Vi har varit med om 18 år av regeringens oupphörliga motarbetande av arbetarklassen, 18 år av oavbrutna attacker mot arbetarklassens intressen från statens och kapitalets olika organ. Vinster vi kämpat för historiskt undergrävs långsamt – men ibland även snabbt. Vi är på väg mot en brutalare och mer osäker form av kapitalistisk exploatering, som på många sätt påminner om tidigare erfarenheter. Oppositionen är fåtalig, och då syftar vi på alla de som har ett revolutionärt perspektiv på världens problem. Vi är marginaliserade, uppsplittrade och tappar inflytande. Kort sagt, det som räknas som revolutionär rörelse i detta land är något sorgligt. I en tid när en otrolig mängd skit har östs över oss, skulle man kunna tro att folk från arbetarklassen borde vara förbannade och skitsura, att de skulle köa för att gå med i grupper som Class War. Sorgligt nog är så inte fallet. Efter nästan 15 år av periodvis intensiv och frenetisk verksamhet samlar Class War fortfarande få och organisationen leder ingenstans. Detta nummer av tidningen kommer vi ägna åt de allvarliga problem som Class war i särskildhet och ”rörelsen” i allmänhet dras med. Vi vill starta en debatt och få tillbaka den revolutionära rörelsen på fast mark.

I dagsläget ägnar vi oss åt, och skriver om, tusen och en sak: arbetslöshetsinitiativet Job-Seekers Allowance, kriget i Bosnien, fascister, profitkvotens fallande tendens eller vad som helst. Men oavsett hur viktiga de frågorna är så är det en fråga framför andra som vi borde ställa oss själva. Om våra idéer nu är så briljanta, vad är det då som gör att vi kollektivt lyckas uppnå så lite och har sådant obetydligt inflytande?

Det kan vara svårt att tro i dagsläget, men revolutioner är en vanlig företeelse rent historiskt: de har inträffat förut och kommer att inträffa igen. Två närstående exempel, i både tid och rum, på revolutionära situationer är Italien i slutet av sjuttiotalet och maj 1968 i Frankrike.

Vi lever fortfarande i ett samhälle som är delat efter klasslinjer, trots vad vissa påstår. Det materiella intresset hos den stora folkmajoriteten är motsatta de som James Goldsmith, Anita Roddick, Richard Branson och Cedric Brown har. Detta är en opposition baserad på ekonomiska, sociala och politiska grunder. Klasskampen är ett livsfaktum. Så länge vi lever i en kapitalistisk värld kommer folk att kämpa emot den – vi har inga andra alternativ. Genom att kämpa emot finns det alltid en möjlighet att vi går bortom klasskampens begränsningar och omkullkastar det nu existerande samhället. Det är det vi menar med ”revolution” och vi ser fram emot den.

Gängkrig

Ibland verkar det finnas oskrivna regler gällande vad man kan eller inte kan säga i en tidning som Class War. I detta nummer kommer vi bryta mot och göra upp med dessa regler. Vad vi menar är att en självkritisk analys är något som knappast förekommer i revolutionära tidningar eller som en del av praktiken hos dem som vill bli revolutionärer. Det är därför verkligen på tiden. I Class War-federationen erkänner vi öppet att det finns ett problem, även om vi är säkra på att många bland oss också kommer att försöka förneka det. Några kommer kanske till och med att tycka att det är upprörande eller störande. Men vår intention är öppen och uppriktig, även om det innebär att säga det osägbara. Vi betraktar ofta saker och gör saker från ett perspektiv av ”gruppatriotism”. Allt för ofta finns det en känsla av lojalitet med den egna organisationen över allt annat. Med detta följer en känsla av självgodhet, att hela tiden försöka hålla ihop kollektivet, av att se alla problem som liggandes någon annanstans. Attityden att: ”Vi är ok, oss är det ordning på. Om bara alla andra var som oss, skulle allt fungera utmärkt.” Vi ser dessa saker, denna attityd, som ett enormt och grundläggande problem.

Vi säger öppet och är tydliga med att det finns problem med Class War. Vi vet också att vad vi har sagt och gjort många gånger varit fel, och att vi därför har varit en del av problemet. Men är det inte oundvikligt att ha fel ibland? Är det inte en del av en inlärningsprocess? Och det enda sättet att vara säker på att aldrig ha fel är att naturligtvis aldrig göra eller säga något. Det finns alldeles för många grupper och individer som är konstant negativa, som aldrig har något bra att säga om någonting, som inte missar en chans att såga Class War (och andra grupper) så fort vi tagit något initiativ eller stuckit ut huvudet.

Varje politisk tidning i detta land har haft sin beskärda del i att såga Class War, och väldigt lite av detta har skett på ett kamratligt sätt. Men för all del, vi har skrikit högljutt och vi har inga problem med att få kritik när vi förtjänat den. Men andra gånger har det bara varit löjligt. Vi har under åren gjort många vänstergrupper upprörda, men vi har alltid försökt hålla oss undan sekterism.

