Eriksson: Revolten mot arbetet

Kategori: Autonomi och operaism

”Autonoma” teorier och praktiker

Maskineriet verkar dock inte endast som övermäktig konkurrent, ständigt på språng för att göra lönearbetaren överflödig. Det utnyttjas av kapitalet både agitatoriskt och avsiktligt som en mot arbetarna fientlig makt. Det blir det starkaste vapnet (Kriegsmittel), när det gäller att slå ner arbetaroroligheter, strejker osv, som är riktade mot kapitalets envåldsmakt. Enligt Gaskell var just ångmaskinen en 'människokraftens' fiende, som gjorde det möjligt förr kapitalisten att slå ner arbetarnas ökande krav, vilka hotade att driva det nystartade fabrikssystemet till en kris. Man kunde skriva en hel historik över de uppfinningar som gjordes efter 1830 och som endast hade till uppgift att tjäna som kapitalets vapen mot arbetarnas revolter.
Karl Marx

Den historieskrivning som beskriver och tolkar den kapitalistiska rationaliseringens framväxt brukar framför allt inrikta sig på de teknologiska förändringarnas ödeläggande inverkan på de välorganiserade yrkesarbetarskikten. Det perspektivet är t ex det dominerande i Katherine Stones uppsats Klassmakt och arbetsdelning (Arkiv, 1978). Hon koncentrerar sig på den amerikanska stålindustrin mellan i 1890 och 1920, "den period då branschen övergick från ett arbetssystem kontrollerat av yrkesarbetarna till ett kontrollerat av arbetsgivarna". Nedbrytandet av yrkesarbetarnas fackförbund 1910 stod stålindustrin i USA helt fri från fackföreningar utgör bara det första steget, som sedan öppnar för den mängd av stålinnovationer som gjorde slut på nästan alla manuella sidor av den egentliga ståltillverkningen. Genom att nyindela produktionssysslorna berövade arbetsgivarna yrkesarbetarna deras kunskap och auktoritet, skriver Stone; i stället skapade de "en ledarkader som var kapabel att styra produktionen". Hon slår också fast: ”omkring sekelskiftet hade i alla viktigare branscher teknologiska innovationer pressat samman kvalifikationsnivåerna bland arbetarna och förvandlat de flesta till tillärda (semiskilled) maskinskötare.”

Hennes slutsats blir: "Arbetets organisering är alltså ett system för kapitalistisk kontroll. Det kunde upprättas endast genom att man bröt de industriella yrkesarbetarnas traditionella makt".

Samma perspektiv som Stone anlägger Harry Braverman i Arbete och monopolkapital (Tema nova, 1977): "Med utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet blev begreppet ’yrkesskicklighet' degraderat, Jämsides med själva arbetets degradering". Till bilden av denna skola, som skriver historia utifrån yrkesarbetarnas ståndpunkt, hör, helt naturligt, också ett framtidsperspektiv av arbetets rekvalificering: "Arbetarna kan återvinna herraväldet över produktionen endast genom att göra sig delaktiga av de kunskaper som modern ingenjörsteknisk produktion förutsätter. Endast på det sättet kan de skaffa sig del i de förmåner som denna teknik erbjuder dem som sätts att sköta den. De många, långa skolår som monopolkapitalismens samhälle sörjt för, kan bilda en lämplig ram för en mångsidig polyteknisk utbildning av arbetare för flertalet industrigrenar. Men en sådan utbildning kan bli effektiv endast om den kombineras med praktiskt yrkesarbete och om den bedrivs kontinuerligt under hela arbetarens livstid. Om emellertid arbetarna skall kunna och vilja engagera sig i detta slags utbildning måste de i sann mening blir herrar över industrin. Detta kommer att bli fallet först sedan den rådande motsättningen mellan arbetsprocessens båda. parter, mellan dem som styr och dem som styrs, mellan arbetets idé och arbetets utförande, mellan andligt och kroppsligt arbete har övervunnits och arbetsprocessen samlats hos det kollektiv som verkställer den".

Det "goda" arbetet

Det omstörtande perspektivet hos denna historiska skola är inte särskilt framträdande; den orienterar sig närmast mot vad som kunde kallas "arbetets stat - mindre mot ett det fria skapandets och njutningens samhälle, där det nödvändiga arbetet och följaktligen det mänskliga arbetet över huvud är reducerat till ett absolut minimum. Den antikapitalistiska strategin begränsas till att omfatta den arbetande befolkningens kamp för att återerövra sitt "rättmätiga arv av yrkesskickligt arbete" (Braverman).

