Utdrag ur Kapitel 4 – Den proletära strejken

Varje gång vi försöker skapa oss en exakt föreställning om idéerna förknippade med det proletära våldet tvingas vi att återkomma till frågan om generalstrejken; men just denna föreställning kan generera flera andra förtjänster och ge en oväntad förklaring till socialismens alla obskyra delar. På de sista sidorna av det första kapitlet har jag jämfört generalstrejken med det napoleanska slaget som deinitivt krossar motståndaren; denna jämförelse kommer att hjälpa oss att förstå generalstrejkens ideologiska roll.

Då nutidens författare som skriver om krig vill diskutera nya krigsmetoder anpassade till utnyttjandet av oerhört mycket talrikare trupper än Napoleons och beväpnade med långt dödligare vapen än de på hans tid, anser de likväl att krigets avgörande ligger i napoleanska slag. De föreslagna taktikerna måste passa in i det drama Napoleon tänkt ut; slagets upplösning utvecklar sig säkerligen annorlunda jämfört med förr; men slutet måste än idag vara fiendens katastrof. Militära instruktionsmetoder är soldatens förberedelse inför denna stora och fruktansvärda handling, till vilken samtliga måste vara redo att delta vid första signalen. Från den gradmässigt högsta till den lägsta så har alla medlemmarna i en riktigt solid armé alltid tankarna vända mot denna katastrofala utgång i internationella konflikter.

De revolutionära syndikaten spekulerar angående socialistisk aktion på precis samma sätt som militära författare begrundar krig; de begränsar socialismen till att enbart gälla generalstrejken; i deras ögon leder oundvikligen varje tänkbar kombination till detta faktum; de ser i varje strejk en reducerad imitation, ett försök, en förberedelse för den stora slutgiltiga omvälvningen.

Den nya skolan, som kallar sig marxistisk, syndikalistisk och revolutionär, förklarade sig positiv till idén om generalstrejken så snart den blev klart medveten om den samma betydelsen i sin egen doktrin, om konsekvenserna av generalstrejkens aktiviteter och av sin egen orginalitet. Den blev därför tvungen att lämna de gamla utopiska och politiska trotjänarna, som avskyr generalstrejken, och istället gå in i den revolutionära proletariatets sanna riktning – som sedan länge till generalstrejken ansluter provet, genom vilket arbetarnas socialism urskiljer sig från amatörrevolutionärernas.

De parlamentariska socialisterna kan få stort inflytande endast om de lyckas tränga sig in hos väldigt olika grupper genom att tala ett förvirrat språk: de behöver arbetarväljare som är tillräckligt naiva för att tillåta sig duperas av högljudande fraser om framtida kollektivism; de är tvingade att presentera sig själva som djupsinniga filosofer för dumma medelklassmänniskor som vill verka kunniga om sociala frågor; det är väldigt viktigt för dem att kunna utnyttja rika som tror att de, genom att finansiera socialistiska företag, förtjänar mänsklighet. Detta inflytande grundas på gallimatias, och våra storpampar arbetar, ibland bara med alltför gott resultat, medd att sprida förvirring i sina läsares idéer; de avskyr generalstrejken, då all propaganda som utgår från den är alltför socialistisk för att passa filantroperna.

I munnarna på dessa föregivna representanter för proletariatet förlorar alla socialistiska formler sin rätta mening. Klasskampen är fortfarande huvudprincipen, men den måste underordnas nationell solidaritet. Internationalismen är en trosartikel, till vilken de mest måttliga förklarar sig redo att ge de mest högtidliga eder; men patriotismen kräver också heliga handlingar. Arbetarnas befrielse måste bli deras eget verk, vilket än idag bibringas varje dag, men den äkta befrielsen består i att rösta på en professionell politiker, i att garantera honom möjligheten att skapa sig en komfortabel situation, i att underkasta sig en ledare. I slutändan måste staten försvinna – och man skall akta sig för att bestrida det Engels har skrivit om detta – men detta försvinnande kommer att ske i en så avlägsen framtid att man måste förbereda sig genom att tillfälligtvis använda staten som ett medel att förse politikerna med godbitar; och det bästa sättet att få staten att försvinna består i att under tiden stärka regeringsväsendet. [...]

Mot denna högljudda, tjattriga och lögnaktiga socialism, som utnyttjas av alla sorters ambitiösa människor, roar en del pajaser, och beundras av de dekadenta, reser sig den revolutionära syndikalismen som å sin sida anstränger sig för att inte lämna något åt villrådigheten; dess idéer uttrycks här ärligt, utan knep och utan undermeningar; man är inte längre ute efter att spä ut doktriner genom en ström förvirrade kommentarer. Syndikalismen anstränger sig för att tillämpa uttrycksmetoder som ger full klarhet över saker och ting, vilket placerar dem i exakt den position naturen tilldelat dem och frambringar hela värdet hos de krafter som spelar. Om vi vill följa den syndikalistiska inriktningen måste motsättningar framhävas skarpt istället för att slätas över; man måste ge en så solid bild som möjligt till de grupper som bekämpar varandra; slutligen kommer vi att representera de revolterande massorna på ett sätt som gör att de revolterandes själ kan motta ett djupt och starkt intryck.

