- den italienska debatten om samhällsförändring

Den gradvisa avvecklingen av efterkrigstidens sociala överenskommelse i OECD-staterna har ställt vänsterstrategierna inför några grundläggande frågeställningar. I en stor del av väst har krisen i det som vanligtvis kallas ”fordismen” medfört framväxten av nya (och några gånger mycket gamla) produktionsregimer, men också ett analyserande av själva lönearbetets status och position. En av de vanligaste reaktionerna på den nya osäkerheten har varit att kräva en ”garanterad inkomst för alla”. Mer och mer blir de relativa fördelarna med ett sådant krav – ofta i sin tur i motsättning till kravet på ”full sysselsättning” – diskuterat i ett antal forum (Gray 1988; Alcock 1988; Gorz 1989; van Parijs 1992; Pixley 1993; Watts 1995). För några är en garanterad inkomst en möjlighet till att säkra en social stabilitet ställda inför strukturell arbetslöshet och kapitalets ökande globalisering; för en liten minoritet har garanterad inkomst blivit en planka i en hel flotte av krav som har som mål att rasera löneförhållandet en gång för alla. Nya produktionsregimer, nya former för avlönat och oavlönat arbete, nya kamper: detta resulterar i en ny klassammansättning. Som alltid kräver ändringar i arbetarklassens sammansättning att man diskuterar vad revolutionär politik innebär: Vad det faktiskt innebär under dessa förändrade förhållanden att avskaffa kapitalförhållandet och dess stat. Denna artikeln ger en översikt över den aktuella diskussionen om garanterad inkomst och besläktade teman inom den italienska yttersta vänstern och då särskilt bland Italiens autonoma. Det de säger är viktigt både på grund av vad diskussionen handlar om i sig själv och för att den har uppstått i en del av den revolutionära vänstern som fortfarande är rätt lite känd eller förstådd i stora delar av världen.

Den autonoma rörelsen dominerade revolutionär politik i Italien på slutet av sjuttiotalet. Medan de flesta av rörelsens större beståndsdelar hade en gemensam bakgrund i den italienska marxismvariant som blev känd som ”operaismo” (direktöversatt: arbetarism), var autonomia på denna tiden som helhet ett virvlande kalejdoskop av ideologiskt oense lokala kollektiv och regionalt baserade politiska grupper. Det som förenade dem var mer deras avståndstagande från att arbeta inom arbetarrörelsens traditionella strukturer snarare än enighet om en gemensam strategi. Trots det som syntes vara rörelsens sammanbrott efter en rad massarresteringar tidigt på åttiotalet, har en ”ny” autonomia återuppstått som en liten men livlig strömning inom en bredare rörelse för ”självorganisering” i lokalsamhället och på arbetsplatser. Som sådan är den en viktig strömning, vid sidan av anarkismen, inom Italiens omfattande nätverk av radikala ockupationer (de självstyrda ockuperade ”sociala centra”), och i mindre grad inom de oppositionella grupperna inom industrin. Dessa sista omfattar nuförtiden tiotusentals av lönearbetare i en brokig samling av baskommittéer och ”alternativa självstyrande fackföreningar”. Jag hoppas i det följande att kunna visa att diskussionen om ”garanterad inkomst” och en ”ickestatlig offentlig sfär” som pågår inom den italienska autonomia, trots oklarheter och saker de missar, ger oss redskap som är brukbara också för andra som har bestämt sig för att finna praktiska sätt att komma bortom kapitalet och staten på.

Garanterad inkomst på sjuttiotalet

Begreppet om en garanterad inkomst har länge haft en hedersplats inom den autonoma diskussionen i Italien. I åren efter arbetar- och studentupproren 1968 och 1969 var den ”sociala” eller ”politiska” lönen ett centralt tema för Potero Operaio; en operaistisk grupp som många av autonomias mest prominenta förgrundsgestalter kom ifrån. Centralt i Potero Operaios förståelse av modern klasskamp stod begreppet om en kamp inom den omedelbara produktionsprocessen, som genom att utmana de existerande hierarkier baserad på yrkesutbildning och kommando, prövade att frikoppla inkomst från produktivitet. Denna arbetsvägran (rifiuto di lavoro) – exemplifierad genom praxisen hos massarbetarna vid de löpande bandena på Fiat och i andra storföretag – uttrycker och organiserar sig ”positivt” genom kampen för en tillägnelse av en större del av den sociala rikedomen. Enligt tidningen La Classe 1969 ”utgör kampen för den ´sociala lönen´ (lika för alla och knuten till arbetarnas materiella behov snarare än till företagens produktivitet) något kvalitativt och fullständigt annorlunda från att förhandla om lön som kompensation för utfört arbete”.

En ”social lön” krävdes också av dem som stod utanför lönearbetets traditionella områden. Eftersom det kapitalistiska samhället som en helhet, enligt Potero Operaio, nu var en social fabrik underordnad ackumulationens diktat, var det nödvändigt med en ”politisk” lön för alla dem som inte hade något annat att sälja än sin arbetskraft. I ett land där det sociala skyddsnätet i huvudsak gynnade arbetare i de större fabrikerna, blev den politiska lönen något mer än en enkel kompensation för obetalt arbete. Genom att göra klyftan mellan betalning och produktivitet ännu större, kunde den bara skärpa kapitalismens kris ytterligare. Förutom studenter och arbetslösa var också hemmafruar sedda som huvudkandidater för en garanterad inkomst. Detta utlöste en strid i och utanför feministrörelsen i Italien som kom att vara i åratal (Malos 1980).

