Colectivo Situaciones: Mellan kris och motmakt

En negation är en inbjudan till ett blivande. Men ett blivande som en erfarenhet, som att bebo ett territorium. Detta skapar makt. Aktiviteten i denna makt stör och provocerar fram reaktioner, vilka i sin tur också är negativa.

Med andra ord finns det två typer av negativitet. En av dem fungerar genom att dekonstruera såväl som hindra alla totala identiteter. Vi kommer att kalla denna motstående eller motsättande negation för ”motståndets negation” (vilket inte är det samma som ett ”negerande av motstånd”). Medan den andra negationen, som motiveras av resentiment, kallar vi den ”reaktiva negationen”. Motståndets negationen strävar i riktning mot en heterogenitet. Dess motstånd är ett uttryck för arbete, språk, nöje och skapande. Dess temporalitet är det primära. Den reaktiva negationen är sekundär, den drar upp gränser i verkligheten genom maktens centraliserande hierarkier, den gör anspråk på att bevara och blockerar alla möjliga blivanden.

I Latinamerikas nuvarande kris finns båda formerna av negativitet närvarande. Från zapatisternas uppror via det argentinska upproret i december 2001 fram till upproret i Bolivia fungerar befolkningens motstånd som ett pådrivande dekonstruktivt element, och öppnar samtidigt en massa olika framtida möjligheter.

Makt och motmakt förhåller sig till varandra som asymmetriska poler och misslyckade möten, i samexistens och konfrontation. De är relationsrika yttre rum som penetrerar varandra, som stjäl territorium från varandra, som orena inplanteranden bakom fiendens linjer. Detta utrymme kan tyckas fragmenterat, men det är också fullt av trevliga stigar eller inre passager, tunnlar, militariserade gränser och trösklar.

Den latinamerikanska krisen är reaktionens gapande och gnällande. Sådana kriser avslutar vänskaper genom obehagliga möten mellan dels dem som betraktar varje avbrott i normaliteten som ett resultat av en framväxande subjektivitet och dem som insisterar på att betrakta krisen som en ”dysfunktion” i systemet. Vi är intresserade av den första gruppen, eftersom de har öppna ögon nog att se sig själva som skapare och inte bara som offer under situationen.

Har vi språk, bilder och kognitiva processer för att notera, följa och visa på motståndets kraft? Har det i motmaktens utrymmen kunnat utvecklas ett eget inre perspektiv som kan frambringa de subjektiviteter som föregrep krisen? Kan denna subjektivitet bli kvar och fortsätta sin rörelse? Kan vi hitta ett sätt att projicera en ny politisk radikalism, som har sina rötter i både den autonoma organisationens och teorins värde, i ett horisontellt samspel? Finns det någon klar uppfattning om dess sociala och politiska konflikter? Finns det någon solidaritet mellan grupper som bara träffas i tillfälliga konfrontationer mot repressionen? Vad vi står inför, när vi har tillfogat gapande sår i kapitalets kropp, är nya öppningar som inbjuder oss att genomföra en resa in i det okända. Vi misstänker att på detta äventyr är de institutionaliserade traditionerna, samhällets föreställningar och vanor och det politiska inte längre viktiga.

Kriserna i Latinamerika kanske inte är verkliga politiska revolutioner, men de är autentiska revolter, revolutioner i agerandets subjektiva former. En heterogenitet som väver sitt material kring problem – som exempelvis självförvaltningen av naturresurser och kunskap som syftar till en ny material produktion av liv – för att hitta nya former att producera värde. I Argentina har det samhälleliga landskapet förändrats märkbart genom de arbetslösas rörelsernas praktiker (piqueteros), genom de hundratals fabriker som tagit över och styrs av arbetarna, genom de kvartersförsamlingar som har omdefinierat själva begreppet det offentliga rummet, genom de solidaritetsbaserade ekonomiska nätverken, genom erfarenheter inom sjukvård, utbildning, mänskliga rättigheter, motinformation, genom ny konst som kan erbjuda en intensiv beskrivning av dessa nya nätverk, genom ny estetik som kan presentera denna upplevelse bortom den (skådespelsartade) betraktarens stereotyper och bekräftelser, och genom ett nytt språk som förnyar sin egen betydelse. Detta nya språk är inte längre att uttrycka sig på det sätt som massmedia dränker oss i, men inte heller heller det distansierade akademiska språket eller ett den politiska jargongens språk, som betraktar världen som bara ytterligare ett föremål att manipulera.

I Latinamerika uppfinner negationen (som motstånd) nya sätt att förflytta sig över ruinernas schackbräde. Denna fragmentariserade mark korsas av subjektiva resor och etiska vandringar som lämnar bilden av ett lidande offer bakom oss. Krisen kan accepteras, men inte bara i sina destruktiva, disciplinära kvaliteter: ödelandet kan också vara ett territorium för att sammanlänka produktiva energi och subjektiviteter genom samarbete.

För att återvända till våra mest hemliga tvivel om motsättandets eller motståndets negation: hur kan vi uttrycka de bilder som visar det nya sociala aktörskapet mitt i dess uppkomstprocess? De beskrivningar som försöker att uttrycka detta tenderar ofta åt en extrem reduktionism, som en följd av ett beskrivande syfte som misslyckas med att ifrågasätta gränserna för dess representativa former. Detta är skälet till att det förefaller viktigt att utveckla ett estetiskt tänkande som kan skapa nya representationsformer och som kan slinka undan de gamla utslitna politiska tolkningsramarna.

De olika formerna av motstånd har satt igång en omfattande verksamhet med ett läsande som intervention och en intervention som läsade. Detta ger upphov till nya estetiska och etiska synsätt, en ny koppling mellan material praxis och konceptuella möjligheter, ett förkroppsligande av tanken samt handlandets tänkbarhet, ett sista slag mot separationen mellan kroppsliga känsla och ren idéer; en rörelse vars omedelbara handlingar baseras på en kunskap som gör återigen gör erfarenheter möjliga. Detta nya subjektiva territorium kan materiellt förse och underhålla sig själv genom sig själv. Den kan bli sin egen källa till bedömningar, uttalanden, värderingar, läsningar, handlingar, strider och möten.

Dessa kännetecken är de viktigaste egenskaperna hos ett ”framtidens folk” (som ibland är närvarande, ibland frånvarande, och därför alltid enligt Deleuze beroende av den estetiska handling som tillkännager det). Det råder ingen tvekan om att detta är ett främmande territorium, som är resistent mot objektifiering och reduktion. En maskin som kan göra ett suveränt val av vilken värld som är relevant att genomföra.

Även om varje motståndets negation innebär ett projekt av sammankoppling, består det också av att skapa sina egna villkor. Den nuvarande latinamerikanska krisen kommer inte längre bara att förekomma i ljuset av den ekonomiska vetenskapen – som profetior som berättar om ekonomins gudinnas övernaturliga öden – utan kommer att upplysas av glansen från dessa nyskapande rörelser, som är det egentliga budskapet från de latinamerikanska kamperna till resten av världen.

Hasta siempre,

Colectivo Situaciones

Buenos Aires, 20 oktober 2003