Class War-federationen är inte perfekt; ingen grupp eller organisation kan vara det, även om några inom ultravänstern uppträder som om en perfekt koherent teori och praktik var möjlig. Vi hävdar att så inte är fallet. En av de vanliga kritikerna mot Class War är att vi inte har en överenskommen ”linje” om till exempel Irland eller facken, att olika Class War-medlemmar har haft olika åsikter i de frågorna. Vi har faktiskt alltid sett det som en styrka att det inte funnits någon linje, någon dogmatisk position. Även om vi är beredda att erkänna att det har dykt upp problem för att vi inte varit så kategoriska, har ingen ännu kunnat svara på frågan om hur man tar sig från A till B, härifrån till revolutionen, men en helt ren och koherent politik. Vad händer om vi ställs inför en arbetarklass som inte passar in på eller helt håller med om de tankar som Bordiga eller Malatesta utvecklade på 1920-talet, eller om de inte har den ”korrekta” linjen gällande Irland? Föds arbetarklassen fullt utvecklade ur något slags revolutionärt sköte? Vi tror inte det. Vad händer när vi möter en arbetarklass full av motsägelsefulla idéer, kanske förvirrade, ibland till och med reaktionära, samtidigt som de också är genuint revolutionära? Involverar vi oss i vad som händer? Eller vägrar vi för att inte bli befläckade? Vi tror att revolutioner kan ske och hinna passera innan vissa så kallade revolutionärer ens vågar engagera sig i dem. Revolutionen kommer faktiskt inte ske enligt en förbestämd plan, och ingen av oss lär vara helt förberedd. Men vi kommer säkerligen till och med vara ännu mindre förberedda om vi inte börjar tala öppet och ärligt med varandra.

Som sagt, vi är en del av problemet och vi kan inte, och borde inte, ignorera det längre. Class War är överbelastad med historiskt bagage: myter, lögner, illusioner och fantasier som blivit kvarnstenar runt våra halsar. De paralyserar oss och hindrar oss från att nå vårt mål – att kunna spela en liten roll i att underlätta en arbetarklassrevolution som sopar bort kapitalismen för alltid. Class War är helt enkelt inte längre förmögen att fungera som en användbar politisk organisation.

Även om Class War befinner sig i en lågvattenperiod så är det inget nytt – vi har studsat upp och ner som en jojo under hela vår korta historia. Vi har i antal tidigare varit nere i enbart en handfull personer (vi tänker exempelvis på perioden innan Poll tax-kravallerna). Class Wars välgång har alltid glänst eller förtvinat beroende på den bredare klasskampens förlopp. Men Class War föddes och formades i mitten av 80-talet och vad som var giltigt då är inte giltigt eller passande längre. Världen går vidare och vi tänker, tro det eller ej, röra oss vidare med den.

Vässa klorna

Class War utformades med syftet att alienera medelklassen och den i huvudsak pacifistiska vänstern. Medan deras tidningar betonade offren, betonade Class War vikten av att slå tillbaka. De hade bilder på blodiga demonstranter och misshandlade strejkande, Class War hade bilder på snutar skickade till sjukhus. Class War förespråkade att vända den direkta fiendens, snutens, aggression tillbaka mot dem – något som många inom arbetarklassen ändå gör. Vi måste komma ihåg att polisen skapades som en institution med uppgift att hålla oss på plats – det är det de är till för. De kan också hjälpa turister att hitta vägen och gamla tanter över gatan, men i grund och botten är de ett hinder som står i vägen för vad vi vill och vad vi önskar uppnå. Revolutionärer som inte accepterar detta grundläggande faktum gräver sin egen grav.

En allvarlig politisk förändring i det här landet (eller någon annanstans) kommer inte att inträffa utan våld. Våld i sig är inte något bra, det är sjukt. Men de rika och mäktiga kommer inte att ge upp sina privilegier frivilligt, vi måste tvinga dem att göra det. Historien lär oss att de alltid kommer att kämpa tillbaka: den amerikanska kapitalisten J.P. Morgan skröt en gång att han skulle kunna muta ena halvan av arbetarklassen att skjuta den andra. Världen är en våldsam plats, men det är inte vi som gjort den så, det är så kapitalismen är. Lockouten av Merseyside-hamnarbetarna är våld, barnprostitution är våld, fängelsesystemet är våld, sova i en kartong på gatan är våld. Vi skulle kunna fortsätta i evighet. Men vi behöver inte rättfärdiga vårt våld – låt andra rättfärdiga sin passivitet. Vi skulle hellre se att världen förändrades på ett fredligt sätt, men det verkar orimligt, om inte omöjligt.

