Colectivo Situaciones: Tolv hypoteser om motmakt

1. Genom att utveckla ett situationsanpassat perspektiv kan vi se de särskilda ”möjligheter” som de bråda tiderna annars skulle hindra oss att upptäcka. Den ”brådska” som ekonomin och massmedierna kräver, det vill säga en värld av representation, tenderar att försänka oss i vemod. Det gäller att inte dra oss undan, utan att ta itu med de ekonomiska frågorna utifrån den konkreta situationen och ständigt återvända till de konkreta möjligheter som situationen erbjuder eller förvägrar oss.

Vi har i andra texter diskuterat skillnaden mellan spridande och mångfaldigande. En utspridning leder till isolering. Den utarmar. Men alternativet till att spridas ut är inte nödvändigtvis centralisering och byråkratisering. De erfarenheter som betraktas utifrån sin situation behöver inte leda till isolering. Istället är det situationella tänkandet just ett nytt möte med våra egna unika inneboende förmågor och omständigheterna: Det handlar om ett tänkande utifrån det konkreta och till det konkreta.

Situationell och lokal betyder inte samma sak. Det lokala är en territoriell avgränsning av det globala. På så vis är detta utrymme en del av det globala. Det lokala är lika abstrakt som det globala. Det situationella å andra sidan innebär att utifrån oss själva, i relation till våra egna erfarenheter, utveckla ett praktiskt men även teoretiskt perspektiv kring de frågor som berör oss. Det handlar därför inte om att komma ”bort” från verkligheten. Tvärtom, det väsentliga med detta självaffirmerande av erfarenheter innebär att ”hålla fast” vid situationen. Till skillnad från utspridning och isolering öppnar erfarenheter av denna sort ständigt nya sätt att tänka och agera. Den lär oss något grundläggande, att det alltid finns fler möjligheter än de som vi erbjuds av det ekonomiska läget som de enda möjliga. Och betydelsen av detta tänkande finns just här: att upptäcka möjligheterna i den konkreta situationen.

2. Konfrontationens logik, som ger stridsmomentet och våldet som offensiv handling en centralitet, står i motsättning till den situationella självaffirmationen. Det är en resurs som hänger samman med makten (poder) snarare än till potentialiteten (potencia). Den tenderar att utgå från det ekonomiska läget som den enda situationen och i det scenariot blir allt utom kampen om makten underordnat. Detta leder dessutom till en centralisering. Ett annat stort problem med ”konfrontationens logik” är att den tenderar att skildra kampen enligt spegelns logik: den grundläggande skillnaden mellan ”de ena och de andra” går förlorad, all asymmetri glöms bort. Maktens våld syftar till att tillägna sig andras potentialitet och kan inte jämställas med motmaktens som syftar till att skydda alternativa levnadssätt från det våld som kapitalet producerar. Det våldet kan aldrig uteslutas som möjlighet. Man kan säga att i erfarenheterna av motmakt, finns våldet ovanifrån ständigt närvarande i många former: legal eller illegal repression, marknadens våld och så vidare.

Men våld kan också vara en resurs för potentialiteten (potencia). Blockaden, självförsvaret, punktoffensiven är alla politiskt former av våld som kommer underifrån. Detta är uppenbart. Våldet kan inte bedömas utifrån en snäv moralisk värdering. Men samtidigt betyder det faktum att våldet ”kommer underifrån” inte nödvändigtvis att det är kopplat till uppkomsten av en alternativ samhällelighet: att det är förståeligt och mer legitimt betyder inte att det i sig självt är kapabelt att producera en alternativ samhällelighet.

Två aspekter framstår som möjliga när vi föreställer oss de olika former av våld som inte skulle skilja sig ifrån eller stå i strid med den nödvändiga uppkomsten av en alternativ samhällelighet: a) att det helt och hållet baseras på försvar. Vilket inte innebär att inte ha initiativet. Det är inte en lag om hur man ska agera. Det hänvisar till det faktum att aktionerna i självförsvar måste baseras på folkliga resurser snarare än på makt, och framför allt att motivet i dessa aktioner inte är att anskaffa och erhålla makt, utan ett försvar av den framväxande samhälleligheten och potentialiteten i dessa erfarenheter. Och b) en multiplicitet som en annorlunda form än utspridning och centralisering, i samförstånd med den faktiska motmakten och som resurs istället för avskiljandet till en egen specialiserad ”apparat”.