Arbetets återupprättande tänker man sig som föreningen av arbetets idé och arbetets utförande". Förebilden är hämtad rån hantverks och yrkesarbetets tid, då arbetarna själva kontrollerade produktionsprocessen och arbetet utgjorde en enhet av muskel och hjärnkraft.1 Men för att upprätthålla denna utopi om arbetet (som jag tror omfattas av de flesta kommunister och progressiva) blir det nödvändigt att skilja arbetet från dess utövare; att isolera och upphöja vissa komponenter i yrkesarbetet, och samtidigt bortse från de funktioner t ex de underbetalda hantlangarnas skitarbete - som inte hör hemma i en utopi. Den platonska föreställning om det "goda" och "sanna" arbetet som tenderar uppstå, grundar sig därför på godtyckliga avspjälkningar och ohistoriska begreppsbildningar; utopin om det "återupprättade arbetet" framstår som en regressiv utopi.

Det innebär inte att till exempel Stone och Braverman är omedvetna om de "udda" komponenterna i yrkesarbetet; de behandlas om än i förbigående. Stone: "Yrkesarbetarna utförde sådant arbete, som krävde utbildning, erfarenhet, skicklighet och omdömesförmåga, medan grovarbetarna utförde det tunga kroppsarbetet, att lyfta, skjuta, forsla, hissa och kärra råmaterial från en process till en annan. De förra var högt kvalificerade yrkesmän, som åtnjöt stor prestige. Stål framställdes av arbetslag, som bestod av yrkesarbetare tillsammans med okva-lificerade hantlangare, och lagen använde sig av företagets utrustning och råmaterial. Vissa grovarbetare anställdes direkt av stålbolagen liksom i dag. De andra anställdes av yrkesarbetarna enligt det så kallade 'kontraktssystemet'. Det innebar att yrkesarbetarna anställde hantlangare får att utföra de tunga delarna av arbetet och betalade dem ur egen ficka. Hantlangarnas inkomster uppgick till mellan hälften och en sjättedel av yrkesarbetarnas."

Ett annat kännetecken var yrkesarbetarnas kooperativa partnerförhållande till stålarbetsgivarna. De avlönades enligt en glidande skala, som var "ett arrangemang för att dela profiten mellan två parter inom produktionen, yrkesarbetarna och stålpatronerna. Den utgick från principen att arbetarna skulle vara med och dela på produktionens risker och frukter; vinna när priserna var höga och offra sig när de var låga".

En ny teori

En annan historisk-sociologisk skola, av italienskt ursprung med början kring i 1960, den så kallade operaismen, uppfattar de teknologiska förändringarna av produktionsprocessen på ett sätt som liknar till exempel Katherine Stones; de är att betrakta som kapitalisternas svar och motangrepp på arbetarnas kamp, i avsikt att säkra kontrollen över produktionen. Men operaisterna menar också att rationaliseringarna i lika hög grad riktas mot de okvalificerade massarbetarna på grund av deras bristande arbetsdisciplin. Den yttersta konsekvensen av denna upptrappade konflikt mellan arbete och kapital är införandet av industrirobotar.

Raniero Panzieri, som var initiativtagare till den operaistiska tidskriften Quaderni Rossi (Röda Häften), visar i sin essä om Kapitalets bruk av maskinerna under senkapitalismen (på italienska 1961), att fabriksarbetets organisering liksom maskineriet är maktmedel i kapitalägarnas hand och inte några klassneutrala företeelser, underkastade obegripliga utvecklingslagar; de återspeglar klassförhållanden.

Operaisterna försöker utforma en marxistisk teori om det moderna fabrikssamhället. De fokuserar på maktrelationerna i industrierna, på den brutala verkligheten i de högmekaniserade och genomrationaliserade fabrikshelvetena. De företar så kallade ”arbetarundersökningar" dels som ett led i analysen av det senkapitalistiska samhället, men i första hand som en form av politiskt arbete nere vid basen. Det är alltså inte fråga om någon färdig "sociologisk metod". Romano Alquatis undersökningar av klassläget på Fiat och Olivetti slår bland annat sönder myten om det nära sambandet mellan "organisering" och "klassmedvetande". De "nya krafterna", de unga oorganiserade arbetarna, visar sig som de politiskt militanta medan de äldre och organiserade är inaktiva eller tar avstånd från vad de betraktar som extremism. Denna vägran att låta sig integreras i Fiat:s hierarkiska system eller i någon fack respektive partiorganisation lyfter fram arbetarautonomin som en möjlig revolutionär strategi för massarbetarna.2