Våld eller ickevåld är en skiljelinje skapad av staten och media. Staten bestämmer vad som utgör våldsam kamp och manar istället till ickevåld och konstitutionella medel – reformism. Vi avgör inte vad som räknas som allmänt accepterat i världen – det framstod ju som helt resonabelt för USA och Storbritannien att fem kilometer högt upp i luften släppa bomber från B-52:or över irakisk civilbefolkning, för SAS (Special Air Service) att döda obeväpnade personer i Gibraltar och för fallskärmsjägare att skjuta ner obeväpnade civila i Derry. Men om man förespråkar att kasta sten på snutar vid en demo eller strejk stämplas man som ett gäng våldsamma knäppskallar.

Våld är taktik, inte strategi. Vi är för arbetarklassens massvåld, ett öppet sådant våldsanvändande; inte skapat eller lett av Class War eller några andra, men utvecklat enligt sin egen dynamik till ett självstärkande medel, ett medel bland andra som ger folk en tilltro till sin egen förmåga att störta staten. Arbetarklassamhällets våld i kampen är alltid att föredra framför en elitistisk väpnad kampgrupp.

Trots vad vi har sagt, innebär det inte att vi anser att våld i en politisk kontext är oproblematiskt. Det är inte något man ska ta lätt på – Class Wars problem är att vi har gjort precis det. Class War har varit kända för sin våldsamma image, något vi varit snabba att ta till oss av. Detta har varit skadligt för många av de andra saker vi pratat om, saker som har en koppling till ett våldsamt sätt – sexualitet och droger, för att ta två exempel.

Det har sagts inom Class War att varje betoning blir en överbetoning – kanske har vi varit för nonchalanta när det gäller sådana saker. Vid vissa tillfällen har tidningen nästan blivit en parodi på sig själv och Class War-anhängare har haft en tendens att fetischera våld. Vad som är ännu värre är att det har lett till att vi underbetonat kamper som inte inbegrep våld. Glorifierandet av våldet resulterade i att vi drog till oss folk som var mer intresserade av att tala om att slåss än att förändra världen. Varje försök att föra in Class War på ett område där folk faktiskt tänkte på vad de gjorde och varför, sågs som ”mesigt” och ”liberalt” (och till och med ”medelklassigt”) av dem som vägrade se längre än våldet. Det har skapat en konstant spänning inom organisationen. Vid flera tillfällen har Class Wars machostil i sin tur alienerat många, speciellt kvinnor.

Handen som gungar vaggan

Detta leder oss vidare till ett annat av våra problem, bristen på kvinnor inom Class War – även om det måste sägas att vi inte är den enda organisationen med det problemet. Ironiskt nog så var hälften av de aktiva kvinnor när Class War startade. Tyvärr ser det inte ut så nu. Självklart har det funnits aktiva kvinnor under åren som gått, men trist nog har de alltid varit en minoritet. Vi har alltid sagt att kvinnor var lika kapabla att hänga på som män och detta har bevisats många gånger. Men faktumet kvarstår att det inte finns tillräckligt många kvinnor inom Class War. Kanske kommer vi kunna rätta till detta när vi förändrar oss själva och i framtiden arbetar mer på en jämlik basis. Men det måste också sägas att många av problemets kulturella aspekter är bortom vår förmåga att påverka. På många sätt har vi haft ett liknande problem i förhållande till svarta: Class War är, och har alltid varit, en nästan uteslutande vit organisation. Kanske svarta personers motvillighet att engagera sig i revolutionära grupper kommer från deras erfarenheter av att bli manipulerade och behandlade på ett överbeskyddande och nedlåtande sätt av vita medelklass-vänsterister. Kanske den överväldigande vita kulturella betoningen på anarkism och Class War också är ett skäl. Och det är så klart också ett faktum att den rasism som finns inom vårt samhälle gör svarta misstänksamma mot att engagera sig i vad som i praktiken är en vit rörelse. Vi har inga raka svar på detta problem. Vi har försökt rätta till det många gånger, men alltid utan framgång – vi tar gärna emot förslag.

Socialism eller barbari

När Class War startades sågs det aldrig som något annat än ett steg på vägen. Ingen politisk organisation är ett mål i sig själv – alla organisationer degenererar så småningom. När man måste ägna mer energi åt att hålla gruppen vid liv än att arbeta mot den målsättning man satte upp från början, då är det dags att ta ett steg tillbaka och börja fundera på vad man håller på med.

Det finns vissa ultravänsteristiska eller situationistiska synsätt som är emot alla former av organisering. Dess innehavare tror att det finns en arbetarklass där ute som är ren och obefläckad (från sådana som oss) och som vid någon tidpunkt kommer resa sig spontant. Vilket skitsnack! Om det sker en fundamental förändring i den politiska situationen i det här landet, då kommer grupper som Class War av ren nödvändighet att bli engagerade. Om man seriöst tror att revolutionen kommer att ske utan att politiska organisationer är involverade, då tror man fel. Organisationer kan eller kan inte vara ett hinder beroende på vad de säger eller gör, men nyligen inträffade händelser i Östeuropa visar att sociala resningar i sig själva inte är någon garant för en bättre värld.