Synen på våldet som offensivt är ett perspektiv för fienden, för centralmakten, för ”makthavarna” i allmänhet (det vill säga de som styr över andras potentialitet). Det offensiva våldet är erövrande, kolonialt, imperialistiskt. Därför är kriget maktens terräng. Makten försöker leda sina fiender dit. Och många gånger tycker man att det verkar möjligt att attackera makten. Men oavsett, så är det inte folken som väljer krigen. De bidrar med majoriteten av de döda. Folkkriget är inte önskvärt. Det måste antas när det påtvingas oss, och utgör i den meningen, en sista fullständigt oönskad utväg.

När den öppna konfrontationen blir som den främsta formen för att definiera den politiska kampen och börjar att förvandlas till den dominerande logiken, då öppnas dörrarna för dödens nakna makt. Och denna logik är inte bara attraktiv för arméer och gerillor, utan även för politiska partier, intellektuella och sociala rörelser: konfrontationens logik är en del av den dominerande versionen av politik som en ”kamp om makten”. Faktum är att om politik är en konfrontation mellan två sidor om centralmakten, blir anfallskriget den enda och gemensamma strategin för båda motståndarna, vilket likriktar dessa till ofattbara nivåer. Det har som sådant inget samband med folkliga defensiva krig för oberoende mot kolonialism och imperialism så som vi känner dem under 1900-talet.

För motmakten är våldet en nödvändig del, eftersom det förekommer i olika former av orättvisor och förtryck, men även som en egen resurs. Det behöver inte på något sätt likställas med maktens våld. Det skiljer sig från maktens genom att vara mångfaldigt (icke-centraliserat) som en resurs bland andra och som oundvikligen används defensivt. Därmed står inte det grundläggande valet mellan våld och ickevåld, utan mellan självständigheten och konfrontationens logik.

3. Våldet är närvarande och är dessutom en situationsmässig resurs. Om det görs universellt blir det till konfrontationens logik. Annars kan det omvandlas till ett aktivt försvar av den nya samhällelighet som produceras.

Våld är en situationsmässig resurs och det går inte på något sätt att mekaniskt likställa våld och konfrontationslogik. Historien är fylld av exempel på intelligent och legitimt våld. Att fördöma våld rent generellt är att nedfalla i abstrakt tänkande, förpolitiskt och ohistoriskt. Våld är närvarande och det måste tas för givet, inte förnekas.

Det är därför viktigt att skilja på konfrontationen när den framstår som en möjlighet i den mångfald som situationen utgörs av, från den konfrontationens logik som tenderar att lägga under sig allt som är möjligt och i allt större utsträckning göra sig till den enda tänkbara utvägen. Vår närhistoria visar farorna med militarismen, våldsspecialiseringen och andra former av polarisering som tenderar att göra motmakten till en spegling av makten, dela allt i två och bygga på en ”symmetri” mellan de två krafterna.

Våldet som multitudens resurs har dock ingen anledning att fungera som en spegelbild av maktens logik. När tvärtom massornas våld hävdar sig utifrån sin potentialitet är den defensiv och baseras på styrkeförhållandenas asymmetrier, på legitimitet och på resurser. Å andra sidan kan våld förstått som en resurs bland andra mycket väl samexistera med andra resurser som situationen erbjuder, och samtidigt förhindra konfrontation från att ”ta makten” över de andra möjligheter, för det finns alltid andra möjligheter.

Med detta sagt, förutsättningen för en defensiv hållning ligger i legitimiteten och effektiviteten i det våld som inte vill bli en återspegling av makten. Den utgörs av sin egna defensiva karaktär å ena sidan, och på ”det som denna defensiv försvarar”: det vill säga, de alternativa levnadssätten. I slutändan vilar diskussionen om våld på förekomsten av dessa alternativa levnadssätt. MST i Brasilien och ursprungsfolkens samhällen i Chiapas och deras förhållande till EZLN utgör intressanta illustrationer på detta.

4. I vägblockaden som praktik tar sig förhållandet till staten i tre parallella och kompletterande uttryck: a) staten som förtryckande; b) staten som likgiltig inför förorternas krav och verklighet; c) staten som finansiär av offentliga projekt och bidragsgivare. I den mån blockaden har som mål att bli en statlig samhällssatsning och få bidrag är våld oundvikligt. Detta innebär att risken att nedfalla i konfrontationens logik är en verklig risk, so framhävs och uppmuntras av regeringen (och inte bara av den). Det är därför viktigt att utifrån detta faktum skapa fler och fler autonoma erfarenheter, kapabla å ena sidan att förutse minskningen av offentliga medel och å den andra sidan att undanröja möjligheten för makten att inleda ett krig som de autonoma piqueteros-organisationerna skulle riskera att dras in.

