Masspsykos i Sverige

Kategori: Toppmötesprotester och globaliseringsrörelsen

En masspsykos lägrade sig över landet fredagen den 15 juni. Den unisona kören av lovsånger till polisens ära stämdes upp: rubrikerna skrek ut att polisen "gjorde helt rätt" och "hyllas i Göteborg", ledarsidor förkunnade att "ingen skugga faller över polisen", polismästaren Håkan Jaldung förlänades idolporträtt och rikspolischefen Sten Heckscher betecknade den polisiära insatsen som "fantastisk". Den senaste tiden har tonen nyanserats något, men psykosen sitter i. Insändarskribenter tävlar i svartmålning av aktivisterna; på debattforum på internet pågår en pogromliknande hets mot allt och alla som luktar medverkan i Göteborg. Den vinner som på vulgärast möjliga sätt formulerar ståndpunkten att stenkastare är ickemänniskor värda allt övervåld i världen. Samtidigt skallar de välklädda politiska ropen på större befogenheter för polisen högre och högre.

Allt detta medan en ung man ligger på sin bädd och svävar mellan liv och död. Han sköts av polis rakt i magen. Med skarp ammunition.

Helt rätt? Ingen skugga? Fantastiskt? Större befogenheter? Media - och därmed en stor del av allmänheten - tycks ha kapslat in sig i en hysteri som totalt förlorat kontakten med verkligheten. Det är ett och ett halvt år sedan WTO:s möte i Seattle stoppades. Sedan dess har varje toppmöte för de tunga kapitalistiska institutionerna - IMF, Världsbanken, G7, EU - åtföljts av massiva folkliga protester. Varje gång har de rymt inslag av en mindre skaras våldsamma kravaller. Göteborg är inte den första plats där gatstenar slängts eller fashionabla gator fått sina skyltfönster sönderslagna. Liknande scener har utspelat sig i Seattle, i Prag, i Nice, i Quebec och på flera andra orter (intressant nog inbegrep kravallerna i exempelvis Prag, till skillnad från dem i Göteborg, molotov-cocktails betydligt farligare än stenar). Men i ett avseende är Göteborg unikt. Endast där har polis skjutit skarpt mot aktivister. Endast där har tre personer fått kulor i sina kroppar, och endast där har en människa blivit så svårt skadad av polisiära vapen att han möjligen avlider. Inga andra länders poliser har bemött samma demonstranter på ett sådant dödligt sätt. Detta är den stora skandalen. Detta är vad mediastormen borde gälla.

Det sägs att polisen sköt den svårast skadade i nödvärn. Att han "tvingades skjuta". Men vem som helst som har sett TV-sekvensen och inte bedrar sig själv kan intyga att den unge mannen inte utsatte någon polis för livsfara. Man kan se det där på skärmen: mannen står på avstånd - kanske tjugo meter - och kastar två stenar som båda studsar mot polisens sköld. Han är på väg att vända sig om och då avlossar polisen sitt skott. Rakt in i honom, helt utan förvarning. Det är alldeles självlysande uppenbart att detta inte var en nödvärnssituation. Ändå upprepas det om och om igen, som om det vore en självklar sanning - eller också förbigås fakta med en förfärande tystnad. En allvarlig kejsaren-är-naken-situation föreligger, där de flesta inte låtsas om det som alla vet. Polismannen ifråga begick dråp av första graden.