En del av problemet är att flera revolutionära organisationer fortsätter att se sig själva som separerade från arbetarklassen. Class War har alltid vänt sig mot detta synsätt. Vi är i hög grad en del av arbetarklassen – inte någon mytologisk, homogen arbetarklass, utan en klass som är atomiserad och uppsplittrad, åtskilda men i slutändan med gemensamma intressen. Vi står inte utanför och kikar in, utan är i hög grad delaktiga.

Vi förstår att vissa erfarenheter har varit jobbiga för många människor. Vi har upplevt en serie av vad som tidvis känts som en oupphörlig rad nederlag. Många är demoraliserade och fortsätter hålla sina huvuden sänkta. Men vi är revolutionärer och vi drömmer om en bättre värld. Vi är också revolutionärer eftersom vi vet att revolutionen är det enda verkliga svaret på problemen i våra liv. På grund av detta har vi inget annat val än att kämpa. Vi känner redan till alla existerande möjligheter. För varje person som är aktivt engagerad finns det dussintals som stigit åt sidan men fortfarande har kvar tankarna på en revolution.

Återigen måste vi vara tydliga och säga det osägbara: revolutionen står inte på dagordningen just nu. Kanske är det bästa vi kan hoppas på nu ett mindre uppsving i klasskampen i det här landet. De flesta människors syn på revolutionen är så klart åtminstone delvis formade av de förödande revolutionära experimenten under 1900-talet, framför allt i Ryssland och Kina. Alla vet att Stalin var ett svin, alla vet att det var den hemliga polisen som styrde och att de negativa konsekvenserna av dessa experiment är oräkneliga. De flesta är medvetna om att den värld vi lever i inte fungerar. Men kapitalismen fortsätter att existera för stunden eftersom majoriteten accepterar den som en ”realitet” och som ”något självklart”, och fram tills vi börjar utmana eller ifrågasätta detta faktum, så får vi dras med det. De flesta vet att världen är skit, vad de saknar är en tro på möjligheten att förändra den till det bättre – och att detta kan ske väldigt fort, nästan över en natt. Allt som behövs är en liten spricka i kapitalismens rustning för att situationen ska förändras bortom igenkännande. Kampanjen mot Polltax var ett bra exempel på detta. I början var det bara ”ännu en kampanj” – ingen förväntade sig att den skulle bli så massiv. Revolutionen kanske finns runt hörnet ändå. Den är bara omöjlig att förespå.

”Måste försöka hårdare!”

Vi lever i världens äldsta kapitalistiska land, som ironiskt nog har en av de mest eftersatta politiska kulturerna. Kanske det passiva och konservativa synsätt som många inom arbetarklassen har i det här landet delvis är ett resultat av det nedfrysta nöjesfälts-samhälle som vi lever i med institutioner som har sina rötter i ett avlägset förflutet. Även utifrån kapitalets mått har de institutioner som styr oss blivit oförsvarbara – de behöver mer effektiva, dagsanpassade exploateringssätt, och vad de istället har är en bakåtskådande och fossil sörja. Och vid den tidpunkt när monarkin verkar på väg bort, kan varje försök att mixtra med det leda till att hela byggnaden kan falla sönder. Kanske är det system vi ser framför oss bara ett korthus.

För stunden är de av oss som är intresserade i revolutionära idéer få i antal och med begränsat inflytande. Class War har alltid trott på att basunera ut saker och ting och har alltid agerat utifrån att vi kan skapa vår egen historia, att vi kan förändra världen här och nu. Anarkism eller kommunism är inte någon fackla vi bär att lämna till framtida generationer, något vi kan vänta bortåt 500 år med – det är någonting som existerar i vad vi redan gör just nu.

Vi har alltid trott att de vi gör kan ha en effekt. Men om resten av arbetarklassen inte är med på noterna kan vi inte tvinga dem och det spelar ingen roll hur högt vi skriker, det kommer nog inte förändra någonting på kort sikt. De senaste tio åren har många aktiva i och utanför Class War ofta fallit i fällan att tro att ”ännu ett flygblad” och ”ännu en facklig blockad” kommer att magiskt leda till framgång. Slutresultatet har blivit utbrända desillusionerade cyniker. Men det är inte den stora vida världen vi tänker på här, det är oss själva och andra likasinnade. I den ankdamm som vi (vänstern) bebor kan vi ha en enorm effekt. Men vi är uppsplittrade i minimala sekterism-anstrukna grupper, dominerade av starka personligheter, som vägrar arbeta tillsammans, vägrar att tala med varandra, ägnar för mycket tid åt att bekämpa varandra. Är vi revolutionärer eller idioter?