Som operaisterna ser det är det "arbetarna som producerar krisen". Mario Tronti beskriver i sitt verk Operai e Capitale (Einaudi 1966; tysk övers. Arbeiter und Kapital, Verlag Neue Kritik, 1974), som i likhet med Panzieris samtidigt är en Marxtolkning, hur de proletära striderna närmast kampen lär normalarbetsdagen tvingar fram ett motangrepp från kapitalets sida: en ny form av mervärdeproduktion. För att kunna förkorta den nödvändiga arbetstiden måste produktionsmedlen förfinas med arbetsintensifiering och senare "taylorisering" som följd. Exploateringen av arbetarmassorna genom produktionen av det relativa mervärdet sätter in. Denna övergång till relativ mervärdeproduktion beskrivs av Marx i Kapitalets första band som ett inbördeskrig mellan kapitalistklassen och arbetarklassen. Det innebär att kapitalisterna i allt högre grad utövar sitt herravälde över arbetarna genom "industrins objektiva mekanismer.

Kampen mot arbetet

Trontis försök att utveckla vad han kallar för "arbetarvetenskap" består bl a i att visa på arbetarklassen som den positiva förutsättningen för kapitalets utveckling, som dess drivfjäder och dynamiska grundval. "Arbetarklassen är kapitalets motor." 3

Den strategi Tronti formulerar får arbetarkampen och revolutionen blir därför en negationens och vägrans strategi: vägran att aktivt delta i kapitalismens tillväxt, vägran att utforma ett positivt program med krav på förbättringar av systemet, kamp mot arbetet.

Det är en strategi som radikalt skiljer sig från yrkesarbetarideologin hos Stone och Braverman med dess krav på arbetarkontroll och rekvalificering av arbetet krav som enligt den operaistiska teorin utan större hinder kan övertas av kapitalet och endast resultera i förfinad utsugning och effektivare ekonomisk utveckling för kapitalismen. "Genom den fackliga kampen blir därför arbetarkravet ingenting annat än en reflex av kapitalets nödvändigheter". I centrum för denna vägrarstrategi står alltså "kampen mot arbetet", som med utgångspunkt i arbetarklassens dubbla bestämning på en gång arbetskraft och ickekapital formuleras som arbetarnas kamp mot sig själva som arbetskraft och kapital: "Arbetarklassen behöver bara betrakta sig själv för att förstå kapitalet. Den behöver endast bekämpa sig själv för att förstöra kapitalet. Den måste förstå sig själv som politisk kraft. Och den måste negera sig som produktivkraft (min kursiv)".

I motsättning till yrkesarbetarstrategins konsekvenser leder arbetarståndpunkten" hos Tronti till en positiv värdering av passiviteten och alienationen. Den betraktas som en elementär och spontan form av "vägran", som "ett stort revolutionärt faktum". Med sin tes om "främlingskapets organisering" knyter Tronti an till massarbetarnas strider framför allt i Italien och Frankrike. Genom att utgöra en rörlig, utbytbar arbetarkategori som inte är bunden till sitt yrke och som inte eftersträvar någon självförvaltning eller styrning av produktionen kommer massarbetarna i t ex bilindustrin att falla utanför den konsensus som råder mellan arbetarreformism och demokratisk planstat. Massarbetarnas kamp mot arbetet och mot funktionen som produktivkraft för kapitalet tar sig inte bara uttryck i strejk utan också i hög frånvaro, sabotage och stor omsättning. De praktiserar vad Marx beskrev som det omedelbara angreppet på den kapitalistiska arbetsorganiseringen." 4a

Arbetet som terror

Praktiskt kom denna revolutionära massarbetarstrategi till uttryck i lönekampen i till exempel Italien under 60-talet. Då löd parollen: mer pengar och mindre arbete. Avsikten var att driva upp kostnaderna för arbetet så högt att rationaliteten i den kapitalistiska exploateringen hotades och därmed framkalla en kapitalistisk kris. Denna kommunistiska strategi genomsyrar arbetarkampen alltifrån striderna på Fiat 1962 till den "heta hösten" 1969. Med Marx förstod man kommunismen som lönearbetets förstörande, upphävandet av nödvändigheten att arbeta för att kunna leva. Man hävdade kommunismens aktualitet. Enligt den här uppfattningen har det kapitalistiska systemet gått in i ett skede av renodlat arbetstvång, där arbetet som disciplinering och kontroll av människorna är det primära. Kampen mot arbetet yttrar sig under denna period i kamp mot "medbestämmande", mot det höga arbetstempot, mot sambandet mellan lön och produktivitet. Som ett medel att förena massarbetarna i konfrontationen med stat och kapital förde operaisterna fram begreppet "politisk" eller "social" lön. Det innebär en garanterad lön, en från arbetet lösgjord inkomst vilket också svarar mot striderna från 60-talets slut, då "autonomin i fabrikerna och kampen mot arbetet siktade mot att bryta upp relationen mellan lön och produktivitet för att i stället kräva lön på grundval av de egna behoven och inte som kompensation för ökad produktivitet (Potere Operaio, Was ist Arbeitermacht? Merve 1972; se också F Gambino, Politischer Lohn als Alternative zum nur betrieblichen Kampf som ingår i Negri, Krise des PlanStaats. Kommunismus und revolutionäre Organisation; Merve 1973).

