Autonomie NF: Befolkningspolitik

Kategori: Autonomi och operaism

Definitioner

Befolkningspolitik är det planerade, systematiska ingreppet i det generativa beteendet hos befolkningen eller en bestämd grupp inom befolkningen. Familjeplanering bildar den praktiska förutsättningen för befolkningspolitik. Familjeplanering betyder att varje par självt planerar sitt generativa beteende. Konkret innebär det att ett par i förväg bestämmer hur många barn det ska skaffa sig och när det ska ske. Familjeplaneringen skiljer fortplantningen från den rena sexualiteten, i och med att den sexuella akten enbart leder till befruktning när det är planerat. Men denna mycket abstrakt hållna definition av familjeplanering förvanskar den verkliga beskaffenheten hos det som den syftar att definiera. I verkligheten är det inte ett par, utan kvinnan, som får barnet. Båda sexualpartners medverkar till att barnet kommer till, men det är bara kvinnan som blir gravid, det är bara kvinnan som föder barnet, och i patriarkala samhällen är det kvinnan som är ytterst ansvarig för barnet. I patriarkala samhällen frånkänns ofta kvinnan en egen sexualitet, men för sin egen fruktsamhet görs hon ensamt ansvarig. I praktiken innebär det att enbart kvinnan får stå för familjeplanering. Hon känner sig ansvarig - och är det också - att skydda sig mot graviditet. I patriarkala samhällen är vetenskap och forskning en manlig terräng, liksom alla viktiga samhällsområden. Män forskar medan kvinnor blir gravida, vilket gör att det inte forskas efter medel som styr mannens förmåga att alstra barn utan nästan enbart efter medel som reglerar kvinnans fruktsamhet. Och de få metoder som finns av det förra slaget, t ex sterilisering av män, kommer inte till användning i patriarkala samhällen. Sterilisering av män praktiseras sällan, trots att det medicinskt sett är ett mycket enklare ingrepp än sterilisering av kvinnor.

Under rådande förhållanden förutsätter familjeplanering att kvinnan har tillgång till både en kunskap om preventivmedel och de erforderliga resurserna. Om kvinnan befinner sig i en social situation i vilken det inte går att skydda sig mot graviditet, återstår endast abort. Det finns bara en metod kvar, och den innebär ett akut hot mot kvinnans liv eller åtminstone hennes hälsa. I motsats till en del kvinnor tidigare i historien, förfogar kvinnor i moderna samhällen inte längre över ett självständigt vetande, som gör det möjligt att på egen hand påverka kroppsliga processer. Kvinnorna är hänvisade till den tekniska medicinska utvecklingen - och till utbudet av medel som utvecklats på teknisk medicinsk väg.

Befolkningspolitikens uppgift består i att påverka, att planera och att kontrollera den familjeplanering som genomförs av alla enskilda par som utgör en bestämd befolkning eller befolkningsgrupp. Det betyder i praktiken att befolkningspolitiken determinerar och manipulerar fruktsamheten hos kvinnorna i en bestämd befolkning eller befolkningsgrupp.

Befolkningspolitik praktiseras av enskilda stater gentemot den egna befolkningen, såväl som av enskilda eller med varandra förbundna stater gentemot befolkningar i andra länder. Tyskland, t ex, bedriver en inomstatlig (pronatalisk) befolkningspolitik genom bland annat barnbidrag, skattelättnader för familjer och antiabortlagstiftning (paragraf 218). Samtidigt bedriver Tyskland, tillsammans med de rika staterna på norra halvklotet, en annan befolkningspolitik gentemot den fattiga befolkningen på de tre kontinenterna, Afrika, Asien och Latinamerika.

Befolkningspolitik ligger i linje med varje form av dominans. De härskande - antingen det gäller det ekonomiska, politiska, militära eller religiösa området - strävar efter att i sitt eget intresse påverka tillväxten hos "sin" befolkning. De kan anse det nödvändigt med fler barn - för att till exempel ha ett tillräckligt människomaterial till förfogande för planerade krig - eller de kan tvärtom anse att färre barn skulle främja nationens välstånd.

Regeringarna i de rika nationerna bestämmer alltid självständigt över sin inomstatliga befolkningspolitik. De kallar det familjepolitik, inte befolkningspolitik. Befolkningspolitik såsom multilateralt organiserad strategi bedrivs av industriländerna i norr gentemot befolkningarna på de tre kontinenterna. Regeringarna i de fattiga nationerna anpassar idag sin inomstatliga befolkningspolitik efter de rika industrinationernas diktat, på samma sätt som de har att följa det norra halvklotets diktat på det ekonomiska och socialpolitiska området.

Så gott som alla nationer på de tre kontinenterna, trikont, är skuldsatta. Den systematiska exploateringen av deras naturresurser och människor, genom de gamla kolonialmakterna och genom de nuvarande imperialistiska metropolerna, har drivit dessa nationer in i en fattigdom som det - under rådande förhållanden - inte finns någon utväg från. Den fattigdomen som producerats på det sättet har visat sig vara användbar än en gång för de rika metropolerna, då de fattiga nationerna tvingas att permanent skuldsätta sig. Idag arbetar människorna på de tre kontinenterna i stor utsträckning enbart för att betala tillbaka räntorna på lånen. Eftersom det i praktiken är omöjligt, lånar regeringarna ännu mer pengar - lån som (delvis) används till att betala räntorna på gamla lån. Nya lån beviljas dock enbart på vissa villkor av de fordringsägande staternas intressesammanslutningar. Ett av dessa villkor är att den berörda regeringen i det fattiga landet ska tillgripa befolkningspolitiska åtgärder och/eller understödja och propagera för befolkningspolitiska åtgärder som internationella organisationer står bakom. I klartext: de skuldsatta länderna är tvungna att se till att födelsetalet sänks drastiskt.

Allt detta går inte ihop, vid första anblicken. Rent förnuftsmässigt måste man anta, att ju fler människor som jobbar, desto mer välstånd skulle de kunna frambringa, och desto större del av räntorna skulle kunna betalas tillbaka. Därför inställer sig frågan, varför praktiseras befolkningspolitik över huvud taget; eller annorlunda uttryck, vari består nyttan för de rika industrinationerna?