Är det förvånande att arbetarklassen som helhet ger revolutionärer (det vill säga oss, om du minns) en resolut tumme ner? Att vara en revolutionär är inte direkt en attraktiv uppgift – malandes på om det förflutna, fastkörd i dogmer, oförmögen att arbeta med andra eller självständigt. En vanlig föreställning bland folk av en revolutionär är någon som i bästa fall är en förvirrad drömmare och i värsta fall bedrägliga, ljugandes, manipulativa personer med bakomliggande egenintressen. Är vi nöjda med att hålla oss inom vår lilla men dogmatiskt perfekta grupp? Och varför är vi så kroniskt oförmögna att arbeta tillsammans, att bilda en fungerande revolutionär rörelse som kan ta initiativet från den härskande klassen? Kanske är problemen större i några läger än andra, men i slutändan påverkar de oss alla: vi är alla ansvariga.

Möjligheten knackar på

Å andra sidan är situationen inte så mörk som vi målat upp den. På flera sätt har fältet öppnats för frihetliga och det finns historiskt nya möjligheter. De politiska mainstream-partierna möts av ett oöverträffat förakt. Mängder av människor vägrar delta i det politiska system som inte ger dem något att verkligen säga till om i sina liv. Oavsett vilka pretentioner Labour hade att vara ett arbetarklassparti så är de förlorade för gott. Visst, miljoner arbetare har just röstat på Blair och hans polare, men hur många tror verkligen på dem? Hur kan man tro på något som i praktiken är en uppåtsträvande bunt medelklasspersoner som ser sig själva som särdeles kvalificerade att styra våra liv åt oss? Labour har alltid arbetat utifrån att skapa en trevlig, mysig kapitalism som fungerar i allas intresse. Men så är det inte, och kommer aldrig att vara. Denna gång väntade de inte ens tills de hade makten för att klargöra vilken sida de verkligen står på. Fackföreningarnas inflytande är lägre än någonsin och därigenom är deras förmåga att ha en negativ inverkan på arbetarklassen också förminskad. (Vi menar dock inte med detta att facken är monolitiska organisationer som alltid agerar mot arbetarklassens intressen – det är en oerhörd skillnad mellan fackmedlemmarna och deras ledarskap.) Det innebär också på många sätt att vi är mer sårbara för kapitalismens värsta övergrepp. Starka fackföreningar var i hög grad en del av efterkrigstidens ”konsensus”: vid sidan av andra institutioner var deras huvudsakliga funktion att dämpa klasskampen. Arbetarklassen både skyddades – vi fick sjukvård, sociala skyddsnät, full sysselsättning – och spärrades in.

Ännu viktigare, stalinismen är död och trotskismen nära på. Vi kan inte nog betona deras destruktiva influens på arbetarklassen sedan 1917; det måste ha varit uppemot 50 000 medlemmar som passerat genom Socialist Workers Party. Hur många människor har de inte fått att sluta med politik för gott? Trottarna tjatar som papegojor ut en teori och praktik baserad på de underjordiska villkoren i 1800-tallets feodala Ryssland. Det var absurt i det förgångna och är idag rent reaktionärt. Ingen behöver dem eller deras ledarskap. Kanske kan vi slutligen sno tillbaka Marx från dessa värdelösa leninistiska inkräktare och använda honom på något passande sätt. När dessa politiska traditioner hänvisas till historiens soptipp öppnas till sist möjligheten att skapa en unik brittisk revolutionär politik som är anpassad för förutsättningarna här och nu, istället för det bagage från förr som smusslas på oss från ovan, från en annan tid och en annan plats.

Denna politik lär väl bli ”europeisk”, eller något annat. Vi föreslår självklart inte att man ska ignorera vad som pågår i resten av världen eller att ett globalt proletariat inte skulle vara nödvändigt. Världen som den är har förändrats, arbetarklassen har förändrats. I detta land arbetar färre och färre personer med fabrikstillverkning. Färre har heltidsjobb med fast anställning – osäkra anställningar och deltidsjobb är nu väldigt vanligt. Vi lever i en global ekonomi och nationalstaten är på tillbakagång. Om vi låter kapitalismen fortsätta att existera kanske skillnaden mellan den första och tredje världen kommer att minska, och exploateringen och misären bli likformig världen över. Världen är redan dominerad av stora transnationella företag, med årliga omsättningar som är större än många länders BNP, som flyttar produktionen dit helst det är ekonomiskt och politiskt fördelaktigt.

