Jaldung on acid

Kategori: Toppmötesprotester och globaliseringsrörelsen

- We come in peace, we come in peace.
De gröna marsianerna spelar frasen om och om igen från en högtalare medan de mejar ner jordens befolkning med strålpistoler i filmen Mars Attacs. I Polistidningens ledare används denna scen för att beskriva händelserna på Avenyn i Göteborg.

Vi ska vara god mot de goda och ond mot de onda. Med de orden sammanfattade polischefen De Gennaro sin strategi inför Genua. Justitieminister Thomas Bodström förklarade på DN:s debattsida att globaliseringsprotesterna ska bemötas med dialog och repression. Malmös polischef Schwarz sa rakt ut att polisens målsättning med sitt ingripande mot EU-demonstrationen i Malmö var att skilja ”de oseriösa” från de ”seriösa” demonstranterna, redan när marschen precis hade börjat.

Det är tydligt att det är bredden på protesterna som är hotet för makten. Steget mellan de radikala och de reformistiska delarna av rörelsen har varit för litet, och massprotesterna har legat närmare gränsen att utvecklas åt ett radikalathåll än vad makten har velat. Samtidigt har makten haft förhoppningen om att kunna utnyttja de nya rörelserna för att skapa en ny kanal för social fred, något som rörelsens representanter sett, och tyvärr också försökt träda in i.

God morgon

Det var först efter kravallerna vid det franska toppmötet i december 2000 som Göran Persson fick en kalldusch och förstod att mötet i Göteborg ett halvår senare inte skulle bli problemfritt. Protestklimatet hade förändrats i världen. Till en början hade man planerat att bara ha några hundra poliser som skulle skydda det svenska toppmötet.

Persson deklarerade att i Sverige skulle man lyssna på demonstranterna istället. Här skulle vi ha en ”dialog”. Efter Malmöpolisens generalfiasko vid Ecofinmötet i april och kritiken om övervåld så stärktes ansträngningarna för att bygga upp kontakter med de organisationer som skulle protestera i Göteborg.

Dialogen fördes på tre plan. Dels lokalt mellan folkrörelserna och kommunen för att lösa allt praktiskt inför att tiotusentals människor skulle strömma till Göteborg. Detta var en nödvändig dialog, och protesterna hade varit näst intill omöjliga utan den. Det andra planet var dialogen mellan polisens kontaktgrupp och demonstrationsledningarna. Denna var betydligt mer kontroversiell, eftersom det rätt tidigt stod klart att kontaktgruppens funktion lika mycket var att kartlägga motståndet som att förhandla med organisationerna. Det kom sedan att visa sig att kontaktgruppen i praktiken inte hade mandat från polisen att fatta några beslut. De förhandlade fram lösningar enbart kring de tre stora demonstrationerna, men kring övriga aktiviteter hade polisledningen bestämt en hård linje vilket inte meddelades Göteborgsaktionen. När så polisen stormade Hvitfeldska gymnasiet så kunde inte poliskontakterna förhandla. Deras andra funktion blev tydlig vid massgripandena på Järntorget, när poliskontakterna fick gå och peka ut de ”seriösa” organisatörerna som skulle släppas ut, och försökte få Attac att hjälpa dem i det arbetet, medan civilsnutar pekade ut de ”oseriösa” som skulle gripas. Den tredje dialogen skedde med regeringen. Göteborgsaktionen initierade den för att kunna sätta press på Bodström att öppna gränserna och släppa in demonstranter som skulle resa hit. Samtidigt var de andra organisationerna som Fritt Forum och Attac intresserade av att ha dialogmöten. Resultatet blev ett fiasko, dialogen kom att enbart användas propagandistiskt av regeringen, nu hade de minsann lyssnat på proteströrelsen.

Preventiva ingripanden

Medan makthavarna sträckte ut den ena näven knöt de den andra. Parallellt med dialogen drev polisledningen en repressiv linje mot allt som gick utanför de stora demonstrationen.

–Om de där aktivisterna lyckas ta sig fram till avspärrningarna tror jag att vi får svårt att klara dem, sade en av polisens kriminalinspektörer till GT dagarna innan toppmötet, med tydlig åsyftan på de vita overallernas inträngningsaktion. Strategin var att i förväg försöka slå ut så mycket strukturer som möjligt för den utomparlamentariska vänstern, framför allt AFA och Globalisering Underifrån.

–Polisen inriktade sig tydligt på vissa grupperingar: de autonoma och anarkister. Syftet var att utdefiniera dessa och därmed orsaka splittring, konstaterade utvärderingsmötet för de militanta grupper som deltog i Göteborg.

Redan tre veckor innan mötet inledde polisen ett dagligt spanarbete mot ungefär ett tjugotal personer som de ansåg vara ledande, i både Sverige och Danmark. Under hela toppmötesveckan gjordes tillslag mot lokaler där polisen misstänkte att radikala aktivister kunde finnas. Flera personer greps misstänkta för sabotage, andra utvisades och material beslagtogs. Det är i ljuset av dessa tillslag som polisens ingripanden mot Hvitfeldska och Schillerska måste ses. På båda dessa skolor hade GU och AFA stormöten (på onsdagen på Hvitfeldska, på fredagen på Schillerska). På Hvitfeldska förvarade GU och AFA skyddsdräkter, ballonger, skumgummi, sköldar och hjälmar för fredagens blockader och inträngningsaktioner. I tillslaget mot Hvitfeldska greps en stor del av GU och vita overallsaktionen slogs ut. AFA däremot hade placerat ut folk på skolor i hela staden och drabbades inte till samma grad av massarresteringarna. Tyska AFA sattes i samma skola som Attac, eftersom den löpte minst risk att stormas.