Endast språk skulle inte räcka till för att på ett säkert sätt ge sådana resultat. Man måste vädja till bildgrupper kapabla att, tillsammans och enbart genom intuition samt innan all övervägd analys, frambringa den massa av känslor som stämmer överens med de olika manifestationerna i det krig som förs av socialismen mot det moderna samhället. Syndikalisterna löser på ett perfekt sätt detta problem genom att koncentrera socialismens helhet i generalstrejkens drama: det finns alltså inte längre någon plats för motsatsernas förening som i struntpratet från de officiellt lärda; allting är klart markerat, så att endast en tolkning av socialismen är möjlig. Denna metod har alla den totala kunskapens fördelar framför analysen, enligt Bergsons doktriner; och kanske är det inte möjligt att åberopa många exempel som så perfekt demonstrerar värdet hos den berömda professorns doktriner.

Möjligheten till att realisera generalstrejken har diskuterats mycket: det har hävdats att det socialistiska kriget inte kan avgöras i ett enda slag; för människor som betraktar sig som försiktiga, praktiska och kunniga verkar svårigheten att sätta proletariatets stora massor i rörelse vid samma tillfälle ofantlig; man har i detalj analyserat de svårigheter som en kamp som blivit enorm skulle betyda. Enligt socialist-sociologernas, och även politikernas, skulle generalstrejken vara en populär dröm, kännetecknande för början av en arbetarklassrörelse; man har för oss citerat Sidney Webb, som har förklarat att generalstrejken är en ungdomsillusion, som de engelska arbetarna – vilka de seriösa vetenskaperna ofta har presenterat som förvaltare av arbetarrörelsens sanna föreställningar – hade gjort sig av med.

Att generalstrejken inte är populär i nutidens England är ett torftigt argument att ställa mot idéns historiska betydelse, för engelsmännen utmärker sig genom en extraordinär brist på förståelse av klasskampen; deras idéer är alltigenom dominerade av medeltida influenser: skrået, privilegierat, eller skyddat, åtminstone av lag, är för dem fortfarande arbetarklassens organisatoriska ideal; det är för dem fortfarande arbetarklassens organisatoriska ideal; det är för England man uppfunnit termen arbetarklassaristokrati, som en beteckning på fackföreningsfolket, och i själva verket eftersträvar fackföreningarna lagliga privilegier. Vi kan därför säga att Englands motvilja mot generalstrejken borde sses som ett starkt sannolikt bevis till förmån för det senare, av alla de som ser klasskampen som det väsentliga i socialismen.[...]

Inte heller ägnar jag någon uppmärksamhet åt de invändningar mto generalstrejken som grundas på betänkligheter av praktisk natur. Försöken att, genom att studera historien, konstruera hypoteser om hur framtida kamper och undertryckande av kapitalismen kommer att se ut, är att återvända till den gamla utopin. Det finns ingen metod att vetenskapligt förutspå historia, det finns inte ens en metod som gör det möjligt för oss att diskutera om vissa hypotesers överlägsenhet framför andra; det har bevisats genom allt för många minnesvärda exempel att de största män har begått otroliga fel när de försökt förutspå även den närmaste framtiden.

Och ändå, utan att lämna det nuvarande, utan att resonera om framtiden vilken tycks vara evigt bortanför vår förmåga, torde vi vara inkapabla att agera. Erfarenheten visar att utformandet av en framtid, i någon obestämd tidsperiod, kan, när det görs på ett visst sätt, vara mycket effektivt, och endast ha ett fåtal olägenheter; det händer när förväntningarna på framtiden tar formen av de myter, som inom sig innehåller ett folks, ett partis eller en klass starkaste böjelser och som dyker upp i medvetandet med instinkternas ofrånkomlighet i livets alla omständigheter, och som ger en aspekt av fullständig realism till förhoppningarna på omedelbara handlingar vilka grunder sig på viljans reform. Vi vet att dessa sociala myter inte heller på något sätt hindrar en man från att tjäna på alla de iaktagelser han gör i sina vägval i livet, och inte heller utgör något hinder i hans vanliga sysselsättningar.