Världen har kanske förändrats bortom igenkänning men kapitalismen råder fortfarande. Förutsättningarna som gav upphov till de stora sociala rörelserna på 1800- och 1900-talet finns ännu kvar – ironiskt nog har ingenting förlikats. Vi lever fortfarande i en värld som betyder osäkerhet för de flesta av oss. Nu som då måste vi sälja vår förmåga att arbeta i utbyte mot lön, och de flesta av oss är en eller två löneutbetalningar från fattigdom. Arbetarklassen har helt klart förändrats, men vi har ändå aldrig sett den som statisk – den har förändrats under hela sin existens. Kapitalismen försöker att tygla oss och vi förändras: kapitalismen förändrar oss, vi förändrar oss själva, och därigenom förändrar vi i vår tur kapitalismen – detta är klasskampen, ”historiens motor” som Marx kallade den. Vi förändras nu, möjligen (förhoppningsvis) i en riktning som utmanar några av de tankar som styrt våra liv. Vad som är uppenbart är att gamla 1800-talsideologier nästan är helt oanvändbara när det kommer till att förstå världen när vi stiger in i 2000-talet.

I denna situation är möjligheterna för ickeauktoritär antikapitalistisk politik enorma. Det vore kriminellt av oss att ignorera eller förspilla denna historiska chans att röra sig från vänsterns marginal in till dess huvudfåra. Vi misstänker att det skulle kunna finnas mer stöd för anarkistiska idéer än någon av oss ens drömt om. Vi behöver bara hitta effektiva medel att knyta an till folks naturliga tendens att göra saker på ett anarkistiskt sätt.

Vi ser lite hopp i den omedelbara framtiden. Arbetarklassens förväntningar kommer att vara högre under den nya labourregeringen, förväntningar som Labour kommer att vara ovilliga och oförmögna att möta. Vi kan gripa tag i detta tillfälle om vi använder lite fantasi, om vi stiger ut ur våra ibland självpålagda tvångströjor, om vi talar med varandra. Genuint revolutionär politik handlar om att bryta ner barriärer, inte att resa dem. Det handlar om optimism, att se tillfällen och möjligheter; det handlar om att utmana föreställningar och det ”givna”, inte att vara inskränkta av romantiska föreställningar om förändring, historien eller framtiden.

Vi måste vara realistiska, vi måste se världen för vad den är, inte genom rosenfärgade glasögon. Det här är inte en uppmaning till alla dem som bara kallar sig anarkister och frihetliga att ena sig. Det vore meningslöst. Grunden för varje dialog är erkännandet att samhället är delat längs klasslinjer.

Vad vi ser är möjligheten att nå någonting väldigt modest, inte det direkta tillflödet av tusentals personer, utan skapandet av en grund för att göra saker större och bättre. Det här är ett försök att bringa ordning i vår rörelses resurser. Vi skulle vilja se en omgruppering, en omstrukturering, av alla seriösa frihetliga revolutionära krafter i det här landet. För stunden uppnår vi alldeles för lite: vi kan göra så mycket mer, vara så mycket mer. Vi vill vara på det klara med en sak: det här är inte något dolt försök att få alla att gå med i Class War II. Om det uppfattas så understryker det bara problemet som vi har nämnt tidigare: det är dags att gå vidare. Vi vill göra någonting helt nytt, även om vi ännu inte riktigt vet vad det är. Kanske behöver vi komma bort från den gamla vanliga politiska formen med grupper som har tidningar, möten och flygblad. Kanske behöver vi skapa nya forum för att kommunicera effektivare, för att få igång saker. Vi måste försöka att dra med alla de individer som har liknande tankar men är inaktiva, oinvolverade – och detta inkluderar alla nuvarande och tidigare läsare av denna tidning.

Sagostund

Ett av våra problem har varit att många har trott att Class War är en enorm organisation. Det skulle kunna ses som ett tecken både på vår framgång och vårt misslyckande. De tror att vi har tusentals personer beredda att gå ut på gatorna och slåss, att vi är en grupp med hyperaktiva individer som gör allt åt dem, åt de i huvudsak passiva läsarna. Sanningen är att Class War under hela sin existens aldrig har haft mer än 150 medlemmar och medlemskapet har ofta svävat runt 50-strecket.

Folk med en felaktig föreställning om Class Wars storlek och influens har ofta blivit desillusionerade rätt snabbt. Det har inte hjälpt ens när vi lyckats leva upp till denna bild av en enorm och superaktiv organisation. Vi har också lidit under vanföreställningen om att vi skulle kunna bli, eller borde bli en massbaserad, organisation. Så här i efterhand måste vi säga att det alltid har varit en hopplös målsättning och i vilket fall som helst inte något önskvärt. Dessa illusioner har inte hjälpts av att det några gånger under Class Wars historia såg ut som vi verkligen skulle lyfta stort. Vi har dock alltid fallit tillbaka till marken med en ljudlig smäll (vi kanske kan tillägga att staten också gav en hjälpande hand vid några tillfällen).

Punken lever

En styrka och svaghet har varit vår förmåga att värva personer som aldrig någonsin skulle drömma om att gå med i en vänsterorganisation eller anarkistgrupp. Detta hänger ihop med den ”extremdemokrati” som har funnits i federationen. Folk kunde gå med och några månader senare skrev de i våra tidningar – det har aldrig funnits någon centralkommitté som man behövde passera igenom. Många som blev aktiva hade en rätt låg nivå av politisk medvetenhet, vilket i sin tur har orsakat en hel del skandaler inom våra led. En antiintellektuell, antiteoretisk ”sparka på tills det går sönder”-mentalitet har alltid varit rätt förhärskande inom organisationen. Detta har varit ett hinder.