Alla lika - alla olika

Repressionen riktades dock inte i första hand mot de militanta, utan mot hela globaliseringsrörelsen. Om polisens målsättning var att skilja ”seriösa” från ”oseriösa”, så misslyckades de fundamentalt med det. På gatan klarade/ville inte polisen att särskilja protesterna utan bemötte alla på samma sätt. Ingripandena mot Järntorget, Hvitfeldtska och Schillerska gymnasiet drabbade alla organisationer.

Det samma hände i Genua. Berlusconi försvarade polisen med att ”det var inte möjligt att göra en åtskillnad mellan de våldsamma demonstranterna och Genua Social Forum som gömde och skyddade dem”.

–De militanta drabbades inte i så hög grad av våldet. Polisen var inte intresserade av det svarta blocket, utan gav sig på majoriteten av rörelsen som var pacifister. Folk skrek till polisen att "vi är ickevåld" och poliser skrek tillbaka "det är inte vi". Det verkliga målet var pacifiströrelsen, säger Ahab från den italienska anarkistfederationen FAI som deltog i Genua.

I stort lyckades även folkrörelserna se att makthavarnas syfte var att krossa massprotesterna.

–Vi vill ge beröm till Göteborgsaktionen. Vi har inte låtit oss splittras så mycket som makthavarna hade hoppats och många av oss hade fruktat. Strukturen har i praktiken försvarat och skyddat sin militanta del vid många tillfällen. Det har funnits en förståelse bland de aktiva från olika grupperingar att splittring står på fiendens dagordning och måste undvikas även när det kostar på, konstaterade också utvärderingsmötet.

Vill polisen ha bråk?

Om målet var att slå mot hela rörelsen, var det då så att polisen ville ha konfrontationer? Den frågan har blivit omdiskuterad i vänstern efter Göteborg och Genua.

–Var det en fälla? Ja, den var satt att fånga hela rörelsen, säger Luca Casarini från de italienska vita overallerna.

–Det blev betydligt röjigare i Göteborg än vi förväntat oss. Vi hade väntat oss kravaller, men inte att snuten skulle ta initiativ till dem så mycket som de gjorde, säger Berra från Autonomt Motstånd.

–Det är en förstålig reaktion att försvara sig mot polisen, men den utnyttjades. Vi har rätt till självförsvar. Men den logiken kommer att innebära att det är polisen, inte vi, som bestämmer när det ska bli konfrontationer. Det är ett viktigt argument mot kravallerna: polisen försökte direkt provocera fram dem. Jag kan inte se det på något annat sätt än att polisen ville ha kravaller. Se till exempel på hur de släppte fram fotbollshuliganer på RTC för att sedan slå till mot oss, eller hur de agerade mot Hvitfeldtska. Genua är ett extremt tydligt exempel på hur de lät svarta blocket gå, medan andra stoppades, säger Preben från AFA Köpenhamn.

På utvärderingsmötet restes också frågan i vilken mån polisen kontrollerade och styrde det som skedde under helgen och i vilken mån vi tog över kontrollen? Spelade vi dem i händerna med vårt agerande? Allmänt ansågs det att händelserna på fredagen, det vill säga Avenynkravallerna och RTC-festen, var situationer som polisen inte kunde kontrollera. Under demonstrationen på lördagen var polisen tydligt ute efter att splittra genom att provocera fram bråk med AFA-blocket. Detta misslyckades de med, AFA-blocket lät sig inte provoceras. Demonstrationsfunktionärerna grupperade dessutom om blocken för att försvåra för polisen att genomföra en planerad attack mot AFA-blocket, eftersom man fått indikationer på att det skulle kunna hända. Denna omgruppering beslutades i sista stund och det var bara funktionärerna som kände till den.

Provokatörer

En följdfråga dyker snabbt upp. Använde sig polisen av provokatörer i Göteborg och Genua?
–De fotografier som hitintills visats föreställer inget annat än rätt normala civilsnutar, som inte ens varit bra utklädda, säger den tyska militanta aktivisten Sven Glueckspilz om Genua.

–Konspirationsteorierna som handlar om maskerade provokatörer är gamla och dyker upp varje gång som hela det breda vänsterspektrat möts vid stora politiska händelser. Det är i huvudsak tre grupper som har denna teori: Den första kategorin är kommunister som ser provokationer i allting som inte ansluter sig till deras egna strategier – de förkastar inte politiskt våld generellt, men tycker att det inte är rätt tid just nu. Den andra är vänsterliberaler, framför allt rörelsen och organisationernas representanter. De tror på tillfällen att påverka inom systemets ramar och är möjligen ute efter att göra egna karriärer. Deras egocentriska sinnen får dem att tro att allt politiskt våld är en planerad intrig mot deras ambitioner. Den tredje gruppen är ickevåldsaktivisterna, som från sina höga hästar tror sig sitta på den yttersta sanningen. De hävdar att vänsterpolitik alltid varit fredligt och att de som använder våld därför helt logiskt inte hör till vänstern.

Olle Meurling