Dessa strider vid 60-talets slut och 70-talets början, Fiatarbetarna, de franska och amerikanska bilarbetarnas, augustistriderna 1973 i Västtyskland, med flera kan sägas avsluta den kampperiod som inleddes i USA vid seklets början, då Ford introducerade det löpande bandet (1913) och Taylor den "vetenskapliga företagsledningen" (1911). Denna drygt sextio år gamla form för exploatering som satte yrkesarbetarna ur spel genom massproduktionens införande har kapitalet sedan kunnat utveckla och Förfina under två världskrig. Men från och med sjuttiotalets början tvingas bland annat företagsledningarna på Ford, Volvo, Saab och Fiat att inse, att denna deras beprövade strategi får disciplinering och söndring av klassen genom massarbetets och taylorsystemets utveckling har vänts till sin motsats: de odisciplinerade massarbetarnas kollektiva offensiv mot det kapitalistiska tvångsarbetet.

Den situation som drivs fram av arbetarautonomi och arbetsvägran tvingar kapitalet att utveckla motstrategier med syftet att omstrukturera klassen på nytt. Det sker framför allt genom teknologiska förändringar i den omedelbara produktionsprocessen, genom det kapitalistiska bruk av maskineriet som riktas mot arbetarna. För att komma till rätta med löpandebandarbetarnas bristande arbetsmotivation arbetar därför det internationella kapitalet på en strategi för rekvalificering av arbetet, som delvis sammanfaller med fackföreningarnas förslag till Job enlargement och job enrichment. Denna "humanisering av arbetslivet" utmärks kanske framför allt av inrättandet av självstyrande, homogena arbetsgrupper som på Volvo Kalmarverken och Saab (men också på Ford, Daimler Benz, Olivetti och andra). Därigenom är det monotona del och tempoarbetet tänkt att avlösas av en högre grad av arbetsidentifikation. Införandet av industrirobotar tjänar samma syfte: att avskaffa de mest repetitiva och tyngsta jobben och därmed bli kvitt en stor deI av det rebelliska massarbetarskiktet. Det löpande bandets epok är förbi.

Det blir en motsägelsefull situation som växer fram. Samtidigt som arbetet håller på att avskaffas i produktionsprocessen (inom till exempel olje- och livsmedelssektorerna) och den arbetsintensiva industrin snart inte längre fungerar som motor för kapitalbildningen samtidigt försöker kapitalet finna nya vägar att använda arbetet och arbetstvånget som instrument för politisk kontroll av arbetarklassen. Arbetet kvarstår, men nu i sin renodlade funktion som disciplineringsmedel. Det är arbetet som terror.

Den andra arbetarrörelsen i USA

Om arbetarklassen kastade av sig det ok, som behärskar och förnedrar dess natur och reste sig i all sin fruktansvärda makt - inte för att proklamera Människorättigheterna, som ingenting annat är än rätten till kapitalistisk utsugning, inte för att kräva den famösa Rätten till arbete, som ingenting annat är än rätten till misär, men för att smida en järnhård lag som förbjuder varje människa att arbeta mer än tre timmar om dagen, då skulle jorden skälvande av glädje känna ett nytt universum röra sig ... Men hur kan man vänta sig ett manligt beslut av ett proletariat, som är korrumperat av den kapitalistiska moralen?
Paul Lafargue

Män som ryggar tillbaka för arbetet och för ett rättskaffens krig, och kvinnor som ryggar tillbaka lär moderskapet, vandrar på avgrundens rand och förtjänar att försvinna från jorden.
President Roosevelt