Argument

Befolkningspolitikerna själva respektive deras talesmän har en mängd argument till förfogande, som riktar sig till såväl de potentiella offren som den "egna" befolkningen vilken måste övertygas om riktigheten och nödvändigheten av denna politik mot "tredje världen". Argumenten skiftar allt efter omständigheterna, de utgår från vad den aktuella målgruppen är speciellt känslig för och utformas därefter, antingen grovkornigt eller mera sofistikerat. Det numera klassiska och mest accepterade argumentet för befolkningspolitik är hotet om den så kallade befolkningsbomben, eller befolkningsexplosionen. Båda begreppen förmedlar något katastrofalt, okontrollerbart, skräckinjagande. Det skapas en rädsla och därmed ett behov av den maktutövning, som kan rädda oss undan detta fördärv, som kan få kontroll över det okontrollerbara.

Argumentet att en befolkningsexplosion skulle vara i antågande legitimerar samtidigt två olika förhållningssätt. För det första rättfärdigas den som har privilegier och är ute efter att skydda dem: "Om de fortsätter på samma sätt, då äter de upp allt som vi har, då sopas vår civilisation bort av flyktingströmmar, då är den vita rasen i fara, då går västerlandet under." För det andra rättfärdigas altruisten som känner medlidande med de fattiga: "Om de fortsätter på samma sätt, då har de snart inget mer att äta, då har de bara ihjäl varandra, då kan de stackars kvinnorna omöjligt frigöra sig med så många barn."

Argumentets kärna består i påståendet, att de fattiga har sig själva att skylla för sin fattigdom. Enligt den idén uppstår fattigdom genom att de fattiga förökar sig okontrollerat, samtidigt som de inte är i stånd att trygga sin egen och sina barns försörjning. Det förutsätts, att enbart en bestämd kvantitet mat existerar eller kan produceras, och att antalet människor som gör anspråk på maten kontinuerligt överstiger den mängden. Detta argument är det skenbart mest logiska. Den som betraktar världen enbart i dess givna, statiska tillstånd - utan att se till orsakerna och potentialen till förändringar - kommer med lätthet att övertygas av det.

De följande citaten exemplifierar det klassiska argumentet. Det första härrör från Paul Ehrlich, en av den moderna befolkningspolitikens chefsideologer. Ehrlich förklarar till att börja med, hur han i anslutning till en personlig erfarenhet blev medveten om frågans brisans. "Förståndsmässigt har problemet med befolkningsexplosionen stått klart för mig en längre tid, men känslomässigt begrep jag det först för ett par år sedan. Det var en varm, olycksbådande natt i Delhi. Tillsammans med min fru och dotter befann jag mig i en urgammal taxi på hemväg till vårt hotell. På sätena vimlade det av loppor. / … / Under det att vi i maklig takt körde genom staden kom vi till ett tättbefolkat fattigkvarter. / ... / Gatorna var fulla med människor. Människor som åt, tvättade sig och sov. Människor som småpratade, grälade och skrek. De sträckte in sina händer genom taxifönstret och tiggde. De urinerade och tömde sina tarmar. De klamrade sig fast vid bussar och drev sin boskap. Människor, människor, människor, människor. Medan bilen långsamt åkte genom människomassorna, under ett våldsamt tutande, förlänades scenerna ett helvetiskt drag av smutsen, oljudet, hettan och de brinnande eldarna. Skulle vi någon gång nå fram till vårt hotell? Ärligt sagt fruktade vi alla tre att det skulle hända någonting varje ögonblick. / … / Sedan den natten vet jag vad känslan av överbefolkning innebär." (1)

Efter att på det här sättet ha inbjudit alla läsarinnor och läsare att identifiera sig med herrefolkets äckel inför myllret av undermänniskor, kungör han de motåtgärder, som möjligen är brutala men inte desto mindre oundvikliga. "Ibland blir jag förskräckt över amerikanernas inställning, när de chockas av tanken att vår regering skulle kunna kräva befolkningskontroll som motprestation för livsmedelshjälpen. / … / Vi måste kompromisslöst verka för ett införande av befolkningskontroll över hela världen. Jag skulle gärna föreslå angenämare lösningar, men jag är rädd att tiden för sådana för länge sedan är förbi. Cancer är en hämningslös förökning av celler, befolkningsexplosionen är en hämningslös förökning av människor. Om man enbart behandlar cancersjukdomens symptom kommer den sjuke först att känna sig bättre, men förr eller senare dö, ofta under outhärdliga plågor. Ett liknande öde förbereds världen av befolkningsexplosionen, om enbart dess symptom behandlas. Vi måste ändra inriktning och försöka att avlägsna cancersvulsten istället för att behandla symptomen. Denna operation kommer att kräva många uppenbart brutala och hjärtlösa beslut, och förorsaka mycket lidande. Men sjukdomen är redan så långt framskriden att enbart en radikal behandling ger patienten en chans att överhuvudtaget överleva." (2)

Nästa citat stammar från Hoimar von Ditfurth, som förfogar över stor moralisk auktoritet. Hans teser, som ger sken av ett medlidande med de fattigaste, riktar sig till människor som känner ett socialt ansvar. "Även idag kommer 40 000 barn att dö - ett varannan sekund. De svälter ihjäl. / … / Fruktansvärt? Det kunde vara värre: om inte dessa barn dog, om de inte svalt ihjäl i sina mödrars armar / … / om de på något sätt överlevde / … / för att själva få barn, då vore katastrofen ännu mycket värre. Det kan låta cyniskt, att deras ljudlösa, tusenfaldiga död räddar jorden undan en situation som vida skulle överträffa dagens situation vad död beträffar. / … / Ty för varje enskilt barn, som idag räddas genom sådana organisationers verksamhet, kommer det i nästa generation att finnas fyra eller fem eller sex barn." (3)

Befolkningspolitikens ideologer ligger rätt i tiden. De undersöker noggrant opinionsläget och de aktuella trenderna i samhället, liksom de verkliga rädslor och behov som finns hos människorna i metropolema. De registrerar varje uppblossande av motstånd mot nya och gamla människofientliga projekt. Och de har lärt sig att det är möjligt att om inte förhindra, så i varje fall begränsa motståndet. Acceptans är det magiska ordet i sammanhanget. Acceptansforskning beledsagar idag varje nytt ekonomiskt, politiskt eller socialt projekt. Acceptansforskningen undersöker det samhälleliga motstånd som finns, eller hotar att utvecklas gentemot en planerad verksamhet. Den utvecklar dessutom så effektiva metoder som möjligt, för att framställa det planerade projektet såsom människovänligt, framtidens melodi, ekologiskt riktigt, sysselsättningsskapande eller i någon annan positiv dager.