Delvis inspirerade av masskampanjerna för att ”självreducera” de stigande priserna på sociala tjänster och för att tillägna sig olika medel för förbrukning och reproduktion (Balestrini 1989), satsade de dominerande strömningarna inom autonomia (de självutnämnda ”organiserade” autonoma) från mitten till slutet av sjuttiotalet hela sin kraft åt att ge politisk täckning för att representera sådana tillfällen av direkt tillägnelse. Ett av Toni Negris första försök på att synliggöra formerna för social konflikt inom det han betecknar som det nya ”sociala proletariatet” omformulerade explicit frågan om lön i relation till den ”direkta tillägnelsen av den sociala rikedomens produktivkrafter” både i produktions- och reproduktionssfären (Negri 1976: 51). Att få massprotesterna på den tiden att passa in i de leninistiska synen på politisk kamp som den större delen av de ”organiserade” autonoma på den tiden stod för, visade sig emellertid vara en svårare uppgift och strömningens hegemoni över radikal praxis började släppa innan massarresteringarna 1979 och 1980 tömde rörelsen på aktivister (Wright: Chapter 9).

Det efterföljande krossandet av den autonoma strömningen var en del av ett bredare normaliseringsprojekt som, om man ska döma utifrån den relativa sociala freden i Italien på det tidiga åttiotalet, visade sig att vara påfallande vällyckad. Däremot har de senaste åtta åren återigen lett till ett uppblommande av sociala konflikter. Denna våg av kamper har fortsatt att bre ut sig – om än i mindre spektakulära former än tidigare – från offentliga skolor, järnvägen, universitet och över till arbetsplatserna i den privata sektorn. Till mångas överraskning – inte minst hos dem som fick sina erfarenheter i en tidigare fas av revolutionär politik – har denna vågen också blåst liv i den autonoma rörelsens kollektiv. Det har kommit till unga aktivister som sätter en klart frihetlig prägel på mycket av rörelsen. Det är i detta brokiga sammanhang som det återigen pratas om en garanterad inkomst i Italien.

Bortom Gorz – Garanterad inkomst som återtillägnelse

Mycket av vänstersidans debatt om en garanterad inkomst de senaste tio åren har rört sig om Andre Gorz arbeten. Den amerikanska autonoma tidningen Midnight Notes recenserade Gorz bok ”Farväl till arbetarklassen”. De insisterade på att hans tankar om ett nytt område av produktivt aktivitet utanför lönearbetets parameter ganska enkelt [dekket over] ett projekt som tog sikte på ”att komma kamper runt frågeställningen om arbetets förkastelse i förväg och att etablera vänstersidan som arbetarklassens ledande funktionärer”. Långt ifrån att leda till frihet kommer hans planer bara att leda till mer obetalt arbete; en parodi på kommunism i form av självstyrd fattigdom. Som kontrast använde Midnight Notes en vision om ett nytt samhälle – som ett resultat av kamper mot löneförhållandet både inifrån och utifrån – där ”alla tar det rätt lugnt och börjar att använda en del av tiden de har över till att tänka ut hur man ska kunna bygga säkrare maskiner för att utföra det arbete människor fortsätter att göra, till att hitta på nya berusningsmedel, samlagsställningar och korsord med namnen på de berömda marxistiska ideologerna” (Midnight Notes 1984: 16).

Med detta fientliga bemötande som bakgrund så är det trevligt att se att diskussionerna som pågår bland autonomisterna i det nordöstliga Italien har varit lite försiktigare vad det gäller Gorz. Till exempel argumenteras det i ett inlägg skrivet till en regional konferens i Padova i mars förra året att även om Gorz föreställning om en sektor av ”alternativ” produktion inte ska tas bokstavligt, förblir hans vision trots dess ”proudhonistiska och bakåtsträvande” aspekter tankeväckande. ”Den rymmer som alla föregripande aktiviteter några element av sanning” (Olika författare 1995). Och i vad som kanske är den mest detaljerade autonomistvärderingen av garanterad inkomst till dagens datum, har Carlo Palermo skissat på en ståndpunkt som i namnet att gå bortom Gorz kritik av det ekonomiska förnuftet, likväl försöker att bygga på aspekter från detta arbete. Medan han tar avstånd från Gorz bristande förmåga att se längre än till de existerande formerna för teknik och arbetsdelning, prisar Palermo honom för att insistera på att inkomstfrågan måste tacklas samtidigt med den ”ökande med radikala” förkortningen av arbetstiden (Palermo 1994: 38). Gorz stora svaghet är enligt Palermo bristen på en verklig förståelse för hur projektet ska sättas i verket, förblir det fångat inom de betingelser kapitalet har fastställt. Utformad för att stå med ett ben i en oavlönad värld av ”autonom aktivitet” och med ett annat i en avlönad sfär av ”nödvändighet”, erbjuder Gorz version av garanterad inkomst i sista instans inget medel för att bryta löneförhållandets dominans (Palermo 1994: 40).

