklarheter som orsakades av diskussionens ungdom har
försvunnit. Men framför allt har tyngden hos proletariatets kvinnors behov inte
endast radikaliserat rörelsens krav. De har också gett oss större styrka och
förtroende att föra fram dem. För ett år sedan, vid den italienska
kvinnorörelsens uppvaknande, fanns de som ansåg att staten lätt kunde kväsa det
kvinnliga upproret mot hushållsarbete genom att »betala« ett månadsbidrag på 7-8
lire vilket de redan hade gjort, särskilt till de »stackare« som var beroende av
pensioner.

Nu har dessa tvivel i stor utsträckning försvunnit. Och det står i alla
hänseenden klart att kraven på avlönat hushållsarbete endast är en bas, ett
perspektiv att utgå ifrån, vars förtjänst i grunden är att direkt knyta
förtrycket, underordningen och isoleringen av kvinnan till dess materiella
grund: kvinnlig exploatering. För närvarande är detta möjligen den viktigaste
uppgiften för kravet på avlönat hushållsarbete.

Detta ger genast en indikation åt kampen, en riktning uttryckt i
organisatoriska termer där förtryck och exploatering, klass- och kastsituation
är oupplösligt sammanbundna. Att ständigt omsätta detta synsätt till praktisk
handling är den uppgift som kvinnorörelsen möter – i Italien och i övriga
världen.