Två av de mest aktuella frågorna i dessa tider är kvinnornas frigörelse och skyddet av miljön respektive miljöförstöringen i det moderna industrisamhällets spår. När nu befolkningspolitikens ideologer kopplar ihop sitt ärende med till exempel omsorgen om miljön, slår de två flugor i en smäll. De avleder uppmärksamheten från miljöproblemens verkliga upphovsmän. Och när så krävs kommer de med påståendet, att överbefolkningen skulle vara orsaken till att de fattiga svälter ihjäl.

Bland åtminstone delar av befolkningen här existerar för närvarande en viss kunskapsnivå och en viss känslighet med avseende på den så kallade nord-syd konflikten. Det betyder att delar av befolkningen i varje fall har en aning om att de fattiga inte nödvändigtvis, eller inte uteslutande, själva har förorsakat den fattigdom i vilken de befinner sig. Samma grupper är emellertid också ytterst miljömedvetna. Och de är - eller säger sig vara - för kvinnornas frigörelse. Den ideala propagandan måste därför vara i stånd att koppla samman båda frågorna med varandra, det vill säga kvinnor och miljö.

Således förklarar befolkningspolitikerna numera att befolkningsexplosionen i tredje världen ger upphov till de mest fruktansvärda miljökatastrofer. Det skulle bero på att människorna som hotas av svält urlakar och överexploaterar jorden, samt skövlar oersättliga skogar för att få bränsle eller anlägga ny åkermark - vilken de sedan återigen urlakar och överexploaterar och så vidare. Världsbefolkningsrapporten för år 1988, som utges av UNFPA (FNs befolkningsfond), slår fast att "den snabba befolkningsökningen och det kraftigt stigande behovet av livsmedel, energi och råvaror i tredje världen utgör avgörande orsaker till den ökade belastningen på och förstörelsen av naturresurser." (4)

Dessutom saluförs befolkningspolitik sedan ett par år som ett konkret stöd till kvinnor, som ett direkt bidrag till deras frigörelse. Kvinnor tas numera på allvar. I den aktuella befolkningspolitiska diskussionen tilldelas de en dubbelroll: å ena sidan ska kvinnornas frigörelse påskyndas, å andra sidan görs de ansvariga för befolkningsexplosionen och därmed, implicit och explicit, för förstörelsen av miljön och naturresurserna. Båda missförhållandena - kvinnomas ofullkomliga frigörelse och deras miljöförstörande verksamhet - kan och ska åtgärdas på samma sätt: genom att inskränka kvinnornas fruktsamhet. Följaktligen hette det i Världsbefolkningsrapporten för 1988, att "den utsträckning i vilken kvinnor har möjlighet att fritt besluta om angelägenheter, som rör deras liv, kan bli avgörande för framtiden, inte enbart i de fattiga utan även i de rikare länderna. Kvinnorna står i förändringens mittpunkt, i egenskap av mödrar eller ansvariga för produktionen av livsmedel, bränsle och vatten eller försörjningen av sådana vardagliga saker, i egenskap av konsumenter eller producenter eller på ledande positioner i samhället och politiken." (5)

Därur drar författarna följande slutsats: "Införandet av åtgärder för familjeplanering är kanske ett av de bästa sätten att investera i kvinnor. Och samtidigt påverkas befolkningstillväxten i avgörande utsträckning." (6)

Dessa argument, som gör bruk av smidigare formuleringar än en Paul Ehrlich, verkar övertygande vid första påseendet - och de har också övertygat många människor. I verkligheten vänder de upp och ner på fakta, vilka enbart en undersökning av de bakomliggande intressena förmår vända rätt igen.

Begreppet överbefolkning

Begreppet överbefolkning provocerar fram föreställningar om trängsel, överfylldhet, om människomassor som lever tätt sammanträngda. Men relaterar man begreppet till ett lands reella befolkningstäthet, framträder en annan bild, eller åtminstone ett annat förhållande än det som suggererats. 1984 var till exempel Västtyskland tätare befolkat än Indien; 245 jämfört med 205 invånare per kvadratkilometer. Bland de tio tätast befolkade länderna på jorden återfinns fem nordeuropeiska stater. 1984 var Schweiz, Danmark, Västtyskland, Belgien och Nederländerna väsentligt mer tättbefolkade än länder som Bolivia, Tchad och Somalia, vilka i fråga om befolkningstäthet hamnar på 18:e, 19:e och 20:e plats. (7) Trots det anses just dessa tre stater vara ansvarslöst överbefolkade.
Nu kan man invända, att den rena befolkningstätheten inte säger någonting; man måste sätta antalet människor i relation till den mängd mat och råvaror som står till förfogande. Invånarna i Schweiz, Danmark och Västtyskland förfogar onekligen över mycket mer resurser än invånarna i Bolivia, Somalia och Tchad. Det avgörande är dock varifrån de resurser kommer som länderna i norr förfogar över.