I en genomgång av en rad planer som är föreslagna av folk som – till skillnad från Gorz – inte har något intresse i att utmana lönearbetets hegemoni, antyder Palermo på vilka sätt deras syn på en garanterad inkomst är skapat för att varken bevara eller skärpa hierarkierna som finns i och omkring arbetsmarknaden. Också Massimo de Angelis har hävdat att för att fungera som ett medel som kan angripa kapitalförhållandet, måste en garanterad inkomst hänga samman med ett angrepp på arbetsdagens längd. Precis som många förslag om ”att göra inkomst oavhängig av arbetsmarknaden” faktiskt är skapade ”för att få det sistnämnda att fungera effektivt” (De Angelis 1994: 30), kommer en plan om att reducera arbetstiden som tar de existerande sociala förhållandena som givna, bara innebära ”en omfördelning av eländighet”. Detta menar de Angelis är det verkliga innehållet i slagordet, som är så populärt inom huvudströmningen av den europeiska vänstern om ”att arbeta mindre så att fler får arbete”:

”Det måste understrykas att vi inte önskar att få arbeta mindre så all alla kan få arbeta” hävdar de Angelis. ”Grunden är ganska enkel att på den ena eller den andra måttan (inom produktion eller reproduktion, som heltids- eller tillfälliganställd) arbetar vi redan för kapitalet. Vad vi önskar är allas makt att arbeta mindre, mycket mindre medan vi samtidigt raserar marknadens hierarki”.

Att knyta en garanterad inkomst till en minskning av arbetsdagen, konstaterar de Angelis, skulle frambringa ett effektivt medel för att sätta kamper i omlopp bland dem som kapitalet försöker att splittra: De som har arbete och de som är arbetslösa, de heltidsanställda och de som arbetar deltid eller som bara får tillfälliga arbeten (De Angelis 1994: 32).

Enligt Palermo anger de följande punkterna minimimålet för ett ”radikalt reformistiskt program” som står mot lönearbetet och ”bortom Gorz”:

1. Den garanterade inkomsten får inte bindas till en ”rätt/plikt” att utföra lönearbete, såsom Gorz önskar det, men hellre till en rätt/plikt att utföra socialt nödvändigt arbete.

2. ”Frigörandet av fritid” måste också inkludera ett återtagande av administrativa funktioner som både i form och vad det angår dess politiska-administrativa stab utmanar och går utöver dagens representativa demokrati.

3. Den garanterade inkomsten måste inte bara leda till ”en ekologisk förnuftigt och jämlikt förkortande av arbetstiden för alla”, den måste också innefatta en gratis fördelning av en hel rad tjänster och bruksvärden i allt från boende och skola till hälsa.

4. ”Garanterandet och utvecklingen av dessa bruksvärden och tjänster måste komma före produktionens samhällsmål, och på så sätt bli motorn i en process där välfärdsstatens institutioner och tjänster återerövras genom utvidgningen av det självstyrande samhällsarbetet och samarbetet”.

5. Hellre än att bara vara förbehållet Italiens rikaste regioner måste frågan om detta ”medborgarlönspaket” resas i en vidare – och i sista instans – globalt sammanhang (Palermo 1994: 40).

Innan vi följer några av de punkter Palermo har tagit fram, är det värt att uppehålla sig lite vid den plats som är tilldelat ett väldigt traditionellt vänsterkrav innanför detta schema: nämligen rätten och plikten till arbete. De som bara känner till engelskspråkiga autonomistskrifter kommer – milt sagt – att tycka att det är underligt att det är inkluderat här. Men som Sergio Bologna påpekade för flera år sedan har det hela tiden varit några inom den italienska autonomiströrelsen (bland dem självaste Negri) som i olika tider uttryckt en oro vid vissa tolkningar av ”arbetsvägran” (Bologna 1976: 26). Enligt en av Negris nära bundsförvanter Michael Hardt var förkastandet av arbetet aldrig menat som en förkastelse av ”arbetet som sådant”; den riktade sig aldrig mot produktivitet, kreativitet eller uppfinnelserikedom. Det rörde sig snarare om en förkastelse av en specifik relation mellan arbete och kapital (Hardt 1993: 114).

Mot detta kan man fråga om ”arbetet som sådant” någonsin verkligen har existerat – med undantag möjligen i form av klassherravälde, som abstrakt arbete. Om argument som Hardts verkar baseras på den sorten av socialistiska (i motsatts till kommunistiska) tendenser som italiensk operaism så ofta tagit avstånd ifrån, kan det också ses ett spår av dem i texten från Paduakonferensen vi citerade tidigare. På den andra sidan fortsätter redaktörerna för Milanotidningen Klinamen att bekämpa varje kritik av lönearbetet som inte samtidigt är en kritik av arbetet tout court. De Angelis åsikt är liknande och nästan identisk i språkbruket: ”Frigörandet från arbetet är ett nödvändigt medel för frigöring tout court” (Klinamen 1992: 56).

Som komplement till tidningar och böcker förs debatten om meningen med ”förkastelsen av arbetet” nuförtiden i en rad av Italiens radikala datanätverk, främst bland dem European Counter Network (ECN) och CyberNet. En liten men talande meningsutväxling tidigare i år handlade om en äldre kvinnlig anställds öde på ett lotterikontor. Hennes leende och hennes ”lycka till”, mindes signaturen Sandman, ”hade alltid räddat min dag”. Nu hade han upptäckt att hon blivit uppsagd, tydligen för att hon inte klarade av att lära sig hantera de nya maskinerna. Medan diskussionen om denna anekdoten gick fram och tillbaka kom Hobo från ECN i Padova in på banan för att förklara sig oenig med de som stod bakom linjen ”att arbeta mindre så att alla kan få arbeta”. Och han lade till: ”Jag önskar inte att kräva att kvinnan får jobbet tillbaka, men hellre att hon får ett bra liv” (Hobo 1995).