De operaistiska ansatserna till historieskrivning som alltså tolkar de okvalificerade arbetarnas behov och strider kommer på grund av sitt perspektiv underifrån att med stor skärpa urskilja motsättningarna inom proletariatet. Det gäller i synnerhet skiktningen i yrkeskunniga och outbildade, och de former den antikapitalistiska kampen tar sig alltefter styrkeförhållandena mellan de olika skikten. När det gäller att beskriva förhållandet mellan arbete och kampform förmedlar därför den operaistiska teorin en vida mer dynamisk och dialektisk bild än den klinisk-sociologiska metod som ställer arbete mot kapital på ett entydigt och oproblematiskt vis."4b

För detta underifrånperspektiv råder till exempel ett nära samband mellan det yrkesskickliga arbetet och yrkesarbetarnas exklusiva och defensiva kamp för att bibehålla de tillkämpade privilegierna. Det är en kamp som riktar sig inte bara mot kapitalägarna utan också mot de "okvalificerade", till exempel genom att fackföreningarna endast tillät de "egna" inträde medan fabrikerna utgjorde closed shops" jag tänker här närmast på USA vid sekelskiftet). Varor från så kallade "open shops" bojkottades. Yrkesarbetarnas överordnade förhållande till rovarbetarna och hantlangarna försvårade eller omöjliggjorde därför gemensamma aktioner mot kapitalet: begränsningen till den egna gruppen gjorde dem till ett lätt byte för kapitalets anstormning via rationalisering och mekanisering. I sin undersökning Die andere Arbeiterbewegung in den USA von 1905-1922 (Trikont 1976) lyckas Gisela Bock spränga den trånga ramen för tolkning av kapitalets rationaliseringsoffensiv som i allmänhet inskränker sig till att teckna de yrkeskunnigas bittra öde genom att visa att innehållet i den "progressiva erans" taylorisering inte så mycket bestod i "överföring av kvalifikationer" till företagsledningarna (som till exempel Stone hävdar), utan framför allt i en omfattande attack mot lönenivå och levnadsstandard för hela klassen. Stämpelklockan, det innehållslösa arbetet och det uppdrivna arbetstempot, lönesänkning och paramilitär repression inom och utanför fabriken utgjorde vapnen mot såväl de yrkesutbildade, crafts, som mot common labor. Företagarna splittrade och hierarkiserade nu arbetarna med hjälp av prestationslön, medan yrkeskunnigheten som söndringsmekanism förlorade i betydelse.

Jag tänker här inte rekapitulera mångfalden av Gisela Bocks ofta spännande strejkberättelser och strejkanalyser', men nöja mig med att konstatera diskrepansen i de bilder som Katherine Stone och Gisela Bock tecknar, trots att de behandlar samma tid. Stone, som utgår från stålindustrins yrkesarbetare, tecknar en relativt statisk samhällsbild, där kapitalet härskar utan några "större problem med arbetarna”. Bocks framställning, som framför allt tar sin utgångspunkt i common labor, i tillfällighets och säsongsarbetarna, hantlangarna och de tillärda rnassarbetarna, förmedlar istället en bild av permanent kamp och konfrontation. Det är uppenbarligen ingen överdrift när hon beskriver den amerikanska arbetarklassens historia som den blodigaste och mest våldsamma i arbetarrörelsens historia.

”Bröd och rosor”

Alla våra produkter är förfalskade för att förkorta livslängden och underlätta avsättningen. Liksom man har gett namn åt mänsklighetens första skeden, stenåldern och bronsåldern, efter arten av deras produkter, kommer vår tid otvivelaktligen kallas för förfalskningens tidsålder. Okunniga personer anklagar våra fromma industrialister för bedrägeri, men i själva verket är dessa endast besatta av en enda tanke, nämligen all ge arbetslösa sysselsättning, eftersom dessa inte kan finna sig i att leva med armarna i kors. Så snart ett tillfälle till arbete ges, störtar de sig över del; minst fjorton timmars arbete krävs för att tillfredsställa dem, och dagen därpå står de återigen på gatan ulan någon som helst möjlighet all ge näring åt sin last.
Paul Lafargue

