Eriksson och Giudice: Arbete är terror

Kategori: Autonomi och operaism

Karl Heinz Roth utforskar den ”andra” arbetarrörelsen

”I motsättning till metallarbetarna och funktionärerna i det tyska metallarbetaförbundet identifierar de okvalificerade arbetarna sig inte med produktionsprocessens arbetsförlopp och arbetsinnehåll. De är barba-riska och ociviliserade, de avlägger inga besök i arbetarnas bildningsföreningar, de upprättar inte någon status quo till kapitalet, som skulle kunna bilda utgångspunkt för en "socialistisk" strategi för en påskyndad industriell utveckling. De är pöbel ("Mob"), oberäkneliga, aggressiva, har nära till våld och är "opolitiska". Deras fluktuationsgrad är hög, de utgör ett konglomerat av många nationaliteter. Med "tukthusföreskrifter" och socialistlagar kommer man dem inte till livs. I den mån de - förutom i sina reella strider - vänder sig mot den fackliga reformismen, förespråkar de en proletär självorganisering, som bekämpar åtskillnaden mellan politiska och fackliga organisationer från grunden, och som tar den revolutionära fabriksorganiseringen till utgångspunkt för det proletära upproret.

Övervakningen är krisstatens centrala svar på tendenser hos en större minoritet inom klassen, att ta upp kampen på fabrikerna utan institutionell förmedling och att ute i samhället ta för sig av de sociala rikedomarna.”

/ Karl Heinz Roth, Die "andere" Arbeiterbewegung

I sin bok Die "andere" Arbeiterbewegung från 1974 (Trikont; finns även på danska hos GMT) urskiljer Karl Heinz Roth två traditioner inom den tyska arbetarrörelsen. Den ena bärs upp av de kvalificerade yrkesarbetarna, den andra av de okvalificerade arbetarna. Han går emot den officiella historieskrivningen, socialdemokratisk eller kommunistisk, som brukar utgå från föreställningen att arbetarklassen är homogen och att "arbetarrörelsen är en". I det traditionella perspektivet reduceras klasskampen till programdebatter och fraktionsstrider, ledarna blir hjältar eller förrädare, partiernas nederlag och framgångar blir lika med klassens. Hos Roth däremot upphör ideologier och organisationer att leva ett eget liv. De ges en materiell grund genom analyser av klassammansättningen vid olika tider.

Hårda strider

Om man som Roth ser arbetsvägran, sabotage, olydnad, informella motståndsgrupper som uttryck för klasskamp upptäcker man hårda klasstrider även t ex under Hitlertiden. Ett kapitel i boken, författat av Elisabeth Behrens, dokumenterar just arbetarkampen under nazismen. En tes antyds här som har väckt uppmärksamhet hos forskare utanför Tyskland, nämligen att nazisterna tvingades påskynda förberedelserna för kriget, vars utbrott först planerats till 1940, på grund av tilltagande arbetskonflikter på "hemmafronten" och i brist på arbetskraft. Denna brist uppstod då nazisterna tvingade kvinnorna att stiga ut ur produktionen.

Kriget skaffade nya okvalificerade arbetare. Och det var just krigsfångarna och de utländska tvångsarbetarna som förde hårda strider under krigsåren. Under krigets sista år flydde till exempel 25 000 tvångsarbetare varje månad från lägren (det fanns då 7,5 miljoner "invandrare" i Tredje riket).

Arbetarklassen framstår här som det historiska subjektet. Klasskampen pågår hela tiden, under de mörkaste åren som under högkonjunkturer. Historien görs av människor och kan följaktligen ändra riktning.

Arbetarkamp och inte "kapitalets lagar" framkallar ekonomiska och politiska kriser. Kriserna besvaras med motangrepp från kapitalet i form av tekniska förändringar. Omorganiseringen av arbetsprocessen förändrar sammansättningen av arbetarklassen och tvingar fram nya motståndsformer.

Flera folkslag

Roth och Behrens försöker följa denna ständiga process sedan 1880-talet fram till septemberstrejkerna 1969 och sommarstrejkerna 1973. De utgår hela tiden ifrån förtrycket i produktionen och inte från en "färdig ideologi".