Det finns inte en piquetero-rörelse. Det finns flera. Men alla har samma praxis: att blockera vägarna. Var och en genomför verksamheten på sina egna villkor (helt eller delvis, de döljer ansiktet eller inte och så vidare). Men de har något gemensamt: kraven gentemot statliga, kommunala eller regionala myndigheter på sociala satsningar och bidrag, och vägblockaden som sitt påtryckningsmedel bakom dessa krav.

Vi har arbetat med detta under det senaste året. Vi har sett att det finns tre trender i piquetero-rörelsen: två som ser sig själva utifrån en övergripande bild och det ekonomiska läget (de identifierar sig själva som ”revolutionära” och kämpar för att inkluderas i systemet genom ”reformens ” väg). Båda har olika strategier men delar en gemensam förståelse av politiken: som ett tänkande och en praktik som utgår från det allmänna ekonomiska läget. Till skillnad från dessa två, utvecklar MTD i Solana en annan möjlighet att bejaka ett tänkande och handlande som är situationsmedvetet.

Sedan den 19 och 20 december 2001, har rörelserna generellt anpassats till det ekonomiska läget. Vissa har försvunnit, andra har blivit avantgardister. Vid en workshop diskuterade vi vikten av att avfärda illusionerna om ett maktvakuum. Vid det tillfället fastslogs att prioriteringen skulle vara att fördjupa basarbetet för att skapa egen tid och ett eget utrymme, där man själv har kontrollen, för att utifrån denna position tänka igenom allt, inklusive det ekonomiska läget.

Vi upprepar, att bland många skillnader finns det något gemensamt för alla rörelserna: vägblockaden. I form av ett sätt att ställa krav på staten blir det oundvikligen ett utrymme för konfrontation. Staten erkänner enbart de som underordnar sig den eller de som konfronterar den. Handlingsutrymmet för MTD innebär därför en nivå av våld oundvikligen bunden till kraven som ställs på en stat alltmer i sönderfall.

Tittar vi närmare ser vi att vid en blockad samexisterar tre olika parallella och kompletterande former av relation till staten: konfrontation, förhandling och likgiltighet. Det är en svår, motsägelsefull och paradoxal situation, men den måste tas itu med. Och rörelsens möjligheter uppstår i stor utsträckning ur dess förmåga att kombinera dessa tre verkligheter. En första slutsats är att om det finns behov av att ställa krav på staten finns alla varianter närvarande i olika proportioner. Och därmed är konfrontationen oundviklig. Därför är det av avgörande betydelse att stärka alternativa försörjningsformer för rörelsens existens, bort från en praktik inriktad på att nå offentliga bidrag som enda och centrala resurs.

5. Erfarenheterna har skapats utifrån sina egna förutsättningar, av sin egen kraft och potentialitet, och som sprider denna energi, hämtar sin styrka från en process av självaffirmation och självständighet. Det viktigaste för deras utveckling ligger i deras förmåga att undkomma samtidens, representationens och de ekonomiska förhållandenas krav och istället lyckas producera egen tid. Hos motmakten tycks politik främst innebära förmågan att producera denna temporalitet och denna autonomi.

Autonomin, oberoendet och självständigheten inte är självklart givna och förvärvas inte en gång för alla. Det är ett ständigt pågående arbete. Det faktum att autonomin inte kan vara total, åtminstone inte för tillfället, öppnar för olika slutsatser. Detta kan kopplas till den påstådda realism, som säger oss att en ”politik” baserad på förhandlingar, allianser och valpolitik är vårt enda sätt att någon gång och i någon mån kunna påverka staten. En annan säger: ”låt oss utnyttja staten”, ”medan vi konfronterar den samlar vi styrkorna”, tills vi kan ”ta över staten”. Båda dessa positioner tenderar så småningom att bli densamma, eftersom de utgör två olika strategier utifrån samma tro: förändringen innebär att styra över nationalstaten. Där är politik list och begränsad till maktkamp. Men det finns en annan möjlighet: självständighetens politik. Det är en svår väg eftersom den beror av två principer som är svåra att uppnå, och särskilt svåra att vidarutveckla när de en gång är uppfyllda: a) en grundläggande förmåga att skapa sig tid, ämnen, resurser, utrymmen och egna initiativ. Detta är sällsynt i politiken, eftersom det inte handlar om att skaffa resurser till kriget, utan handlar om ett levnadssätt, den vardagliga reproduktionen, det dagliga upproret och att undvika maktens fallgropar, b) det inte finns någon autonomi utan ömsesidigt beroende av varandra: det finns ingen möjlighet att skapa rum, tid, eftertanke och egna resurser utan att utveckla ett nätverk av motmakt som klarar av att reproducera rörelsen inifrån.