Befolkningen i industriländerna utgör en knapp fjärdedel av hela världens befolkning. Den förbrukar emellertid tre fjärdedelar av den samlade produktionen av råvaror, energi och mat. En tyska förbrukar till exempel 17 gånger mer energi än en indiska. En USA-amerikan förbrukar 27 gånger mer energi än en kines. (8) I fråga om livsviktiga näringsämnen (som proteiner och vitaminer) förbrukar barnen i de arabiska länderna en tiondel av det som i USA utfodras till hundar och katter. (9) Genom befolkningstillväxten i industriländerna tas åtta gånger mer resurser i anspråk än genom den tio gånger högre befolkningstillväxten i länderna i den så kallade tredje världen. (10)

Större delen av jorden i länderna i trikont utnyttjas inte för att odla mat för befolkningens räkning, utan för att odla exportgrödor. På dyrbar åkermark odlas maniok, som sedan utfodras till djur i EG-länderna, och soja, som även missbrukas som bindemedel av industrin i västvärlden. De tyska bönderna utfodrar större delen av sojaimporten till kreaturen - det rör sig om knappt 2,5 miljoner ton om året. (11)

Bangladesh är inte bara det mest tättbefolkade landet i världen, utan även ett av de fattigaste. Trots det konstaterar FAO (FNs organ för livsmedels- och jordbruksfrågor), att Bangladesh skulle kunna vara självförsörjande år 2000, även om befolkningsmängden fördubblades. Det skulle förutsätta att den odlingsbara marken utnyttjades effektivare och företrädesvis för eget behov. I Brasilien äger en procent av jordbruksföretagen 60% av den odlingsbara arealen. Flertalet av alla jordbrukare är hänvisade till sammanlagt tre procent av arealen. Samtidigt låter storgodsägarna och agrokoncernerna stora delar av marken, som de äger, ligga i träda. Enbart exproprieringen av den mark som ligger i träda vore tillräckligt för att ställa en odlingsbar areal dubbelt så stor som Tyskland till förfogande för en jordbruksbefolkningen omfattande 39 miljoner människor. (12)

Fattigdom och välstånd är inte en fråga om befolkningstäthet utan en fördelningsfråga. Människorna i den så kallade tredje världen svälter inte ihjäl därför att de producerar för många barn, utan därför att den rikedom som de producerar nästan uteslutande kommer den så kallade första världen till godo och inte dem själva. Tack vare denna globala ekonomiska ordning lever 800 miljoner människor i absolut fattigdom; 450 miljoner människor lider av svält; 2,8 miljarder människor saknar tillgång till rent vatten och 2,4 miljarder människor har ingen tillgång till hälsovård. (13) År 1978 dog cirka en miljon barn av undernäring och sjukdomar i de arabiska länderna. Samma år offentliggjorde de fem största amerikanska oljeföretagen en vinst på 360 miljarder dollar. (14) Enligt den aktuella statistiken dör årligen 14 miljoner barn i världen. (15) I Bangladesh dör vartannat barn efter födseln. (16) I början av januari 1991 meddelade nyhetsbyrån AP att "i Afrika riskerar 20 miljoner människor att dö av svält, enligt uppgift från hjälporganisationer." (17)

Triage och la operation

Begreppet överbefolkning betecknar inget sakförhållande. Det tjänar tvärtom till att tolka sakförhållanden; en tolkning som i sin tur tjänar bestämda intressen. En undersökning av dessa intressen skulle kräva en omfattande analys av den globala ekonomiska ordningen, det vill säga imperialismen, eller mer precist den patriarkala imperialismen. Här ska enbart tre aspekter framhävas, som är direkt sammankopplade: utrotningen av de fattiga istället för fattigdomen, den preventiva upprorsbekämpningen och begränsandet av migrationen. Fattigdomen är ingen beklaglig försummelse, utan en omedelbar följd av och på samma gång förutsättning för nords dominans över syd. Den moderna imperialismen kunde bygga vidare på kolonialismens "framsteg" och intensifierade rovdriften på råvaror och människor på de tre kontinenterna. Arbetskraften kostar nästan ingenting i länderna i syd. Den mark som arbetskraften odlar upp tillhör de multinationella koncernerna och en handfull inhemska storgodsägare. Rättigheterna till råvarorna som de utvinner tillhör multinationella företag. Industrierna, i vilka de trikontinentala arbetarna och framför allt arbeterskorna producerar varor för svältlöner, tillhör europeiska och USA-amerikanska företag.

Så länge dessa människor ägde ett stycke mark som de kunde odla på, så länge de hade en ko eller ett par hönor, var många av dem inte beredda att utan vidare underkasta sig de kapitalistiska arbetsvillkoren. Det vill säga, de var inte beredda att slita dag efter dag för en svältlön. De arbetade bara emellanåt på de stora plantagen eller i fabrikerna, och då alltid när de behövde eller ville ha något utöver den dagliga försörjningen, som garanterades - mer eller mindre väl - av självhushållningen. Med så otillförlitlig och förhållandevis oberoende arbetskraft går det emellertid inte att idka affärsverksamhet. Därför var det av överordnad betydelse för det internationella kapitalet, att förstöra självhushållningen och på så sätt beröva människorna grundvalen för deras existens. Först när de inte längre fann tillflykt i självhushållningen, stod de till den kapitalistiska produktionens fria förfogande och var tvungna att underkasta sig dess diktat.

Redan i början på 50-talet intervenerade USAs regering direkt i livsmedelsproduktionen på de tre kontinenterna. Till flera länder levererades tonvis med vete, som var mycket billigare än det inhemskt odlade baslivsmedlet. Småbönderna och småhandlama gick därmed miste om sin utkomst, eftersom ingen längre köpte deras majs, deras hirs eller deras ris. Nästa steg var industrialiseringen av jordbruket, som skedde med hjälp av maskiner, konstgödsel och andra jordbrukstekniska uppfinningar. De små och mellanstora bönderna kunde inte hålla jämna steg med den utvecklingen och måste sälja sin mark till de multinationella företagen. I en del länder, som regerades av diktaturer, användes direkta tvångsmetoder; småbönderna berövades sin mark genom öppet våld. Följden blev en massvandring in till städerna. Det internationella kapitalet hade nått sitt mål: miljoner människor var tvungna att foga sig i de nya arbetsvillkoren. Därigenom uppstod emellertid ett nytt problem: det fanns nu fler fattiga människor än vad som behövdes på plantagen, i gruvorna och på fabrikerna. Dessa svältande massor kunde endast delvis tjäna som arbetskraftreservoar. Till större delen var de - i kapitalets mening - helt enkelt överflödiga. Överskott, eller annorlunda uttryckt: överbefolkning. (18)