Om i sista instans ”förkastelsen av arbetet är beslutet om att göra något annat” (Lindsay 1995: 36) då är vi här ställda inför olika synsätt på detta ”något annat” som ligger milsvis ifrån varandra – och som ännu idag är ouppklarade. Om det bland Italiens autonomister fortfarande finns en viss grund för enighet, så finns det i det mycket bredare perspektiv Palermos program beskriver. Detta knyter samman kravet på en garanterad inkomst med målsättningen om återerövringen och självstyret av sociala tjänster, som ett led i kampen för förkortandet av det nödvändiga arbetet och för att avskaffa kapitalförhållandet och dess stat. Ett av de mest intressanta aspekterna i denna diskussion är insisterandet på att en garanterad inkomst från det ögonblick det införs delvis måste föreligga i bruksvärden. Enligt Palermo skulle en garanterad inkomst definierad i bara pengavärden – i enlighet med välfärdsstatens byråkratiska logik – förbli en form för hierarkisk socialisering kontrollerad av de sistnämnda. Som rättighet skulle en garanterad inkomst ständigt hotas både i egenskap av pengavärde och i sin villkorslösa karaktär (Palermo 1994: 34).

På den andra sidan argumenterar han för att en garanterad inkomst baserad på en gratis tilldelning av utvalda sociala tjänster kunde skapa en utgångspunkt för en ytterligare utvidgning av den självstyrande sektor där behov ersätter profitens logik.

Innanför delar av den mer traditionella italienska vänstern kan man se efterverkningar på detta sätt att tänka i Marco Revellis prat om behovet för att ta tillbaka välfärdsstatens funktioner ”underifrån”. Eftersom den nu är både ”obrukbar för cheferna och alienerad för arbetarna” tror Revelli att en politisk strategi grundad på en villkorslös kamp för välfärdsstaten skulle vara ett ”självmord”. Välfärdsstatens nuvarande kris kan bara leda till en sak av två: Antingen i riktning mot ett fullständigt marknadsekonomiskt system så som i USA, där alla får klara sig så bäst de kan, eller i riktning mot en mer mogen ”socialitet” baserad på ömsesidig hjälp. I Italien påpekar han finns reda många exempel på det sista: Först och främst de tusentals kooperativ och föreningar för inbördes hjälp som står för en hälsovård andra samhällsnyttor för sina medlemmar. Vad som därför krävs är ett projekt som kan lyckas att ”socialisera utan att statliggöra”, kan utvidga detta välfärdsområde underifrån och ”återuppbygga den autonomi som har raserats av de med nödvändighet byråkratiska parti-, fackförenings- och statsapparaterna…” (Revelli 1993b: 16)

Ifrågasättandet av statlig styrning har inom den italienska mainstreamvänstern, vilket är en process måste det tilläggas, begränsats till dess ytterkanter bestående av det som tidigare var den ”nya vänstern” – har emottagits med ett visst försiktigt intresse i en del frihetliga kretsar. I en pamflett om nya former för självstyrd arbetarorganisering har således den anarkistiske teoretikern Cosimo Scarinzi hävdat att om den binds samman med ett klart projekt för arbetarrörelsens avstatifierande och med en effektivt initiativ mot skattetrycket, kunde framväxten och koordineringen av strukturer för inbördes hjälp bli en av stöttepelarna i en facklig basaktivitet (Scarinzi 1993a: 22).

I motsättning till Palermo kräver emellertid inte Revelli en fri fördelning av de tjänster sådana former för ömsesidig hjälp levererar. Som en skribent i den autonomistiska tidningen Riff Raff i Padova har påpekat, skulle Revellis plan snarare än att ”urholka staten” leda till en slags samexistens mellan staten och sektorerna för inbördes hjälp där arbetarna skulle bli skattebelagda två gånger. Däremot är Roberto Ulargius föredragna mellanscenario att skatteindrivningen (som följer av omstruktureringen) har blivit överförd ”neråt” till lokala och regionala myndigheter. Med detta som förutsättning skulle de självorganiserade rörelserna så prova att tvinga dessa myndigheter till att fördela en del sociala tjänster gratis. De lokala myndigheterna skulle då kunna vända sig till den centrala myndigheten för att få utgifterna gottgjorda (R. U. 1993: 59-60).

Ett nytt offentligt rum? En ny klassammansättning?

Begreppet om ett självstyrt rum som utmanar underordningen av behoven under ackumulationen, har i den pågående italienska diskussionen blivit tätt knuten till två andra frågor: Möjligheten att skapa ett nytt offentligt område utanför staten, samt omfånget av och kännetecknena för den nya klassammansättningen som har framkallats av krisen i det som i brist på bättre begrepp brukar kallas ”fordismen”. En av de första texterna där denna fråga ställs, framarbetades av redaktionen för Luogo Comune. Flera av redaktionsmedlemmarna här har varit ledande intellektuella i den gamla autonomia (och några av dem som blev arresterade 1979 och tiden därefter). Dokumentet ”För en utomparlamentarisk demokrati” skrevs 1992. Här användes Italiens konstitutionella kris som en anledning till att ta avstånd både från försvararna av den gamla regimen och från de nya politiska krafterna (från Lega Nord till de nyrika runt Berlusconi) som konkurerade om att vilja skapa en andra ”republik”. Medan de i dokumentet insisterade på att ”den pågående institutionella krisen har sina rötter… i krisen för ”arbetets samhälle”, påpekade de samtidigt hur ”medborgar-arbetaren” som understött efterkrigstidens sociala överenskommelse har förlorat sin centrala position på den samhällsarenan (Luogo Comune 1992: 49). När en kapitalistisk omstrukturering och en ”massdesertering” nu samverkar för att bryta förbindelsen mellan producent och medborgare ”sammanfaller försvaret av demokratin vare sig man gillar det eller ej, med uppbyggandet av och experimenterandet med ickerepresenativ demokrati. Allt annat är hånfullt skitsnack” (Luogo Comune 1992: 51).