En ny slutsats som kan dras är att potentialitetens autonomi innebär en självständighet som etablerar en ny suveränitet (tidsmässigt och rumsligt) som kan undgå kapitalets norm. För att klara det, måste potentialiteten utvidgas, hitta, träffa andra erfarenheter, sammanknytas med andra autonoma reproduktiva kretsar.
För att avancera längs denna väg verkar tre observationer av avgörande betydelse: a) nödvändigheten av att ha att göra med staten innebär inte att möjligheter saknas att parallellt utveckla autonoma alternativ; b) självständigheten måste stödjas av en arbetshypotes om motmaktens erfarenheter autonomt ska reproduceras och spridas samt c) man måste parallellt utarbeta ett politiskt tänkande kring motmakten som tillåter oss förstå fenomenen i det övergripande ekonomiska sammanhanget, med det grundläggande målet att producera, stödja och skydda motmakten.

6. Staten har förändrats. Den har monterats ner. Den har varit en fånge hos den nyliberala politiken, den har övertagits av verkliga maffior och den måste hantera att kapitalflödena går allt snabbare (den så kallade globaliseringen). En ny social formation framträder i Argentina baserad på social splittring, massiv utarmning och förstörelsen av den gamla produktionsstrukturen. Piqueteros i sig själva speglar denna omvandling.

Vad innebär denna nya situation för motmakten? Två saker verkar stå klara: a) Den nuvarande staten är inte längre den (inte så) gamla nationalstaten, med dess effektiva sammanhållande funktioner, även om de alltid har varit begränsade, och b) Det finns för närvarande viktiga maktredskap som sprids mer eller mindre utanför den nyliberala-mafioso-staten.

Den nuvarande staten är uppsplittrad. Å ena sidan har den tömts på sitt innehåll av den nyliberala politiken. Enligt vad vissa säger som har mycket mer information än vi, har dessutom maffian tagit kontrollen över den. Slutligen finns det otaliga vittnesmål om dess overksamhet inom det som i tidigare epoker var dess grundläggande uppgifter. Inte så att staten har försvunnit eller att den skulle vara på utdöende. Men den har verkligen förändrats. Inte så mycket för att den försvagats eller förstärkts, utan för att dess funktioner, prioriteringar och de förfaranden som den använde för att nå dem har förändrats.

Även om grundläggande välfärdstjänster som hälsovård och utbildning, offentliga pensioner i allmänhet och de grundläggande behoven hos en stor del av befolkningen har försummats, har staten dessutom gett upp en del av de funktioner som traditionellt sett varit grundläggande för den kapitalistiska staten. För närvarande finns det inte längre ett monopol på laglig valuta. Detta är inte bara på grund av spridningen av sedlar som utfärdas av nationella och regionala regeringar som upprätthåller en viss statlig legalitet, men främst på grund av cirkulationen av byteshandelnätverkens ”krediter”. I Quilmes till exempel föreslog man att betala skatter med krediter från det globala Trueque-nätverket. Ett annat exempel är försvaret av privat egendom: under plundringarna i december anlitade de stora transnationella livsmedelsbutikerna direkt polisens personal eller militär för att utföra repression, medan små och medelstora företag försvarades med skjutvapen av ägarna själva. Vi skulle kunna fortsätta med exempel på polisgäng som håller på att bli fristående från den legala och politiska makten, maffiakrig, frågan om privata säkerhetstjänster, parapolisiära grupper, omfattande korruption på alla nivåer, osv.

Dessa exempel visar att statsnärvaron (åtminstone i Argentina) inte längre är det enda och tillräckliga verktyget för dominans. Den har säkert aldrig varit det fullt ut, men nu är det mer än någonsin orealistiskt att tro att dominans främst handlar om att kontrollera statsapparaten. För det första finns marknadens egna processer: reklam och media som producerar bilder av lycka och självförverkligande, viljan till konsumtion, definitionen av nya former av integration och utanförskap etc. Det finns också nya former av kontroll som inte längre organiseras genom statsapparaten, även om de är beroende av dess godkännande (t.ex. i stormarknader eller fabriker) och slutligen paramilitariseringen, gängen och maffian, som har lagt beslag på statsapparaten, men som står på egna ben genom de stora företagen (privata skyddsorgan och direktförsäljning av statens resurser på olaglig väg). I detta sammanhang är en sak säker: förlusten av möjligheten till statlig reglering belyser frånvaron av den tidigare nationalstatens sammanhållande syfte, hur begränsat det än varit. Denna situation innebär nya utmaningar både för dem som måste organisera dominansen liksom för motmakten.