I metropolernas hjärntruster utvecklades i början på 70-talet en variant av triage, för att decimera överskottsbefolkningen. Begreppet triage kommer egentligen från militärmedicinen. Det betyder tredelning och avser urvalet av krigsskadade. De sorteras in i tre grupper: de som kan göras stridsdugliga igen, de som av bestämda skäl anses värda att återställa och de som det inte lönar sig att återställa. De som tillhör den sista gruppen får ingen medicinsk omvårdnad och lämnas därför medvetet att dö. I den globala ekonomiska ordningen överförs urvalet till befolkningen på de tre kontinenterna. Triage blir då detsamma som att avsiktligt låta hela befolkningsgrupper - den så kallade överskottsbefolkningen - svälta ihjäl. (19)

Triage-politiken drabbar i första hand kvinnorna. Kvinnorna, hälften av världsbefolkningen, utgör majoriteten av de fattiga och är de fattigaste bland de fattiga. De utför två tredjedelar av alla arbetstimmar - för vilket de endast erhåller en tiondel av världsinkomsten. (20) Medan män är relativt rörliga tack vare den patriarkala rollfördelningen, är det mycket svårare för kvinnor att ge sig iväg. Oavsett hur många barn de har kan män bryta upp på egen hand, för att söka arbete och försörjning i en annan del av landet eller världen. Kvinnor däremot måste stanna där de är, eftersom de har ansvaret för barnen, som inte kan lämnas i sticket.

När kvinnor tvingas lämna sin hemort, eller sitt hemland, tar de med sig barnen - och kommer därför inte långt. Varje år flyr människor på de tre kontinenterna från hungersnöd, inbördeskrig och politisk förföljelse. Antalet flyktingar uppskattas till sammanlagt 20 miljoner. 90% av dessa 20 miljoner är kvinnor och barn. De når bara fram till närmaste flyktingläger i grannlandet, där de inte sällan på nytt hotas av svältdöden. (21)

I patriarkala samhällen kommer könshierarkin även till uttryck när det gäller blotta överlevnaden. Kvinnor äter mindre än män, ofta även mindre än sina söner. Minst att äta får döttrarna, varför de dör snabbast. Undersökningar i Afrika, Asien och Latinamerika har entydigt visat att flickor är mer undernärda än pojkar. (22)

Under levnadsvillkoren på de tre kontinenterna blir graviditet och barnafödande till ett hot mot hälsan och livet för oräkneliga kvinnor. Enligt uppgifter från Världshälsoorganisationen hör komplikationer i samband med graviditet och födsel till de fem vanligaste dödsorsakerna för kvinnor i fertil ålder. Antalet kvinnor, som svårt insjuknar efter en födsel, uppskattas till årligen 25 miljoner. Två tredjedelar av alla gravida kvinnor i den så kallade tredje världen lider av anemi (blodbrist). (23) Dessa exempel är bara utdrag ur en mängd fakta, som belägger att imperialistisk politik - i egenskap av patriarkal politik - drabbar kvinnor i högre utsträckning än män.

Triage är ett verksamt medel att undanröja den så kallade överskottsbefolkningen. Föremålet för triage är emellertid redan befintliga människor, människor som eventuellt kämpar för att överleva och värjer sig mot utrotningen. En både billigare och effektivare metod att reglera befolkningen är befolkningspolitik i ordets klassiska betydelse; det vill säga, det systematiska ingreppet i människors - i realiteten kvinnors - generativa beteende. Barn som aldrig blivit födda bildar ingen överskottsbefolkning, som man sedan måste svälta ihjäl.

Barn, som aldrig föds, kan heller inte växa upp till manliga och kvinnliga revolutionärer. Exploateringen av de tre kontinenterna och dess invånare förlöper inte stilla och problemfritt. Den stöter på motstånd överallt och hela tiden, det kan vara spontant och en engångsföreteelse eller organiserat och långfristigt. De tre kontinenternas historia är också en historia om befrielserörelser, om brödupplopp och plundringar, om strejker och jordockupationer. Upprorsbekämpning är därför en viktig del av den imperialistiska politiken. Upprorsbekämpningen bedrivs med alla medel, med tortyr, våldtäkter och infiltration, med bomber, automatkarbiner och "svält som vapen". Den bedrivs också i form av preventiva åtgärder; befolkningspolitik är en metod som ingår i den preventiva upprorsbekämpningen.

Det är inte alla människor som ansluter sig till gerillan, och det är inte alla som organiserar sig i fackföreningar eller andra intressesammanslutningar. Många människor söker lyckan i ett annat land, varvid "lyckan" enbart består i att finna en födkrok. Det är bara en bråkdel som når länderna på norra halvklotet, men även det är för många. Metropolerna bygger systematiskt upp en mur mot "intränglingar" från periferin (som inte går att exploatera). Europa liknar numera en fästning som det knappt går att ta sig in i. Av världens 20 miljoner flyktingar har hittills endast 700 000 lyckats ta sig till Europa (och av dem är endast en fjärdedel kvinnor). (24) Trots det fruktar de rika metropolerna att flyktingströmmar ska sätta sig i rörelse mot norr, i takt med den tilltagande misären på de tre kontinenterna. Även av det skälet finns ett massivt intresse att minska fattigbefolkningen världen över.

Puerto Rico är ett exempel, som med all tydlighet visar de olika intressen vilka strålar samman i befolkningspolitikens praktiska tillämpning. Från att ha varit i spansk besittning kom ön vid sekelskiftet att tillhöra USA. De kvinnliga och manliga invånarna har visserligen USA-amerikanskt medborgarskap, men saknar rösträtt i samband med valen i USA. Puerto Rico är de jure en del av USA, de facto en koloni till USA. Under det spanska kolonialväldet producerade ön tillräckligt med livsmedel för att täcka de egna behoven. USA centraliserade jordbruket och ändrade dess inriktning - till sockerrörsodling och plantage som uteslutande producerade för export. Konsekvensen blev att Puerto Rico tvingades importera baslivsmedel från USA, hamnade i en total beroendeställning och förlorade möjligheten att tillräckligt livnära alla invånare. Bönderna gick miste om sin jord och merparten av lantarbetarna blev av med sina arbeten. I mitten av 30-talet ledde den ökande fattigdomen till sociala uppror. Puerto Rico utvecklades till en så kallad oroshärd; en nationell befrielserörelse organiserade sig och började kämpa för öns självbestämmande. Samtidigt utvandrade tusentals puertoricanskor och puertoricaner till USA, eftersom de inte längre kunde överleva på sin ö.