Ställda inför vänsterpartiernas och fackföreningarnas statsdyrkan och ett ökat förstatligande, argumenterar redaktionen i Luogo Comune för att detta nya offentliga rum måste sökas utanför den traditionella politiska sfären: I de sociala centrena, i den nya ”alternativa” fackföreningarna, i lokala grupper som arbetar med invandring, bostadsfrågor och miljöproblem. I loppet av de senaste åren har tanken om ett nytt offentligt rum slagit igenom inom den italienska autonoma och frihetliga vänstern. I anslutning till en viktig konferens 1994 har de framlagt en rad regionala projekt, som till exempel försöket i Padua med att skapa ett stadsomfattande råd (consulta) öppet för flera sociala krafter, även inkluderat några som inte tillhör den traditionella vänstermiljön (Klinamen 1993). I arbetet att konstruera ett gemensamt språk för dessa krafter, har autonomisterna i Padua inkluderat begreppet ”medborgarskap” i den radikala demokratins vokabulär. De har skrivit: ”Med demokrati menar vi medborgarnas direkta folkliga kontroll över samhällets strukturer”. ”Medborgarna” definieras här som alla invånare oavsett om de har statsmedborgarskap eller inte (La Comune 1993: 2). I mer strategisk sammanhang har detta nätverk av ”ickerepresentativ demokrati” som det nya offentliga rummet representerar, av några autonomister setts som en motmakt som föregriper den eventuella framväxten av revolutionära arbetarråd (Krasivyj 1993: 111).

Om ”arbetets samhälle”, som var baserat på fordistisk massproduktion, sägs vara i kris, vilken är då den nya klassammansättningen som börjar växa fram i dess ställe? Spridningen av självorganisering bland skollärarna sent på åttiotalet (framför allt baskommittéerna kända som Cobas), som följdes av studentrörelsen 1990 har den senaste tiden inspirerat några italienska marxister till att börja prata om en gryende ”massintellektualitet”, som i en strategisk betydelse skulle ha ersatt ”massarbetaren” som skapades i anslutning till den fordistiska överenskommelsen (Bernocchi 1993). Denna tes – om än skarpt kritiserad i kretsar som fortsätter att slå vakt på industriarbetarnas betydelse (M. Melotti, R. Sbardella och M. Antignani) – har fortsatt brett stöd i kretsarna knutna till Luogo Comune och dess efterföljare Derive Approdi. Medan några jämställer ”massintellektualitet” med att intellektuellt arbete antar en ”masskaraktär” och därigenom knyter den till ett speciellt socialt skikt, ser andra det som en gemensam dimension för dagens arbete i alla dess former: ”Denna form för produktiv aktivitet inte bara begränsad till högt utbildade arbetare: Det rör sig om arbetarklassens karaktäristiska bruksvärde idag, och mer generellt om aktivitetsformen för varje produktivt subjekt inom det postindustriella samhället”. (Lazzarato 1994: 6). I ett försök att legitimera denna argumentation refereras det ständigt till Grundrisse – ett verk som länge har varit högt värderat i den italienska autonomistkulturen – och till Marx spekulationer om framväxten av ett ”General Intellect” (ett allmänt intellekt) som socialt subjekt. Massintellektualitet, hävdas det således, är den form den sociala subjektiviteten antar i en tidsålder där ackumulationen mer och mer är beroende av ”immaterielt” arbete (Virno 1993; Lazzarato 1994).

Senare har begreppet massintellektualitet igen blivit ifrågasatt inom den italienska yttersta vänstern. Umberto Plinsky skrev i Riff Raff – vars redaktion 1994 splittrades över detta tema – att man borde vara försiktigare med att använda detta begrepp. Plinsky är enig med att det ”fångar en reell tendens i den kapitalistiska utvecklingen”, men han uttrycker oro över att ”det verkar som det för ögonblicket saknas någon övertygande syntes i materiella termer” (Plinsky 1994: 82). Utanför den autonoma rörelsen är Cosimo Scarinzi ännu mer skeptisk. Han ifrågasätter själva idéen att ”en särskild teknisk sammansättning av lönearbetare” kan ställa krav på en privilegierad roll inom den mer omfattande processen av social självorganisering (Scarinzi 1993b: 27). Lika omstridda är de politiska slutsatser som görs av de som framhäver massintellektualitet som det centrala definierade kännetecknet för en antagen ”postfordistisk” klassammansättning.

Protest eller utträde?