Kapitalet står inför utmaningen att skapa nya former för en minimal statlig reglering. Det kan gälla en konstruktion av en nyliberal stat som kan upprätthålla lagen, det vill säga, att skapa en ny politisk myndighet baserad på sin tekniska kapacitet att utveckla marknader i landet; eller tvärtom direkt liera sig med maffiastaten, vilket är fallet för tillfället, och bygga ledningscentraler utanför staten, utan att återskapa förfallet och korruptionen i statsapparaten.

Dessa val måste ta maffiastatens förekomst med i beräkningarna, vilket i sig är en grundläggande förutsättning för varje analys eller projekt. Resultatet av dominansens organisering, färgad utifrån kapitalets behov av värdeförmering, kommer att bli ett mellanting mellan dessa tänkbarheter. Dessa alternativ korsas av andra grundläggande rörelser i den globala, kontinentala och nationella ekonomin, som vi inte kommer ta upp här, men som visar på en ökad komplexitet och är direkt relaterad till de imperialistiska krafter som strävar efter att Argentina ska ingå i frihandelsavtalet ALCA.

Vi vill understryka det som för oss är det viktigaste: a) slutet för nationalstaten som vi känt den hittills, och b) en omorganisering av dominansen som innebär en kombination av gamla och nya metoder.

7. Kapitalet behöver återupprätta sin makt, men tycks ännu inte ha en entydig och tydlig strategi för att uppnå det. Den nationella situationen karaktäriseras av detta grundläggande faktum. Det handlar inte om ett maktvakuum, utan om en mer komplicerad process. Vad som står på spel är vilken typ av kapitalism som är möjlig i detta sammanhang, präglat av den politiska och institutionella nedbrytningen liksom av förekomsten av stora nätverk av motmakt.

Den politiska verkligheten verkar ofta ha två former: den reflex som visas när vi tänker oss den omedelbart och vad som avslöjas när vi börjar tänka djupare. I det reflexmässiga tänkandet tenderar vi att återge vad medierna och politikerna säger. Vi tänker oss vår verklighet som en plats där det som skett i det förflutna upprepas. Som om historien var cyklisk. På så sätt motsvaras till exempel de i ”Triple A” idag av regeringen, och motståndet är dagens gerillakämpar, och år 2002 skulle vara något liknande 1975. Därefter kan vi förvänta oss antingen ett segerrikt uppror som undkommer samma dödliga slut eller den förtryckande diktatur som gör att historien upprepar sig.

Först när vi börjar tänka på allvar, det vill säga utifrån eget huvud, baserat på vad vi upplever i våra särskilda omständigheter kan vi se att varken media eller de politiska intellektuella egentligen tänker, utan de bara ”vet saker” (ärligt eller inte). Men vi måste alltid, gång efter gång, tänka utifrån situationen. Således upptäcker vi att historien inte upprepar sig och att även om det finns uppenbara kontinuiteter, får de i allmänhet nya betydelser, även om de verkar subtila eller omärkliga vid första anblicken. I denna mening måste vi på nytt fråga oss om dagens nuvarande situation är ännu en i raden eller om den, i sin singularitet, visar oss något som vi behöver komma underfund med. Å ena sidan blir den nuvarande situationen tydlig när den observeras utifrån sina förändringar, mot bakgrund av nedmonteringen av nationalstaten som tidigare nämnts. Å andra sidan har den nuvarande krisen återigen lyckats synliggöra utvecklandet av motmakt, och påskyndat dess tillväxt.

I detta sammanhang är makten beroende av: a) att skapa möjligheter för att återuppta en kapitalistisk ackumulationsprocess. Och för detta behöver den, b) återinföra former av reglering som innebär ett minimum av vissa statliga funktioner (politisk makt, legitimitet inte minst för att kunna utöva repression osv) och c) lösa situationen gällande samexistensen (mer eller mindre repressiv) med motmaktens nätverk.

Det handlar inte om att göra en grundlig genomgång av den internationella eller kontinentala ekonomin (även om det givetvis är mycket viktigt, särskilt med krisens explosion i Latinamerika), eller analysera den kamp som för närvarande äger rum inne i de härskande klassernas block. Inte heller om spelet i den partipolitiska överbyggnaden. Nej, det handlar främst om att insistera på att detta sammanhang bör beaktas för att utveckla sammanhängande hypoteser inifrån motmaktens erfarenheter.