Den "andra" arbetarrörelsen omfattar till att börja med lantarbetarna på storgodsen öster om Elbe, gruvarbetarna i Schlesien och Ruhr, hamn- och varvsarbetarna i nordvästra Tyskland samt pappers- och textilarbetarna. Samtliga var grovt underbetalda och utgjorde en "rättslös pariagrupp" och en blandning av många folkslag. Att arbetarklassen är multinationell är inget nytt för Tyskland. På 1860-talet importerades redan polacker, galizier, rutener, ukrainare till storgodsen öster om Elbe. De fick ersätta de infödda lantarbetarna och hantverkarna som drog väster ut, till industrin i Sachsen, i Berlin.

Samma gällde Ruhrarbetarna. Under fyrtio år fram till tyska revolutionen 1918 utvecklar dessa odisciplinerade arbetare radikala och våldsamma kampformer som utesluter socialdemokratin. Det stora SPD stod till exempel utanför Ruhrstrejkerna 1889, 1905 och 1912. Mitt under strejken 1889, rapporterar Roth, hade den socialdemokratiska partitidningen nio prenumeranter i staden Essen, som låg mitt i konfliktområdet!

Företagspolis

Kapitalisterna svarade bland annat med terror och upprättade "gruvvärn", "varvspolis", " fabriksmilis". Företagens egna polisstyrkor - "Werkschutz" - har i dagens Västtyskland enorma befogenheter, vilket framgår av Alexander Kluges film - Den starke Ferdinand". Det första på den europeiska kontinenten bildades 1901 i Hannover och hette "vapen- och skjutinstitut". 1904 fanns det redan 20 liknande "institut". Deras uppgift var att bekriga de "vilda" arbetarna.

En röd tråd går från denna period till Ruhrupproret 1920, till revolterna i den kemiska industrin under och efter första världskriget (i Leuna till exempel), till arbetarna vid löpande bandet (infört mellan 1923 och 1927). Traditionen fortsätter med de arbetslösa under den stora krisen, de outbildade arbetarna under fascismen, fram till efterkrigstidens multinationella massarbetare, först italienare och spanjorer och senare turkar, jugoslaver och greker. De tyska outbildade kvinnorna är hela tiden med i bilden.

I början av seklet var "den professionelle arbetaren stöttepelare och drivfjäder för arbetarreformismen". Han finns inom metall- och maskinindustrin, finmekaniken och optiken. Han har ännu inte undergått den rationaliseringsprocess som drabbat de kvalificerade skikten inom järn- och elektroindustrin. Högt betald, oumbärlig och yrkesstolt identifierar han sig starkt med sitt arbete och sin arbetsplats. För att försvara sin ställning inom produktionen bildar han fackföreningar. Bojkott och strejk är hans vapen mot mekaniseringen. I denna försvarskamp ingår också kampen mot kvinnoarbete.

Självförvaltning

Dessa metallarbetare, som enligt Roth utgjorde ryggraden i den dåvarande socialdemokratin, var inte angelägna att avskaffa utsugningen. Snarare kämpade de med kapitalet om kontrollen över produktionen. Deras strävan mot självförvaltning uttrycktes i rådsexperimentet 19 18-1920, vilket lokaliserades främst till maskinindustrins centra. Om man då ser socialdemokratin som det politiska uttrycket för yrkesarbetarnas och teknikernas ställning i produktionen och fackföreningen som deras naturliga organisationsform faller myten om socialdemokratins "förräderi" bort.

Massarbetarna däremot var och är utbytbara, varken bundna till yrket eller till arbetsplatsen. Den fackliga organiseringen passade dem inte. Boken dokumenterar med hjälp av arkivmaterial (polisrapporter, hemliga direktiv från företagare, Gestaporapporter etc) massarbetarnas långa kamp mot själva arbetet och deras sökande efter nya kampformer.

Analysen av de gångna hundra åren visar att de till synes mest stabila perioder vilar på en mycket bräcklig "terrorbalans" på arbetsplatserna: "undantagstillståndet i arbetarnas vardag producerar en allmän, antagonistisk arbetargerilla", konstaterar Roth.

Ulf I Eriksson och Fausto Giudice.

Tagen från boken Fria andar