Class War har alltid varit rätt paranoida för att sluta som vänsterpartierna och sekterna, att försvara vissa särskilda oföränderliga teoretiska positioner och traditioner, oavsett hur mycket saker har förändrats sedan 1917 eller 1936. Vi gjorde allt för att undvika detta, men föll i en annan fälla – att försvara en rebellisk ”attityd” och image snarare än att se till vad som var fel med världen och hur vi bäst kunde intervenera för att förändra den. Ur flera vinklar är det helt korrekt att påstå att Class War misslyckades med att bli något annat än en ”punkorganisation”.

Alla dessa faktorer sammantagna gjorde federationen till en oerhört konservativ och svårförändrad organisation. Vid många avgörande tillfällen misslyckades vi att gripa tag i möjligheterna och återskapa oss själva och vår politiska organisation och ambitioner på en högre nivå. Den internationella konferens som vi till exempel höll i London september 1991 förde samman hundratals revolutionärer, men erbjöd ingenting nytt. För några av organisatörerna var detta inget problem, konferensen var ett mål i sig. Men sett i backspegeln så måste det räknas som en missad möjlighet. Mer nyligen har vi varit oförmögna att svara på det uppsving av miljöaktivism och vägmotstånd eller ravefest-subkulturen, två rörelser som delvis överlappade varandra. Den antiintellektuella kulturen inom federationen har hämmat en verklig politisk debatt och lämnat oss ropandes samma slogans som för tio år sedan.

Men med allt detta sagt, så känner vi att vi har gjort enormt mycket trots vår organisation och dess praktiks begränsningar. Och frågan kvarstår: Om bara femtio personer kunde uppnå så mycket, vad skulle vi inte kunnat göra om vi var femhundra eller femtusen?

Framåt och uppåt

Vi tror att vår propaganda hade en resonans och en tillgänglighet som nästan var unik för den brittiska vänstern. Class War har alltid sagt att politik inte måste vara segt och tråkigt, att det är ett misstag att ta sig själv för seriöst, att vi borde använda vår fantasi och en gnutta humor i det vi gör.

Men även med den bästa vilja är världen så klart inte alltid kul och ibland är politisk aktivitet en jävla plåga. Vi tror däremot inte att politik ska vara självuppoffrande, och vi har alltid argumenterat mot så kallade ”yrkesrevolutionärer”. Heltidsaktivisten är lika fångad i en sjuk social relation som alla andra. Enligt vår erfarenhet brukar sådana aktivister i slutändan dela sig själv i två, separerandes deras egna individuella och sociala behov från deras handlingar. Det är en fälla som vi ibland trillat ner i – det är lätt att glömma (de personliga) skälen bakom varför vi inte står ut i den här världen, och glömma de impulser som gör oss revolutionära från början. Class War hävdade alltid att livet är politik och politiken är liv, i ett försök att undvika den robotartade alienationen som finns inom en så stor del av vänstern.

Vi tror att en massa av det vi sagt politiskt har varit rätt. Vår uppgift är fortfarande att göra oss av med kapitalismen. Vad vi menar med det är att göra sig av med pengar, lönearbete, varor, marknadssystemet och alla andra kapitalistiska sociala relationer. Den värld som vi vill sätta i dess ställe ska vara statslös.

Vi har alltid försökt klara oss utan ledare, även om varje organisationsform har sina svårigheter och några människor skriker högre än andra. Vi hade till och med ett begrepp för det i Class War: de storkäftades diktatur. Vi insåg däremot det faktum att i vissa situationer kliver vissa personer i förgrunden och tar initiativ. Det betyder inte att de har en gudsgiven rätt att avgöra allt som sker därefter. Problemet med världen är inte ledare utan anhängare, som vi fick lära oss några gånger av egna erfarenheter i Class War. Vi anser att det framtida samhället borde vara ickehierarkiskt, ickeauktoritärt, organiserat utifrån principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

Kanske kommer några personer läsa detta och få intrycket att vi är helt uppfyllda av skuld över våra tidigare ”förbrytelser” enligt anarkismen, kanske för att ha syndat genom att tala med media och välkomna uppmärksamheten. Men så är det inte alls: vi vill vädra våra problem och misstag öppet med förhoppningen att det ger andra mod att göra samma sak. Vi har fått nog av hur Class War har fungerat. Vi tror att innan hela rörelsen går igenom ett sökande efter vår själ, genom att vi stannar och tar och kastar en ordentlig titt på oss själva, så är vi dömda att löpa vidare längs samma rälsspår, fortsätta våra politiska aktiviteter i våra små ghetton med samma brist på framgång som tidigare. En omgruppering av våra styrkor är möjlig och, sedan länge, behövlig. Det blir så ambitiöst som vi gör det till. Men vi förtjänar alla mer än det vi har nu.