1935, på höjdpunkten av det puertoricanska motståndet, startade USAs regering en befolkningspolitisk kampanj kallad la operation. Namnet var bokstavligt menat: fälttågets mål var att sterilisera så många puertoricanska kvinnor som möjligt. I en brett upplagd propagandakampanj upplystes öbefolkningen om att färre barn innebar mer välstånd. Samtidigt öppnades 53 steriliseringskliniker, och dessutom genomfördes steriliseringar på förlossningsavdelningarna på samtliga sjukhus. 10 år senare hade 21% av de puertoricanska kvinnorna gjorts ofruktsamma.

Vid den tiden, i mitten på 40-talet, började det USA-amerikanska kapitalet att ersätta monokulturen och öns sockerindustri med modem industriproduktion. Potentiella investerare erbjöds skattefrihet för investeringar och låga lönekostnader, av vilka en fjärdedel finansierades genom statskassan. Kort därpå etablerade sig 2000 USA-amerikanska företag på Puerto Rico och de stora USA-koncernerna öppnade filialer på ön. Det USA-amerikanska kapitalet inregistrerade stora vinster, medan öns invånare var investeringsvågens förlorare. Oljeraffinaderierna och den högteknologiska kemiska och elektroniska industrin, som nu behärskade ön, behövde ännu mindre arbetskraft, jämfört sockerrörs- och fruktplantagerna. Det utlovade välståndet uteblev, misären växte - och med den den relativa överbefolkningen, det vill säga andelen människor som inte kunde utnyttjas ens som billig arbetskraft. 40% av puertoricanerna lämnade den ö på vilken de inte längre kunde livnära sig.

Som en konsekvens intensifierade USAs regering barnbegränsningspolitiken. 1965 var 35% av alla kvinnor på Puerto Rico steriliserade. De amerikanska befolkningspolitikerna rättfärdigade denna utrotningsstrategi med argumentet, att kvinnorna frivilligt underkastade sig ingreppet. Det hette att ingreppen motsvarade ett stort behov. Men då förteg man, att alla former av understöd till mödrar och barn hade avskaffats, parallellt med erbjudandet om sterilisering. Illegala aborter beivrades med två-åriga fängelsestraff. Läkarna erhöll 50 dollar för varje genomförd sterilisering - ett incitament som inte ska underskattas. Följaktligen hängav sig en stor del av gynekologerna åt post-partum metoden: kvinnor övertalades direkt efter förlossningen - alltså i ett tillstånd a v total utmattning - att på en gång låta sterilisera sig.

Det faktum att en tredjedel av Puerto Ricos invånare redan är steriliserade, plus det faktum att denna skandal numera kritiseras över hela världen, har emellertid inte lett till ett slut på den målmedvetna utrotningspolitiken. I slutet av 70-talet framkastade Puerto Rico-experterna i USAs regering den så kallade Plan 2020. Denna plan avser att utnyttja ön för endast tre ändamål: militärbaser, hightech-industriområden och utvinning av mineraler som är nödvändiga för konstruktionen och transporten av kärnvapen. Vad som inte behövs i projektet är Puerto Ricos befolkning. Plan 2020 avser därför att reducera befolkningen från nuvarande fyra miljoner människor till blott en och en halv miljon år 2020. (25)

Aktörer

Befolkningspolitik praktiseras både av självständiga inrättningar som skapats just för det ändamålet och av speciella avdelningar inom nationella och internationella institutioner. Befolkningspolitikens motståndare talar om en regelrätt "maffia". Bland de största och/eller mest slagkraftiga organisationerna återfinns följande: Världsbanken och Internationella Valutafonden (IVF); Agency for International Development (AID), som är direkt underställt USAs utrikesministerium; Population Council (PC), en organisation med säte i USA, grundad av John D Rockefeller, för demografiska vetenskapsmän och befolkningsexperter; underorganisationer till FN som framför andra United Nations Fond of Population Activities (UNFPA); International Planned Parenthood Federation (IPPF), en "privat" - det vill säga, inte officiellt beroende av någon regering - paraplyorganisation för olika nationella familjeplaneringsorganisationer (i Tyskland till exempel Pro Familia); och statliga institutioner begränsade till ett land, som till exempel Minesterium für Wirtschaftliche und Technische Zusammenarbeit (BMZ) i Tyskland.

Tills någon gång i början av 50-talet var det huvudsakligen USA som tog initiativet till befolkningspolitik. Ett undantag, så gott som det enda, var IPPF som grundades redan 1948 och från början organiserades på internationell basis. På Världsbefolkningskonferensen i Rom 1954 propagerade USA för nödvändigheten av befolkningspolitik på de tre kontinenterna och för nödvändigheten av ett internationellt engagemang på detta område. USAs delegater var till att börja med ganska ensamma om den inställningen.

En internationalisering av befolkningspolitiken skedde först i början av 60-talet. 1962 utnämnde FN "överbefolkningen" i de "underutvecklade" länderna till världsproblemet nummer ett. Därmed blev befolkningspolitiken så att säga salongsfähig; den kunde inte längre entydigt misstänkas för att uteslutande tjäna USA-amerikanska intressen. Fem år senare ges livsmedelshjälp vid omfattande naturkatastrofer eller hungersnöd på det villkoret, att det berörda landets regering vidtar befolkningspolitiska åtgärder. Det betyder i praktiken: svältande människor får bara något att äta om de låter sterilisera sig.