Då redaktörerna i Klinamen recenserade ”För en utomparlamentarisk demokrati” kritiserade de dokumentet för att vara fångat mellan strategierna ”exodus eller motmakt” (Klinamen 1992: 56). Redan i första numret av Luogo Comune hade Andrea Columbo börjat att spekulera över temat ”exodus” som en möjlig väg ut ur kapitalförhållandet. I det hon förkastade både ”stormningen av Vinterpalatset” och ”den långa marschen genom institutionerna” som något som leder till nederlag, visade Andrea Columbo istället på den svarta nationalismen under sextio- och sjuttiotalets USA som en modell för social förändring som var mer värd att efterlikna:

”Från Marcus Garvey och Malcolm X till Bob Marley har myten om ett återvändande till Afrika använts [bevisst] för att ändra förhållandena utan att någon geografiskt har flyttat sig en millimeter” (Colombo 1990: 62).

Senare har andra författare knutna till Luogo Comune tagit upp och utvidgat exodus-temat, förstått som en flykt till en alternativ livsstil utanför kapitalets herrevälde. I ett avsnitt inspirerat av Hannah Arendt har Paolo Virno frågat om inte möjligheten till en exodus (i sin karaktär av att vara ett undantagstillstånd) på en eller annan måtta är förbunden med ”det mirakulösa” – en egenskap som av Hobbes, Schmitt och likasinnade tidigare har varit förbehållet den suveräna makten – som ett steg i utvecklingen mot en radikal demokrati bildad utanför staten (Virno 1993: 23). På ett annat ställe har Lucio Castellano pekat på en annan historisk förelöpare som exodus: Otaliga europeiska proletärers flykt under 1800-talet till USA och därefter vidare västerut ”långt undan östkustborgarskapets fabriker” (Castellano 1993: 14).

Detta är inte den första gången som den kätterska uppmaningen att ”välja att ställa sig utanför” kapitalförhållandet har dykt upp i det autonomistiska lägret. För ett tiotal år sedan sammansfattade Philip Mattera sin undersökning av informella arbetsförhållanden i den moderna ”svarta sektorn” av ekonomin med att antyda att denna ”ännu utgöra en grund för social autonomi” (Mattera 1985: 129). I nittiotalet har den vanligaste formen av flykt undan kapitalrelationen som lyfts fram av anhängarna för en ”exodus” varit det så kallade ”självständiga arbetet”, egenföretagandet. Enligt Maurizio Lazzarato är inte längre lönearbete och direkt underkastelse (under arbetets organisering) den viktigaste formen för kontraktförhållandet mellan kapitalisten och arbetaren: Ett flytande självsysselsatt autonomt arbete har dykt upp som den rådande typen, där en slags ”intellektuell arbetare”, som själv är entreprenör, är integrerad i en marknad som stadigt ändrar sig och i nätverk som är föränderliga i tid och rum (Lazzarato 1994: 13-4).

Ett mer direkt samhällsanknutet sätt att närma sig målet med en alternativ ekonomi utanför kapitalets räckvidd kan man finna i de omkring hundra ”sociala centra” i Italien. I egenskap av rum för politisk samling och självstyre av fritiden definierar flera sig som platser för ”självproduktion”. Deras verksamhet, som först och främst ägnas åt produktion av kulturella föremål, som är allt från trycksaker till musik (Adinolfi 1994) och bygger vidare på punkens rika fanzine-tradition, har av Benetto Vecchi beskrivits som ”höjdpunkter i den kapitalistiska utvecklingen” baserade på ”kunskap, vetenskap och kommunikativ handling”. De representerar också, fortsätter han i en nu välkänd refräng, det högst motsägelsefulla fenomenet av en möjlig exodus för arbetskraften från det kapitalistiska samhället genom grundandet av en offentlig sfär som siktar mot en syntes mellan avancerat samhälleligt samarbete och politiska initiativ (Vecchi 1994: 14). Den kanske starkaste uppmaningen om ”att skapa ekonomiska kretslopp avskärmade från profitens logik” har kommit från det sociala centrat Brancaleone i Rom. Men också de utgår från att deras förslag löper en ständig risk att förfalla till ”själv-exploatering”. Enligt dem måste detta vägas mot de rika erfarenheter som uppkommer genom att delta i en självstyrande verksamhet (CSA Brancaleone 1994: 105). En anonym författare i Nessuna Dipendenza, tidningen för Roms mest berömda sociala center, är mer försiktig i sina reflektioner. Om ”arbetstiden verkiga antites är tid till fri skapande verksamhet” kan det gott vara på plats med självstyra experiment är och nu. Samtidigt ser han faran med projekt som visserligen kan förbättra ”livskvaliteten” för de som deltar, men utan ”att spridas till [smitte] det civila samhället” som helhet (CSOA Forte Prenestino 1993: 19; en intressant lokal diskussion om dessa frågor kan hittas i Iain 1995).