Revolutionärer och andra hinder för revolutionen

I sin artikel ”Anarkister och andra hinder för anarkin” argumenterar den amerikanska anarkistveteranen Bob Black för att dagens anarkism, snarare än att vara ett försök att förändra världen, är en högst specialiserad form av anpassning till den. Och om den någonsin möter en verklig revolution skulle anarkisterna livrädda springa milsvis därifrån. Enligt vår bedömning är det en väldigt skarpsint och allt för passande beskrivning av många anarkister vi känner. Folk blir ”politiserade” av alla möjliga anledningar och inte alltid av de mest uppenbara, som att vilja förändra världen till något bättre. Vi är inte intresserade av anarkismen som en hobby eller som ett sätt att vara överlägsna andra som inte haft den goda smaken att själva bli anarkister. Några personer skulle säkert se en tillströmning av aktiva som ett hot eftersom det skulle utmana deras ”överlägsna” status som anarkister. Vi klarar oss bra utan sådant folk och kanske är det här ett försök att städa upp i våra egna led.

Vi vågar påstå att många kommer läsa detta öppna brev med glädje och förnöjt betrakta de problem som de anser oss hamnat i. Vi bryr oss inte så mycket om vad sådana människor anser om oss: om du får en kick av den soppa vi befinner oss i, så missar du att du är lika drabbad som vi. Det kanske är en naiv kliché att säga att vi sitter i samma båt, men det stämmer. Det enda som räknas på vår resa är slutmålet. Organisationer kommer och går och ingen organisation är större än själva kampen. Ingen grupp eller organisation som nu existerar lyckas åstadkomma mycket. Vi ser inte någonting som lever upp till våra förväntningar. En gång i tiden fanns en stor, bestämd och ibland våldsam revolutionär rörelse i USA som engagerade hundratusentals personer från arbetarklassen. Idag finns där nästan ingenting. Vad som är kvar är några få livstilsanarkister. Men i USA vet de åtminstone att deras rörelse fysiskt krossas. Här löper vi enbart risken att det som är kvar av vår motsvarighet riskerar att förspillas. Om vi vägrar inse det har vi ingen möjlighet att vända nedgången.

Rosa Luxemburg sade en gång att klasskriget är det enda krig där en eventuell seger kommer att säkras genom en rad förluster. Någon annan sade att vi behöver bara vinna en gång, medan överklassen måste besegra oss gång på gång – så sant. Class War har inte gjort detta sista nummer av vår tidning eftersom vi känner oss förtvivlade. Vi ser på det vi gör nu som ett positivt steg i en tid där det inte finns så många möjligheter kvar. Vi försöker nå så långt vi kan. Vi ser detta som något helt och hållet i linje med Class Wars traditionellt stora mål.

Vårt mål är att största kapitalets globala styre, att skapa ett klasslöst samhälle, ett mänskligt samhälle som uppfyller våra förhoppningar, drömmar och förväntningar. För att uppnå detta strävar vi mot att göra en världsomspännande revolution – och ändå tycker vi att det är svårt att samarbeta med bara några hundra av oss i begränsad form. Ger det oss förtroende för vår egen förmåga eller i troligheten att det ska ske? Det sätt på vi jobbar med varandra nu borde helt klart spegla vad vi vill skapa, något som andra i arbetarklassen ska kunna se till som ett exempel, som en inspiration.

Det är bara att sätta igång

Den är en hård tid för arbetarklassen just nu. Vi får höra att vi måste dra åt svångremmen, att de flesta av oss inte har något annat val. Det är en hård tid för revolutionärer också. Som revolutionärer måste vi ta en ordentlig titt på oss själva och vår rörelse. Vi behöver gå tillbaka till frågan: Med så hårda tider och när den reformistiska partipolitiken är bankrutt, varför engagerar sig inte fler människor? Detta sista nummer av Class War är vårt försök att väcka en omfattande debatt kring denna fråga.

Framtiden är öppen. De flesta inom arbetarklassen vet att de konventionella partierna inte har någonting att erbjuda dem. Stalinismen är död, och det är tydligt att utan stalinismen kommer inte trotskismen och leninismen överleva så länge till. Möjligheterna för en ny revolutionär frihetlig rörelse är oändliga, om vi bara lägger vårt käbblande åt sidan och börjar använda vår fantasi.

Vi ser framåt. Vi planerar att genomföra en omgruppering med alla seriösa revolutionära krafter i Storbritannien, en omstrukturering av hela den revolutionära rörelsen. I korthet planerar vi att genomföra en serie konferenser de närmaste åren för att diskutera nämnda frågeställningar. Och efter det, vem vet? Det är vår värld, låt oss ta tillfället i akt.

Class War Federation (1997)