Åter till frågan om maffiastaten. Det handlar inte bara om en statsform. Det är också en form av social styrning som sträcker sig genom själva basen av samhället. Dess dynamik sprider ett avinstitutionaliserat våld som bygger på interna stridigheter (oavsett om dessa är politiska, företagsmässiga eller polisiära, samtliga omfattas av samma konspirativa ockulta mönster). Dess nuvarande samband med det globala kapitalet innebär inte en utvidgning av möjligheterna till socioekonomisk integration, utan utlämnar snarare befolkningen åt en fullständig utarmning av levnadsvillkoren. En hypotetiskt administrativt effektiv stat, utformad som en omstrukturering av kapitalinvesteringarna (och eventuellt bygger på en omfattande proletarisering av medelklassen) skulle behöva samexistera i detta sammanhang tillsammans med denna maffiastat.

Även i detta fall, vilket verkar vara den ”argentinska progressivismens (framstegstankens)” universalmedel, skulle användningen av våld kvarstå. Det repressiva våldet skulle vara mer precist, men inte nödvändigtvis mindre utbrett. I samtliga fall tenderar repressionen att falla på de hinder som ”de exkluderade, de radikala” lägger för skapandet av nya marknader och fungerande kretsar för kapitalets värdeökning. Det är uppenbart att piqueteros vägblockader därför står i centrum för varje repressiv hypotes.

Om vad som sagts hittills är inte bara ett yrande (och vi kan inte garantera att det inte bara är det), kan man dra ännu en slutsats: kapitalets samexistens med motmakten bjuder inte bara på ett framtida fysiskt förtryck. Detta är bara en aspekt som mer och mer framstår som uppenbart. Det finns också möjligheten av en ”kompromiss”. Om kapitalismens överlevnad medför ett behov av att skapa nya marknader, kommer mognaden av erfarenheterna av motmakt innebära en samexistens med förtryck (oavsett form) men också med kooptering, som inte längre utgörs av utbredd integration förvaltad av staten (vilket var fallet under peronismen 1946-52) utan av mer degenererade former, såsom mutor, beskydd, proletarisering under hyperprekära förhållanden, osv.

Om, vilket vi förmodar, staten (eftersom den är intrasslad i kapitalets nätverk) inte har förmågan att substansiellt utöka möjligheterna för social inkludering, hamnar vi i en konfrontation ansikte mot ansikte mellan å ena sidan kapitalet och dess maffiastatliga uttrycksform, dess repressiva och koopterande kapacitet och å den andra en motmakt med projektet att utveckla en autonomi från det. Utan någon riktigt effektiv medling mellan dessa två krafter. På så sätt är kompromiss (kooptering, prekär inkludering) och förtryck (särskilt mot de som blockerar kanalerna för värdeförmering, men även som en effekt av interna maffiastridigheter) de två varianter som, kombinerade eller inte, kommer att vara närvarande samtidigt som det kommer att finnas en samexistens mellan kapitalets makt och motmakten.

8. I praktiken anser vi att under rådande omständigheter kretsar klasskampen kring en makt som gör anspråk på och behöver tillägna sig ägande och kontroll över naturliga, kulturella och livsnödvändiga processer. Motståndets krafter kommer bara att kunna lyckas med utmaningen att producera en annan samhällelighet om de är förmögna att skapa ett nytt sätt att producera livet: utanför, i motsättning till och kraftfullare än kapitalets regim. I hela Latinamerika finns en stor erfarenhet i detta avseende. Vi anser att klasskampen måste ses ur ett grundläggande faktum: att kapital tenderar att på ett allt mer direkt sätt dominera människors liv och den kulturella rikedomen. Vi kan tydligt se över hela Latinamerika hur folkens kamp för att själva styra över sina reproduktiva villkor kommer i direkt konflikt med kapitalackumulationens behov.