Denna ambivalens begränsar sig inte bara till Nessuna Dipendena. När tidningen Klinamen talar om exodus, gör de det på ett sätt som skiljer sig starkt från Luogo Comune. Genom att samla en rad bidrag om aliansbyggande i stadsdelar i sitt fjärde nummer gör Klinamens redaktörer sig till talespersoner för en exodus som går ”ut ur gettona, … mot centrum” (Klinamen 1993: 45). Sent på sjuttiotalet hade Negri på samma sätt kritiserat dem som försökte skilja projekt att skapa en ny värld från de som försökte att bekämpa den gamla. Även han hade pratat hånfullt om ”gettopartiet”, även om han själv i delar av sina skrifter från det tidiga åttiotalet pratar lite tvetydigt om ”en avskiljelse” från kapitalet (Negri 1979: 23-5; cf Negri 1980). Idag ser Negri på åtskillnaden ”en produktiv exodus” från kapitalet och ”processerna som utraderar konstituerande makt” som en av den rådande kapitalismens grundläggande kännetecken. Vidare menar han att den ”nya konstituerande makten” i sista instans måste konfrontera staten, innan den sistnämnda förstör sig själv – och mänskligheten i samma slag (Hardt & Negri 1994: 311). Negri verkar skilja sig på denna punkt från dem som förespråkar ett exodus. Virnos åsikter är mer typiska: Medan denna betecknar ”radikal olydnad” och ”rätten till motstånd” som två fasetter i ”den nya alliansen mellan intellekt och handling”, insisterar han lika starkt på att ”sociala konflikter manifesterar sig inte uteslutande eller först och främst som en protest, men som en desertering… ingenting är mindre passivt än flykt” (Virno 1993: 23, 16). Ståndpunkter som dessa har fått många autonomister att fullständigt ta avstånd från diskussionen om exodus. Enligt Plinsku kommer varje försök att upprätta en äkta social form för självorganisering som har som mål att sätta behov före profit, inte att i det oändliga kunna framskjuta en konfrontation med den bestående ordningen: En konfrontation som diskussionen om att ”droppa ut” ur kapitalrelationen utvecklats för att undvika. Den mest omfattande kritiken kommer däremot från tidningen Invarianti i Rom, där Luca Nutarelli har knutit temat om exodus tillbaka till en väletablerad vänstertradition som sträcker sig ända tillbaka till Proudhon och andra. Han visar att en mängd planer som försöker att erbjuda ett sätt att leva utanför kapitalismen och lönerelationen, antingen de var tidigare århundrades arbetarbanker, moderna tiders socsnyltande eller den eviga jakten på självsysselsättning, i sig själva bygger på kapitalets, lönearbetets och statens existens (Nutarelli 1995: 25).

Slutsats

Alla dessa teorier om en möjlig flyktväg undan kapitalismen har fört oss långt bort från vår ursprungliga utgångspunkt. Vilka praktiska möjligheter påvisar då de omtalade debatterna om ett projekt för en samhällsförändring i Italien idag? För ögonblicket är antagligen rätt få. Huruvida skatterevolten ledd av det populistiska och rasistiska Lega Nord verkligen vill flytta utgångspunkterna för ett skatteåterkrävande ”underifrån” och därmed öppna möjligheter för lokala kamper för inflytande över sociala tjänster är tvivelaktigt. Som det är nu saknar både de sociala centrena och de självorganiserade arbetarna och alternativa fackföreningarna kraft att sprida sådana kampanjer ut i klassen som helhet. Den sista fasen av mobilisering på arbetsplatserna, även om den är verklig nog, har inte en basrörelse stark nog att kunna få arbetarna att vända sig bort från att underordna sig fackföreningarnas ledarskap”(d’Errico et al. 1995: 6). Dessutom har den centrala debatten på italienska kontor och fabriker på det senaste rört sig om en helt annan form av garanterad inkomst: pensionen (Botti & Miglino 1995). När det gäller de sociala centrena känner många av dem som driver dessa sig fångade mellan ett växande intresse för ”självproduktion” och de fortgående svårigheterna med att skapa ett aktivt deltagande från de sociala centrenas ”konsumenter” i bredare politiska projekt: dessa projektena är också på väg in i en ny fas som även om den är i sig självt potentiellt givande, likväl är oviss (Borrelli 1995; Moroni 1995).

Diskussionen här ovanför är också begränsad på andra sätt. Kanske den mest uppenbara av dessa begränsningar är att det i allt prat om garanterad inkomst (med undantag hos de Angelis) sägs väldigt lite om förhållandena mellan könen. Detta är en frågeställning som om den inte hanteras, kommer att leda till att en seriös kartläggning av klassammansättningen blir omöjlig (Cleaver 1992). I de få tillfällen då könsfrågan har blivit utförligt utforskad, som i Alisa Del Res fascinerande arbete om välfärdsstaten från 1994, blir dessa bidrag fortfarande allt för sällan förda in i debattens huvudströmning. Detta är desto mer oroväckande, eftersom varje seriöst projekt att minska den betalda arbetsveckan kommer att leda till allt annat än jämlikhet om det inte också riktar sig mot det oavlönade arbetets extremt könsdifferentierade område (Marazzi 1994). Därefter kommer själva frågeställningen om klassammansättningen. Oavsett hur fascinerande begreppet är, så förblir diskussionen om ”massintellektualitet” omstridd för att säga det milt. Om ordet har ett slags tankeväckande skimmer, besläktat med det sättet som begreppet ”operaio sociale” (det vill säga den sociala/samhälleliga arbetaren) fungerade i slutet på sjuttiotalet, fortsätter det att vara mer schematiskt än substansiellt i sin förklaringskraft. I bästa fall kan det ge en viss insikt i de former klasskampen har tagit i nyare arbetsprocesser som exempelvis software-utveckling (Cleaver 1995b: 167). I värsta fall blir det nog ett exempel på hur en enskild samhällsgrupps (förmodade) verklighet förväxlas med de politiska och kulturellt olikartade erfarenheter som betecknar samtidens klassammansättning som helhet. Och till slut är det detta med ”exodus”. Detta tema har, som vi sett, lagts fram på två sätt: som självsysselsättning, och som ett mer uttryckligt kollektivt projekt om en alternativ ekonomi baserad på självproduktion. Men kan individer verkligen slippa undan en underordning under kapitalet med självsysselsättning? Som fältarbetet till Sergio Bologna och andra har antytt, är det blomstrande fenomenet självsysselsättning en sammansatt sak i Italien idag, och de relevanta data är av natur ofullständiga. Under tiden verkar det något osant, utifrån vad som är känt, att anta att graden av autonomi som förebådas av Lazzarato på något måtta är typisk. Många självsysselsattas strukturella beroende av en enda kund – ofta en större firma vars produktionsrytm de måste förhålla sig till – blir det rätt sökt att antyda att sådana arbetare har kapat bandet till kapitalförhållandet. I det hela taget påminner deras förhållanden mer om arbetarnas förhållande för i tiden; arbetare som även om de behöll kontrollen över sina arbetsredskap ändå formellt underordnade kapitalet. Som en följd av detta kan det visa sig vara mer fruktbart att beteckna många av dagens självsysselsatta som ”desalariserad arbetskraft” (inte längre reguljärt avlönade) i tillägg till – som Bologna också insisterade på – som ”nätverksföretagens nya massarbetare” (Bologna 1992: 17). Och angående den form av social identitet som uppstår i denna strömning, är det en trist bild som Primo Moroni har målat upp av det ökande antalet självsysselsatta i Milano: en omfattande process av självvalorisering och ”desalarisering” som heller än att producera socialt samarbete utanför företagens hierarkiska herradöme (som någon önskade) producerar egoism och separerade intoleranta individer (Moroni 1992: 45).