Under dagarna i Göteborg fanns tusentals andra situationer av samma status: aktivister kastade sten in i polissköldar. Om detta är att bedöma som "nödvärnssituationer" där skarp ammunition är legitimt kunde och borde alla stenkastare på Avenyn också ha skjutits. Med en sådan moral skulle en regelrätt massaker i Göteborg ha varit fullt acceptabel. Regeringen har nu tillsatt en kommitte som ska utreda hur polisen kan förses med större befogenheter. I den ska Ulf Adelsohn ingå. Enligt GP 19/6 upprörs han "över en rubrik han sett i en tidning där det står att en 19-åring ligger i en respirator efter att ha skjutits av en polis. Det skulle ha stått att en ligist ligger i respirator efter att han försökt döda en polis." Detta yttrande är minst sagt anmärkningsvärt. För det första är det ytterligare ett uttryck för den politiska elitens (inklusive statsministerns) patetiskt fiktionsbaserade demonisering av aktivisterna: tron att de skulle vara ute efter att döda poliser. Om så vore fallet skulle de använda andra, betydligt effektivare metoder än att kasta sten mot polismän i full kravallutrustning. Stenkastning mot poliser må vara en förkastlig politisk metod, men syftet är knappast att avliva individer och att 19-åringen i fråga skulle ha varit sysselsatt med detta är rent nonsens.

För det andra är det förfärande att se att Adelsohn så öppet vill rättfärdiga skotten mot aktivisten. Men detta är förvisso bara ett av många uttryck för den stämning som nu råder. Enligt den mer eller mindre förtjänade mannen en kula i magen eftersom han kastade sten. Det är som om man befann sig i Israel. Där härskar ett konsensus om att demonstranter (av palestinsk börd) som kastar sten mot polis eller militär utgör ett sådant hot att de måste beskjutas med kulor. I en insändare i GP 18/6 kan man följaktligen läsa: "Jag hoppas innerligt att alla som indignerat kritiserat Israels svåra situation på Västbanken kanske kan fundera ett slag på hur lätt det är att hantera stenkastande ungdomar." På GP:s debattsida på nätet driver en skribent stenhårt tesen att vi nu alla borde ta steget ut och ge den israeliska ordningsmakten samma rätt att skjuta aktivister som vi ger vår egen. I dessa dagar blottar den svenska politiska kulturen sina mörkaste innandömen. Här, liksom i Israel, är det tydligen OK att knäppa en och annan människa med stenar i handen. I andra länder hade en väldig avsky riktats mot sådana dåd, vilket framgår av att skotten ifrågasätts med kraft i utländsk press. Vad hade reaktionen blivit om samma skott avlossats i Frankrike, i USA eller i Norge?

Här organiserar socialdemokraterna utdelning av rosor till polisen. Det är så att man får kväljningar. Vi genomgår alltså en process av rasande snabb fascistisering av det politiska klimatet. Nu avkrävs all vänster ansvar för stenkastandet, och anklagelserna om "medlöperi" haglar över alla från Per Gahrton och Ung Vänster till Göteborgsaktionen och SUF. Stora delar av den mer etablerade vänstern har låtit sig imponeras av angreppen och på ett eller annat sätt stämt in i den allmänna kören. Så borde det inte vara. Vänstern har all anledning att kritisera de autonoma för följderna av deras strategi, bland annat med argumentet att den utlöser just en fascistisering av det politiska klimatet. Men när denna process väl kommit igång är det all vänsters plikt att bekämpa den. Vänstern borde kasta tillbaka bollen till Ulf Adelsohn och kompani och säga: om det är några som gör sig skyldiga till genomcyniskt medlöperi med ett vådligt våld så är det väl ni, som rakt ut försvarar beskjutning av demonstranter? Ingen ska tro att de autonoma inte kommer att översköljas av kritik från andra delar av vänstern - inklusive den utomparlamentariska efter dessa dagar. Många av oss demonstranter känner stor ilska över bärsärkagången på Avenyn och de otjänster den gjort vår politiska kamp. Men det gäller att se proportionerna. En gata med krossade skyltfönster är trots allt ett betydligt mindre problem än ett förlorat ungt liv. Det våld svenska poliser utövat mot aktivister är exceptionellt och saknar motsvarigheter i demokratiska länder. Det är dags att vakna upp - och det är dags för all vänster att tvinga de sovande att vakna upp.

Annars vet vi inte vart den politiska utveckling som rullades igång fredagen den 15 juni slutar.

Andreas M