Det som framför allt karakteriserade massarbetarnas strider var den nära förbindelsen mellan aktionerna i fabrikerna och i bostadsområdena, solidariteten mellan strejkande och arbetslösa, mellan lönearbetare och hemmafruar, som i stort antal organiserade sig i så kallade women's brigades. Immigranternas getton blev till enklaver för en anmärkningsvärd militans jämsides med ett "kommunitärt" levnadssätt. Vid stålstrejken 1909 i MeKees Rocks, där "produktionens amerikanisering" förvandlat de amerikanska yrkesarbetarnas kontroll över arbets-processen till en kontroll över maskinproletariatet de är nu kontrollörer eller reparatörer motarbetar de invandrade arbetarna splittringen inom klassen genom att låta barnen gå i skolstrejk, kvinnorna försvara bostäderna mot ägarnas utrymningsförsök samtidigt som 23 000 arbetslösa sluter upp bakom strejken. Textilarbetarstrejken 1912 i Lawrence, Massachusetts, där halva arbetsstyrkan (13 000) utgjordes ax, kvinnor och 45 olika språk talades, uppvisar samma bild av en revolution i miniatyr. Parollen löd: We want bread and roses too. Det kvalitativt nya i massarbetarnas kampformer var att de tenderade att omfatta alla arbetarskikt; de traditionella fackföreningarnas exklusivitetsprincip sattes på så sätt ur spel (AFL, som exklusivt organiserade yrkesarbetare, bekämpade sålunda med alla medel - inte minst strejkbryteri - solidaritets strejker som överskred yrkesarbetarprincipen om arbetarmaktens förankring i en speciell sektor eller bransch). Målet för de okvalificerade arbetarnas kamp kunde aldrig bli att stärka fackföreningarna och göra dem till kamporganisationer. De hade för övrigt inte råd att betala inträdesavgiften (500 1000 dollar) och kunde följaktligen inte heller förstå nyttan av sjukförsäkring och fyllda strejkkassor (IWW, som främst kom att organisera "common labor", bröt på sin andra kongress i 1906 med det organisatoriska perspektivet att utgöra en "stabil" fackförening, genom att avvisa till exempel rollen som "sjukkassa").

Den kollektiva kampen gällde i stället mer lön och mindre arbete (en paroll som återkommer i Fiatarbetarnas strider), och bars tipp av arbetare som på grund av, sin utbytbarhet inte längre var bundna till sin arbetsplats men vilkas styrka låg i rörligheten. Det förde för övrigt med sig att de socialistiska agitatorerna i IWW reste över hela kontinenten; mullvadsarbete på en och samma arbetsplats i årtionden saknade all mening i ett land, där varje bindning till den enskilda fabriken eliminerats en bindning som till exempel bildade grundförutsättningen för rådsrörelsens kamp för arbetarkontroll och självförvaltning i Tyskland 1918. IWW:s vapen blev i stället masstrejken, den vilda generalstrejkens kamp mot arbetet (den mest lästa boken bland lWW-arbetarna, de så kallade wobblies, var inte för inte Paul Lafargues pamflett Le droit á la paresse, ”Rätten till lättja”).

Arbetet - en dålig vana

Wobblies betraktade arbetet närmast som en dålig vana hos proletariatet, som en anakronism i ett alltmer mekaniserat samhälle. Med massarbetaren uppstår därför för första gången den politiskt medvetna kopplingen mellan arbetarmakt och reducerad arbetstid. Med lWW upphörde för första gången socialismens bindning till det arbetsetos, som burits upp av yrkesarbetarna. Om alltså marxismen/kommunismen har kommit att framstå som en "arbetets ideologi" så har IWW en motsatt tolkning: socialismen börjar först där arbetet upphör. Massarbetaren uttrycker den permanenta förhoppningen om det arbetsfria samhället och "beefsteak revolution" som socialismens själva grundval (IWW lästes på den tiden gärna som I won´t work).

Inom perspektivet av kamp mot lönearbetet analyserade Gisela Bock dessutom invandrarnas mystiska, religiösa och hedniska ritualer som instrument för motstånd i första hand och inte som "förindustriella" fenomen. Först i konfrontation med den nya arbetsdisciplinen och kapitalets despoti upptäckte de sina nationella kulturer: polackernas bröllop exempelvis, som kunde vara upp till fem dagar, och grekernas 80 festdagar om året blev på så sätt orienteringspunkter lär en utbredd arbetsvägran: nonwork habit. Det avgörande är med andra ord hur kulturen används.

Ickearbetet och städernas kris

Sålunda kommer ett samhälle, där man ständigt ägnar sig åt hårt arbete, att få ett större mått av inre trygghet: och tryggheten tillber man nuförtiden som det högsta goda. - Men vad nu! 0 fasa! ’Arbetaren', av alla människor, har blivit en fara! Det vimlar av 'samhällsfarliga individer'! Och bakom dem alla lurar det farligaste av allt individen själv.
Friedrich Nietzsche