I tillägg till allt annat har den pågående polemiken om att ta sig ut ur löneförhållandet antytt att en minoritet inom de radikala cirklarna har blivit lite lystna på ett frontalangrepp mot staten. Någon har antytt att denna ståndpunkt både är ett bevis på dess talespersoners reformism och en direkt konsekvens av deras distansiering i förhållande till de tidigare autonomas mest militanta positioner (Ghignoni 1995: 176). Tar man i beaktning de personliga kostnaderna förbundna med rörelsens nederlag tidigt på åttiotalet är en sådan försiktighet när det gäller konfrontation helt förstålig. Mer träffande är emellertid frågeställningen: Om självsysselsättningen ger så lite hopp, kan de kollektiva formerna för att ”välja att stå utanför” som försvaras så av några bli allmänna? Och kan detta verkligen gå att genomföra, som den amerikanska anarkisten Hakim Bey antyder, på ett sätt som är dolt för kapitalismens blick?

”Hur jag kan leva ett behagligt (eller till och med lyxigt) liv fritt från alla interaktioner och transaktioner med varuvärlden? Tog vi all energi vänstern brukar på ”demonstrationer” och all energin de frihetliga brukar på ett fåfängt ”tredjeparts-spel” och kanaliserade all denna kraften mot att bygga en verklig underjordisk ekonomi, så skulle vi för länge sedan ha genomfört revolutionen” (Bey 1993).

Så långt jag kan förstå är det tveksamt om en sådan strategi verkligen skulle frambringa former av social autonomi. Snarare manar det fram en bild av ett liv som påminner om råttors: att skapa sig ett liv i utrymmet mellan väggarn och överleva på det som man kan skrapa fram. Här syns argumentet i Midnight Notes apropå individers flykt från syd och öst mot vad de uppfattar som lönearbetets frukter i metropolerna, också att gälla dem som i väst och nord prövar på att undgå lönearbetet: ”om de inte vid slutpunkten på sin flykt skapar utrymmen mot kapitalismen, kommer de finna sig i samma position som piraterna gjorde i Karibien: ständigt fördrivna och efter en tid utmattade och utrotade”. En nyutkommen artikel av Harry Cleaver gör också denna poäng. Under diskussionen om Laura Millers teorier om könsförhållandena och den amerikanska västfront-myten argumenterar han för att kapitalismens oavbrutna ansträngning för att ”kolonisera” alla fasetter av mänsklig skaparkraft hela tiden leder till motstånd, även innefattat försök till att undkomma dess grepp. Dessa ögonblick ger värdefulla möjligheter till att experimentera med nya ickeexploaterande sociala relationer, men om de inte riktar sin kreativitet mot det ”större kapitalistiska systemet” kommer de att krossas eller att inkorporeras i det (Cleaver 1995a).

Erkänner man att det nu för tiden inte kan finnas något rum utanför kapitalismens räckvidd, innebär detta enligt Plinsky att man måste arbeta för att ”utvidga motsägelser och konflikter” (Plinsky 1994: 81) på ett sätt som bidrar till massornas självorganisering. På detta sätt kan en fortsatt debatt om autonomisternas diskussion om garanterad inkomst erbjuda ett möjligt sätt att utforska frågan om klassens självaktivitet inom sfären av de sociala relationerna som helhet. Det avgörande för om detta tillvägagångssätt har någon chans att lyckas när alternativet att ”välja att ställa sig utanför” för många verkar vara mer tilltalande, måste i slutändan att utsättas för ”den grundligaste möjliga studie av de olika riktningarna som olika subjektiviteter kan genomföra” under de rådande förhållandena (Cleaver 1992: 17).

Steve Wright

Översättning SAM
Artikeln publicerades i tidningen Reconstruction nummer 6, sommaren 1995/1996 och i norska Lönnslaven nr 7.