Detta kan påvisas genom talrika exempel. De första kristna förväntade sig Jesus återkomst och den totala förstörelsen av den hedniska världen, i och med installerandet av helgonens kungadöme vid den första generationens slut. Katastrofen inträffade aldrig, men det kristna tänkandet tjänade så mycket på den apokalyptiska myten att vissa samtida lärda skulle vilja att hela Jesu lära enbart riktade in sig på den. De förhoppningar som Luther och Calvin hade ställt till Europas religiösa upphetsning blev inte på något sätt realiserade; dessa reformationens fäder tycktes mycket snart vara en förgången tids män; för dagens protestanter tillhör de snarare medeltiden än den moderna tiden, och problemen som sysselsatte dem upptar väldigt liten plats i samtida protestantismen. Måste vi därför förneka de ofantliga resultat som kom ur deras dröm om kristen förnyelse? – Det kan lätt medges att revolutionens faktiska utveckling inte på något sätt liknar den förtrollande framställning som skapade entusiasmen hos dess första adepter; men skulle revolutionen ha blivit framgångsrik utan denna framställning? Många utopier blandades med myten, eftersom den hade formats av ett samhälle passionerat förtjust i fantasirik litteratur, full av förtroende för populärvetenskap, men som är obekant med det förflutnas ekonomiska historia. Dessa utopier blev inte av; men man kan fråga sig om revolutionen inte var mer djupsinnig omvandling än de som drömdes av människor, som under sjuttonhundratalet uppfann sociala utopier. – I vår egen tid strävade Mazzini efter vad hans tids lärda kallade en fånig chimär; men det kan inte längre förnekas att Italien aldrig skulle blivit en stormakt utan Mazzini, och att han gjorde mer för Italiens enande än Cavour och alla dennes politiker.

Kunskap om vad myterna innehåller, i fråga om de detaljer som syftar till att verkligen uppträda i framtidens historia, blir då av mindre vikt; de är inte astrologiska almanackor; det är till och med möjligt att ingenting av det de innehåller någonsin kommer att inträffa, – som var fallet med den katastrof de första kristna väntade sig. Har vi i vardagslivet inte vant oss vid att erkänna att verkligheten skiljer sig mycket från de föreställningar vi hade om den innan vi agerade? Och det hindrar oss inte från att fortsätta göra bestämda antaganden. Psykologer säger att det finns olikartade beskaffenhet mellan de förverkligade sluten och de givna sluten: minsta livserfarenhet avslöjar denna lag för oss, vilken Spencer överförde till att gälla naturen för att ur den få fram teorin om effekternas mångfaldigande.

Myterna måste bedömas som medel att agera i nuet; all slags diskussion om möjligheten att tillämpa den materiellt under historiens gång är berövat allt förnuft. Det är myten i sin helhet som ensam är viktig: dess delar är endast av intresse om de för fram huvudidén i konstruktionen. Därför är det ingen mening med att argumentera om vilka händelser som kan inträffa under ett socialt krig, och om de avgörande konflikter som kan ge seger åt proletariatet; även om man antar att de revolutionära skulle missta sig fullständigt vid framställningen av fantasibilden av generalstrejken, skulle denna bild kunna ha varit en stark beståndsdel i förberedelsen för revolutionen om den, på ett perfekt sätt, tillkännagivit all strävan hos socialismen och om den åt revolutionens alla tankegångar givit en precision och stränghet som ingen annan tankemetod kunde ha gett.

För att sedan förstå värdet av generalstrejkens idé, måste alla diskussionsmetoder, som är spridda bland politiker, sociologer eller människor med anspråk på politisk vetenskap, överges. Man kan medgiva allt som dessa opponenter anstränger sig att bevisa, utan att på något sätt reducera värdet hos den teori som de tror sig kunna genomdriva. Frågan om generalstrejken är en ofullständig realitet, eller bara en produkt av populära föreställningar, är av liten betydelse. Allt som är nödvändigt att veta är om generalstrejken innehåller allt den socialistiska doktrinen förväntar sig av det revolutionära proletariatet.

För att lösa denna gåta är vi inte längre hänvisade till lärda argumenteringar om framtiden; vi är inte längre skyldiga att efterkomma högfärdiga reflexioner om filosofi, historia och ekonomi; vi är inte på teoriernas plan, men vi kan stanna kvar på de observerbara faktumens nivå. Vi måste utfråga män som tar en aktiv del i den riktiga revolutionära rörelsen mitt bland proletariatet, män som inte eftersträvar att bestiga medelklassen, och vars sinnen inte domineras av korporativa fördomar. Dessa män kan bedragas i ett oändligt antal politiska, ekonomiska och moraliska frågor; men deras vittnesbörd är beslutsamt, egensinnigt och oförkastligt när det är fråga om att veta vilka idéer som starkast berör dem och deras kamrater, vilka som mest tilltalar dem då de är identiska med deras socialistiska föreställningar, och vilka tack vare förnuft, förhoppnignar och sätt att se på enskilda fakta verkar vara en enda odelbar enhet.

Tack vare dessa män vet vi att generalstrejken verkligen är vad jag har sagt den vara: myten i vilken socialismen helt och hållet är inbegripen, det vill säga en grupp av föreställningar kapabla att instinktivt frammana alla de känslor som stämmer överens med de olika krigsmanifestationer som socialismen åtagit sig mot det moderna samhället. Strejker har hos proletariatet frammanat de noblaste, de djupaste och mest rörande känslor det besitter; generalstrejken grupperar dem alla i en koordinerad bild, och ger till var och en av dem genom deras sammanförande dess maximalla intensitet; genom att vädja till deras smärtsamma minnen av särskilda konflikter färgar den med ett intensivt liv alla detaljer hos kompositionen som presenteras för medvetandet. vi får då den intuition om socialism som språket inte kunde ge på ett helt klart sätt – och vi får den som en helhet, omedelbart uppfattad.