Det kan på goda grunder hävdas, att utvecklingen mot yrkesarbetets upphörande och yrkeskaraktärens försvinnande vad Braverman generaliserande formulerar som "arbetets degradering" och automationens växande välde i fabrikerna rycker undan grunden för den arbetsideologi, varmed en minoritet av klassen, det stolta yrkesarbetarskiktet, upprättat sin hegemoni över den andra arbetarrörelsen. Med teoretikernas hjälp har de låtit det egna skiktbestämda medvetandet gälla för hela klassens medvetande. Detta ortodoxa klassmedvetande med dess karaktär av arbetsetik, exklusivt grundat på de produktiva arbetarnas solidaritet, håller i praktiken på att överges till förmån för en klassenhet, som förutom det multinationella massarbetarskiktet också innesluter de oavlönade, för den industriella reservarméns arbetslösa till hemmafruarna. Därmed blir det möjligt att upplösa motsättningen mellan den ortodoxa teoretiska orienteringen mot fabriksgolvet som point of production och det faktiska förhållandet att såväl familjen som det enskilda samhället i övrigt aktivt deltar i framför allt massarbetarstrejkerna. Det är den verkligheten Gisela Bock lyfter fram som den dominerande redan för sjuttio år sedan.

Teorin att klassmedvetandet endast kan undfås i produktionen svarar alltför väl mot de historiska arbetarorganisationernas hierarkiska uppbyggnad och har på. så sätt stor del i masstrejkernas och de revolutionära ansatsernas nederlag. De oppositionella strömningarna inom den tyska arbetarklassen vid tiden för ”revolutionsförsöket” 1918-20 kunde till exempel inte utvidga sitt handlingsfält och upprätta en kvalitativt ny klassenhet på grund av den djupt rotade fientliga inställningen gentemot kvinnor och ungdomar i arbetarorganisationerna. Enligt Bock är del möjligt att förklara det revolutionära IWW:s nedgång och fall utifrån en liknande framväxande motsättning mellan produktivistisk organisationsteori och behovet av en bred klassförankring.

Vidare bidrar uppkomsten och utvecklingen av medvetna autonoma ansatser och rörelser, så kallade marginalgrupper, till att tömma det traditionella klassmedvetandet på dess innehåll. Det gäller grupper som i första hand manifesterar sig utomekonomiskt, utanför arbetet eller i opposition mot det - exempelvis: grupper av kvinnor, gamla, gästarbetare, homosexuella, regionalister, arbetslösa ungdomar, sinnessjuka, fångar, indianer, samer.

Därför blir det nödvändigt att omdefiniera klassmedvetandet för att i stället låta rörligheten, plasticiteten och mångsidigheten bilda nya kvalifikationsmönster. Det hör till Gisela Bocks stora förtjänster att hon utvidgar klasskampsbegreppet genom att visa på kvinnornas och de arbetslösas avgörande insatser i klasstriderna men också på hur den härskande klassen svarar på detta hot mot kapitalackumulationen med "familjedisciplin", institutionalisering av det oavlönade hushållsarbetet, skolplikt och "amerikanisering av invandrarna.7 Denna teknologiska, sexuella och etniska disciplinering av klassen utgjorde innehållet i Roosevelts så kallade "progressiva" era.

Kampen i städerna

(Efter det att arbetstidsförkortningen genomförts)…kommer det arbetarklassen att liksom borgerskapet tvingas göra våld på sin anspråkslösa smak och i det oändliga utveckla sina anlag för konsumtion…istället för att dricka måttligt med vin och vara strängare än påven, kommer den att dricka ur stora, djupa glas med bordeaux och bourgogne, utan industriella tillsatser, och överlämna vattnet åt djuren.

De borgare som inte är i stånd att bevisa sina anspråk på att vara lättingar, kommer man att låta följa sin egna instinkter: det finns tillräckligt många vämjeliga yrken att anställa dem i.

()

Men en lång och hård hämnd kommer att drabba moralisterna, som har fördärvat den mänskliga naturen, sladderkärringarna, hycklarna, de skenheliga… Fyra gånger om året, då årstiderna avlöser varann, ska man stänga in dem i stora drivhjul och döma dem att i tio timmar mala luft. Advokater och rättslärda utstår samma straff.
Paul Lafargue

Det fabrikssamhälle som på detta sätt växer fram, med taylorisering av hela livet som följd, attackeras därför väl så effektivt utanför fabrikerna. Med staden New York som exempel visar Philip Mattera och Donna Dernac i artikeln Developing and underdeveloping New York (tidskriften AUTONOMIE 7/77), att storstädernas nuvarande kris inte är resultatet av en felslagen kapitalpolitik men en följd av invånarnas, framför allt de arbetslösas, sociala strider. Det är olika gruppers kamp mot arbetet, kamp för pengar utan arbete, som störtar städerna i kris. Denna urbana kris innebär nu inte bara förstörelse och förfall, samtidigt avtecknar sig ett framtida levnadssätt i opposition mot och utanför arbetet inte som fantasteri men som en reell möjlighet.