Allt som underordnas kapitalet exploateras brutalt. Kapitalismen producerar nu mer än någonsin liv åt döden. Dess egen ackumulationsprocess genererar strukturellt utanförskap. Denna tid av mänsklighetens högsta produktivitet någonsin är samtidigt också tiden för dess största misär. På motsvarande vis ligger kampernas styrka alltmer i tendensen att göra sig oberoende av kapitalets styre. Nätverk av ursprungsfolk, jordbrukare och direkta producenter utvecklar en allt kraftigare motmakt vid våra samhällens bas. Det kan inte förutsättas – men är heller inte omöjligt – att motmakten på kort sikt kan komma att krossas. I vilket fall kommer uppgiften motmakten står inför inte att bli lätt. Det kapitalistiska samhället har föga att erbjuda dem som har lyckats bygga en samhällelighet utanför dess kontroll och de uteslutande repressiva lösningarna är kostsamma ur alla aspekter. Trots det står kombinationen av kooptering och förtryck ständigt på dagordningen. Det verkar möjligt att föreställa sig en samexistens mellan en kapitalistisk makt (som den till slut kommer att utformas) och en motmakt, en samexistens som rör sig bort från öppet krig och som tenderar att etablera sig själv genom nya former av produktion och reproduktion.

Utifrån det som hittills sagts, kan vi insistera på två slutsatser: a) att kapitalet måste (i Argentina) lösa sina dilemman som rör formerna av värdeförmering och kontroll över klasskampen. Det som nu står på spel är de specifika villkoren för relationen mellan kapital och maffior. Och att detta utspelas mot bakgrund av framväxten av en stor motmakt; b) motmakten bör själv under sin utveckling lösa många grundläggande frågor om dess relation till staten och lokala myndigheter när det gäller frågor som hunger, tillgång till läkemedel, former av självförsörjning, förhållandet mellan olika erfarenheter, olika former av självförsvar osv. Kapitalet som kontroll (och vilja till kontroll) över människors och livets produktiva kraft, och å andra sidan, motmakten som en tendens till självständiggörande av reproduktionen av livet, konfigurerar den grundläggande axeln i den nuvarande klasskampen och denna samexistens utlovar inte att bli en dans på rosor.

9. Kapitalismen producerar män och kvinnor för döden. Det gör konfrontationens logik också, även med stöd av vissa delar inom vänstern. Potentialitetens självständighet och multiplicitet finns inte som något annat än som en önskan att upprätthålla och sprida livet. Därför insisterar vi på att göra motstånd är att skapa (nya sätt att leva).

Klasskampen är asymmetrisk. Kapitalet är på offensiven. Den erövrar, den koloniserar. Men den inkluderar också på ett skamligt sätt människor genom att utestänga, prekarisera och utarma. Det är viktigt att inte glömma att kapitalet är kontrollen över potentialitet och subjektivitet, av naturen och det som produceras av vetenskapen, av folkens kultur. Kapitalet är inget annat än en social relation mellan människor och med naturen. Det kan inte bekämpas som om den vore det något yttre, med sina rötter i regeringens trädgårdar. Strängt taget finns inget att sätt att bekämpa kapitalet, tristessens hegemoni, exploateringen, individualismen och marknadsvärlden, än genom skapandet av andra former av samhällelighet, andra bilder av lycka och annan politik.

10. I Argentina – liksom i Latinamerika i stort – utvecklas produktiva, antirepressiva och motkulturella nätverk, som arbetar med frågor som hälsa och alternativ utbildning och har i allmänhet en radikal politisk praxis som inte längre är skild från livet. Dessa nätverk, i den mån de tenderar att bli oberoende ifrån kapitalet och staten, erbjuder nya möjligheter att utveckla självständigheten hos de autonoma erfarenheternas produktiva, kulturella och politiska potentialiteter.

Utmaningen de radikala erfarenheterna och reproduktionens ”autonomisering” står inför kräver praktiska hypoteser för att effektivt kunna förverkligas. Ur ovanstående framträder en första hypotes: i Argentina har ett antal olika nätverk – mer eller mindre diffusa, mer eller mindre organiserade – nu blivit självständiga. Det rör sig om grupper som arbetar med byteshandel och andra former av alternativ ekonomi, de som arbetar för mänskliga rättigheter, kvartersförsamlingar och politiska diskussionsgrupper, ockupationer av fabriker (över 100 stycken), andra grupper arbetar med vård och utbildning och så vidare. Dessa erfarenheter är mycket heterogena. Vissa är i själva verket obskyra. Men samtidigt lever miljontals människor i dem. I dessa experiment blandas ledande politiker och maffior kopplade till statsapparaten, tillsammans med genuina uttryck för människors avgörande reproduktiva verksamhet, initiativ som betraktats som döda sedan många år av den kapitalistiska marknaden. Dessa nätverk tenderar att göra sig oberoende ifrån kapitalets kommando, i samma mån som de har förlorat möjligheten att inkluderas under minsta värdiga förhållanden. Eller med andra ord, i den mån de inte längre har tillgång till önskvärda former av inkludering. Dessa nätverk har en enorm potential i den mån de sätter sina fulla resurser i rörelse: producenter sätts i kontakt med varandra, tillverkare med konsumenter och nya former av utbyte utan maffians förmedling och särskilt eftersom de kan upprättas genom att skapa rörliga gränser mot den kapitalistiska marknaden.