1969 rekommenderar Världsbankens president McNamara att FNs befolkningspolitik ska centraliseras. Följaktligen grundar Världsbanken UNFPA, som nominellt är en underorganisation tilI FN, men i praktiken är ett verktyg för Världsbanken och det USA-amerikanska Agency for International Development. 1974 organiserar FN Världsbefolkningskonferensen i Bukarest; i slutet av konferensen antogs ett handlingsprogram för världens befolkning. Industriländerna, som hade tagit initiativet till konferensen, hade nu insett fördelarna med befolkningspolitik. De lyckades emellertid inte övertyga företrädarna för de fattiga länderna. På FN-konferensen i Bukarest hävdade delegaterna från de fattiga länderna, i opposition mot de rika ländernas representanter, att många barn är oundgängliga i deras länder med tanke på misären. Det är bara barnen som kan säkra föräldrarnas överlevnad på ålderns höst, och bara med barnens medhjälp kan en familj överhuvudtaget försörja sig. Algeriets företrädare fördömde med eftertryck befolkningspolitiken som ett lömskt verktyg för USA-imperialismen.

Tio år senare, på Världsbefolkningskonferensen i Mexiko hade situationen förändrats drastiskt. Nästan alla länder i den så kallade tredje världen förespråkade nu befolkningspolitik. Och i nästan alla länder existerade redan befolkningspolitiska inrättningar; där agerade också internationella befolkningspolitiska organisationer. En del länder hade lyckats sänka födelsetalet. Men det välstånd som skulle bli resultatet, vilket man hade blivit lovade och hoppats på, var lika långt borta som någonsin tidigare.

Under de tio åren mellan FN-konferenserna i Bukarest och Mexiko hade Världsbankens och IVFs politik förändrats vad beträffar det ekonomiska utnyttjandet av de tre kontinenterna. De inriktade sig inte längre på att skapa avsättningsmarknader, utan på uppbyggnaden av fria produktionszoner och fabriker som producerar för världsmarknaden. Människorna i den så kallade tredje världen var viktigare som billig arbetskraft än som potentiella konsumenter. Hela kontinenter omstrukturerades med tvång. Jordbruksproduktionen reducerades och koncentrerades ännu mer; ännu fler människor på landsbygden berövades grundvalen för sin existens och tvingades in till städerna. Den ekonomiska omstruktureringen understöddes med direkta tvångsmetoder, som till exempel indragna matleveranser och utdelning av livsmedel enbart på bestämda villkor. Antalet fattiga människor växte oavbrutet, samtidigt som staterna i den så kallade tredje världen hamnade i ett än djupare beroendeförhållande till USA-amerikanska och europeiska banker och framför allt till Världsbanken och Internationella Valutafonden. Dessa båda organisationer beviljade snabbare och mer gynnsamma krediter än privata banker, men kopplade krediterna till mycket bestämda villkor, som förändrades och utvidgades allt efter det internationella kapitalets behov.

IVF har utvecklat åtgärdspaket som de låntagande länderna automatiskt måste överta tillsammans med krediterna. Dessa så kallade strukturanpassningsprogram innehåller bland annat nedskärning av social service, utbildning och hälsovård, frysning av lönerna, nedvärdering av den nationella valutan, avskaffande av exporttullar och skatter på utländska investeringar, etc. Och de innehåller alltid införandet alternativt godkännandet av befolkningspolitiska åtgärder. Med hänsyn till kombinationen av skuldsättning, massfattigdom, svältdöd, hotande uppror och de av Världsbanken och IVF utlysta strukturanpassningsprogrammen, blir utgången av FN-konferensen i Mexiko mera förståelig. I anslutning till den i deras mening framgångsrika Mexiko-konferensen fördubblade Världsbanken anslagen till befolkningspolitik. (26)

Integrerade åtgärder

Att driva genom befolkningspolitiska åtgärder på den politiska nivån är bara första steget. Befolkningspolitik tillämpas inte på regeringar utan på konkreta kvinnor. Det är kvinnorna som måste fås att i önskad utsträckning begränsa sin fruktsamhet. De ansvariga organisationerna betonar ständigt att deras befolkningspolitiska program är frivilliga. Detta är delvis en medveten lögn och delvis en skönmålning av de verkliga förhållandena. Det är en lögn i så måtto att tvångssteriliseringar genomförs i många länder. I Guatemala i slutet av 70-talet, till exempel, mördades tiotusentals män medan tiotusentals kvinnor tvångssteriliserades vilka alla tillhörde ursprungsbefolkningen. Även den sedan mitten av 60-talet praktiserade utpressningen, mat i utbyte mot sterilisering, vilar på tvång. I Bangladesh exempelvis, efter en översvämningskatastrof i maj 1984, kopplades utdelningen av mat till steriliseringen av kvinnor. Upp till 80% av kvinnorna i de berörda områdena gjordes därigenom ofruktsamma för alltid. (27) Det är också en utbredd praxis att undanhålla kvinnorna upplysningen att steriliseringen är slutgiltig. Vid utvärderingen av Världsbankens program för åren 1983 och 1984 har det framkommit, att i mer än 40% av familjeplaneringscentralerna informerades inte kvinnorna om steriliseringens slutgiltighet. (28)

Men även då kvinnor inte direkt eller synbarligen tvingas att göra ingrepp i sin fruktsamhet, är det omöjligt att tala om frivillighet. Den mest utbredda metoden att genomdriva befolkningspolitiska program är att ge incitament i form av materiell kompensation. Kvinnor som är beredda att begränsa sin fruktsamhet erhåller till exempel en engångssumma pengar, kläder eller kredit. Par som tillämpar familjeplanering erhåller kredit eller produktionsmedel på förmånliga villkor. Det handlar om utpressning också i de fallen, även om det inte verkar så vid första anblicken.

I Bangladesh får alla som vill sterilisera sig 175 taka (cirka 17,50 tyska mark), vilket är mer än den genomsnittliga månadsinkomsten. Därutöver får kvinnorna en sari (ett traditionellt klädesplagg) som de aldrig själva skulle ha kunnat betala. (29) I Thailand förstärks den individuella motivationen av det sociala trycket. De byar i vilka ett tillräckligt antal par skyddar sig mot graviditet erhåller en vattentank och en bestämd mängd gödsel och utsäde. (30) I Indien utbetalas 100-300 rupies till kvinnor som låter sterilisera sig; det motsvarar mellan 12 och 35 dagslöner för en lantarbetare. (31)

Den senaste utvecklingen - sedan Världsbefolkningsrapporten 1989 - går i riktning mot "integrerade åtgärder". Som redan skildrats upptäckte Förenta Nationerna och Världsbanken att kvinnorna var en faktor att räkna med och lanserade devisen "investera i kvinnorna".