11. Makten och motmakten kan samexistera under en längre tid utan att den ena besegrar den andra. Makten måste hitta lösningar på sina problem för att fortsätta, men motmakten kommer också att utveckla sina egna, vilket inte är en lätt uppgift. Det största generella problemet med denna klasskamp är just hur man skall hantera denna konfliktfyllda samexistens.

Samexistens mellan en kapitalistisk makt och en motmakt, både i permanent omstrukturering, skapar stor oro bland dem som på ett eller annat sätt, skulle vilja lösa kampen i ett slag. För motmakten är det avgörande att vinna tid. Stabilisera nätverken. Arbeta fram en mogen politisk teori som ger bättre förståelse av komplexa frågor som förhållandet mellan statliga institutioner och politiken på basnivå, mellan den faktiska förekomsten av effektiva kamper och olika nivåer av representation, mellan situationella ledarskap och pampvälden, mellan produktion och reproduktion av liv, mellan självförsvar och exodus, mellan nödvändiga konfrontationer och skydd för kamrater och erfarenheter, mellan lokal, nationell och kontinental nivå osv.

12. Erfarenheterna av motmakt har stärkts de senaste åren. Men bråda tider kommer komma över dem. Ingen kommer att erbjuda dem tid. Därför bottnar dess främsta förtjänst i dess förmåga att producera egen tid. Aktivister i kamporganisationer kan mycket väl göra detta genom att också bli en producent av nätverk av oberoende materiell reproduktion. Och vice versa: självreproducerande nätverk, trots det dunkel som omger dem, skulle förmodligen dra nytta av en hybridisering med de erfarenheter som gjorts i piqueteros kamp. Kvartersförsamlingarna (asambleas populares) i olika argentinska städer är mycket viktiga potentiella katalysatorer för dessa nätverk, men även för att ett möte mellan dem kan äga rum.

Piqueteros ser sig själva som kamporganisationer. Och de tenderar att söka allianser med andra kämpande organisationer. Som en strategi för självständighet, täcker detta dock endast en aspekt av motmakten: konfrontationen. Denna linje leder om den växer på ett disproportionerligt sätt ofrånkomligen till konfrontationens logik. Men om den beaktas inifrån nätverken av motmakt som helhet, som en linje som förstärker och skyddar, om den utvecklas som en del av en fungerande sammansättning med dessa nätverk av alternativa ekonomier, hälsa, utbildning och motkultur, kan den öppna nya dörrar och möjliggöra konsolidering av en materiell grund för en allt mer betydande autonomi. Det är uppenbart att detta är en svår uppgift. Dessa nätverk är osäkra, de har grundläggande frågor olösta och i många fall är de infekterade av individualism och vänskapskorruption. Men att tänka i denna dimension kan ändå ge upphov till nya allianser, nya erfarenheter och producera nya kopplingar. På samma sätt kan de ge kortsiktiga vinster så som billiga livsmedel (sojabönor, ris, olja etc.), generiska läkemedel (till och med laboratorier), kanske en skola, en mer effektiv antirepressiv koordinering, nya utrymmen för att diskutera en ny teori och politik och så vidare.

En svårighet är sannolikt relaterad till den typ av konkret aktivism som uppstår som modell för dessa autonoma nätverk. Det handlar inte om att vara en specialist på ideologier eller konfrontation, utan om aktörer som kan tänka ett situationsanpassat tänkande och finna smarta anordningar för produktion och social reproduktion. Det vill säga, de kategorier som tillhör en ny politisk teori om motmakt.

Självklart är detta inte lätt. Detta är en hypotes som måste utvecklas på djupet. Det finns dock exempel på intressanta erfarenheter i hela landet och över hela kontinenten som stödjer denna typ av arbete. Det är inte en lösning på alla problem. Inte heller kommer förtrycket att försvinna. Det vill säga att även om vi arbetar på detta sätt kommer konfrontationen förbli en svår verklighet att hantera. Men en ny horisont glimtar bakom denna väg, att sträva efter: a) fusionen mellan politik och social reproduktion, b) en bättre förståelse av möjligheterna i förhållandet mellan representativa institutioner och gräsrotserfarenheter och c) undvika konfrontationens logik för att radikalt utveckla självständigheten.

/ Colectivo Situaciones 2003