Två exempel på sådana "integrerade åtgärder", som Tyskland i avgörande utsträckning ekonomiskt bidrar till, får åskådliggöra de nya programmen. I Thailand genomför PDA, landets största familjeplaneringsinstitution, ett projekt för grisavel under mottot "Överlåt nästa graviditet åt grisen!". Kvinnor som skyddar sig mot graviditet erhåller en griskulting för uppfödning och därtill billigt foder. Emellertid uppnår inte kvinnorna den självständighet och det oberoende som utlovades genom dessa program. De blir avhängiga av de foderleveranser som PDA står bakom. Och de får inte själva sälja de uppfödda djuren på den fria marknaden, utan måste lämna dem till PDA, som bara betalar en marginell penningsumma i utbyte och sedan säljer dem för egen räkning. (32)

"Small Farmers Fair Price"-programmet fungerar på ett liknande sätt. De kvinnliga bönderna, som tillämpar familjeplanering, erhåller först utsäde och gödsel på kredit. De odlade produkterna köps sedan upp av PDA på villkor som är relativt förmånliga för kvinnorna. Men då de samtidigt måste betala av krediterna, lyckas de knappast undgå beroendeställningen till PDA och skaffa sig en verkligt självständig inkomst. PDA sålde delar av livsmedlen, som de kvinnliga bönderna hade producerat, i ett flyktingläger vid gränsen till Kampuchea. I samarbete med UNHCR erbjöds flyktingarna livsmedel - och familjeplanering. (33) Man kan fråga sig om utdelningen av livsmedel var knuten till villkoret att använda preventivmedel.

De två anförda exemplen från Thailand är typiska för befolkningspolitikernas nya strategi. De har insett att det är mer framgångsrikt med incitament än med tvång, och att den direkta involveringen av kvinnor - inte bara som objekt utan också som subjekt i farniljeplaneringen vilka det heter att man ska stödja - är att föredra såväl i propagandistiskt som i praktiskt avseende. Men en politik som befattar sig med "världsproblemet nummer ett" kan inte förlita sig på en så oberäknelig faktor som kvinnorna. Trots alla strategier som bygger på incitament stöter befolkningspolitiken fortfarande på motvilja och motstånd. Därför ligger en av forskningens tyngdpunkter på att utveckla preventivmedel som är så långsiktigt verksamma som möjligt, allra helst irreversibla.

Ingrid Strobl
Texten är en översättning av sidorna 12-47 ur boken Strange Fruit av Ingrid Strobl, utgiven i Berlin 1992 Texten är tidigare publicerad i Anarkistisk tidskrift nr 11, utgiven april 1995

Noter
1. Christa Wichterich (red), Zum Beispiel Bevölkerungspolitik, Bornheim-Merten, 1988
2. Anfört arbete
3. Aa
4. Weltbevölkerungsbericht 1989. Vorrang fiir Frauen: Der Scherpunkt für die 90er Jahre, Deutsche Gesellschaft für die Vereinten Nationen e. V., Bonn, 1989
5. Aa
6. Aa
7. Se Wichterich
8. Se aa
9. Nawal el Saadawi, Tschador. Frauen im Islam, Bremen, 1980
10. Se Wichterich
11. Der Spiegel nr 2/1991
12. Se Grosse Anfrage der Abgeordneten Frau Schmidt, Volmer und der Fraktion DIE GRÜNEN zur Beteilegung der Bundesrepublik Deutschland an bevölkerungspolitischen Programmen in Entwicklungsländern, Deutscher Bundestag, 11. Wahlperiode, Drucksache 11/4901, Bonn, 1989; samt: Wichterich/Aguilar/Vogel (red), Frauen in Lateinamerika: Alltag und Widerstand, Hamburg, 1983
13. Se Wichterich
14. Se el Saadawi
15. Der Spiegel nr 2/1991
16. New Internationalist (red), Frauen. Ein Welbericht, Berlin, 1986
17. Die Tageszeitung, 910107
18. Se Bonnie Mass, Population Target. The Political Economy of Population Control in Latin America, Toronto, 1976; Autonomie Neue Folge nr 10, "Antiimperialismus in den 80er Jahren", Hamburg, 1982; samt: Materialien gegen Bevölkerungspolitik, Hamburg, 1989
19. Se Mass och Autonomie nr 10
20. Se Frauen. Ein Weltbericht
21. Se 9. Bundeskongress der Flüchtlinge und EmigrantInnen (textsaml.), Oldenburg, 1989; samt: Blätter des Informationszentrum dritte Welt nr 169, "Festung Europa. Rassismus - Ausgrenzung - Migration, Freiburg", nov. 1990
22. Frauen. Ein Weltbericht
23. Aa
24. Se 9. Bundeskongress der Flüchtlinge und EmigrantInnen; samt: Blätter des informationszentrum dritte Welt nr 169
25. För hela avsnittet om Puerto Rico, se Mass; Materialien gegen Bevölkerungspolitik; samt: Angela Davis, Rassismus und Sexismus. Schwarze Frauen und Klassenkampf in den USA, Berlin, 1982
26. Se Materialien gegen Bevölkerungspolitik; samt: Solidarische Welt nr 128, "Kinder haben oder keine... ?", dec. 1989
27. E.coli-bri nr 6, Hamburg, jan. 1990
28. Se Wichterich
29. Se Wichterich; Grosse Anfrage der Grünen; samt: E.coli-bri nr 6
30. Se Wichterich; samt: Materialien gegen Bevölkerungspolitik
31. Se Solidarische Welt nr 128
32. Se aa; Grosse Anfrage der Grünen; samt: Peripherie Sonderdruck nr 36, "Bevölkerungspolitik", Berlin, juni 1989
33. Se aa