De immigranter som anländer som de sista till New York, med början på 30-talet och fram till idag - svarta och latinamerikaner - möter fasta maktstrukturer och besatta arbeten. De är från början uteslutna, och hänvisas till gettonas slum, där de får de sämsta jobben eller inga alls. Alternativet blir att skaffa sig pengar och livsmöjligheter utan att arbeta. Upploppen i gettona på 60-talet, oftast med början i Harlem, är därför inte bara utbrott av förtvivlan utan har en synlig innebörd: det omedelbara besittningstagandet av samhällets rikedomar. Så stormade till exempel 1967 unga svarta butikerna på femte avenyn, som plundrades på varor för 26 000 dollar. Och den kollektiva kampen för reducerade priser och kostnader är sedan gammalt en beprövad motståndsform i gettona, framför allt gäller det hyrorna.

Plundringarna och hyresstrejkerna bildar upptakten till en omfattande rörelse för sociala bidrag, welfare rights movement, som var som mest offensiv i New York kring 1967. Bland annat tilltvingade man sig bidrag till kläder och bostad. Kvinnor stormade i maj 1968 socialhjälpskontoren och utkrävde pengar, som slutligen efter någon veckas ockupation skrevs ut i form av checker. Aktioner av detta och liknande slag tvingade stadens förvaltning att punga ut med 13 miljoner dollar bara under juni 1968; den årliga summan översteg hundra miljoner. Fler data: 1960 var antalet bidragsmottagare 324 000, 1972 utgjorde de 1,3 miljoner. Undersökningar konstaterar vidare att 80-90% av de socialhjälpstagare som erhåller jobb (usla och dåligt betalda) lämnar dem inom en månad, flertalet inom två veckor. Det innebär att man inte längre kan räkna med immigranterna som reservarmé, med funktionen att hålla de lönearbetande i schack. Men framför allt utgör de exempel på att ickearbete lönar sig; en process som når sin kritiska punkt i det ögonblick då det betalda ickearbetet, i form av olika sorters socialbidrag, uppnår och överskrider minimilönens nivå.8

De offentligt anställda - poliser, brandmän, lärare, socialarbetare, posttjänstemän - som ofta jobbar i gettona, ofta under hopplösa villkor, driver upp lönerna till det flerdubbla på några år som kompensation för den växande dekvalificeringen av deras jobb. Försök att vädja till deras arbetsmoral, deras ”ansvarsfulla" och "fria" yrken är resultatlösa: 1960 förekom i New York 20 strejker i offentlig tjänst, 1970 var antalet 400, samtidigt som antalet offentligt anställda mer än fördubblats.

Sammanfattningsvis: som ett resultat av socialhjälpsmottagarnas, de offentligt anställdas och andra gruppers kamp mot arbetet och för högre lön och höjda socialbidrag stiger staden New Yorks utgifter för år 1972 med mer än 154% och inkomsterna endast med 83%. Samtidigt står det klart att pengar kan anskaffas: genom högre beskattning av företagarna, genom krediter och genom tillskott från regeringen. Ett annat resultat är kapitalets växande ovilja till investeringar i New York och nordöstra USA, där arbetarnas makt växer sig alltför stark. Kapitalet förfogar inte längre över några lugna utvecklingsregioner.

Ulf I Eriksson

Noter

1. Den amerikanske historikern och politiske skribenten Jeremy Brecher, som Katherine Stone för övrigt tackar rör inspiration, fäller ett för denna skola representativt uttalande när han i Radical America 6/73 hävdar: 'För dem av oss som vill att arbetarna skall ha ledningen över produktionen, har den makt, som de kvalificerade yrkesarbetarna utövade under 1800-talet, exemplarisk betydelse".

2. Romano Alquati, Klassenanalyse als Klassenkampf (Fischer Athenäum 1974), En litterär framställning av massarbetarnas strid er på Fiat är Nanni Balestrinis roman Revolten i Torino (Rabén & Sjögren, 1973).

3. Ett exempel är Frankrike maj 68, då de mindre fabrikerna råkade i kris till följd av de löneökningar den revolutionära kampen framkallade. Det gav som resultat kapitalets koncentration och monopolens tillväxt.

4a. Också hos Marx kan man, som många iakttagit, urskilja två olika arbetsbegrepp; en tidig teori om frigörelse av arbetet, med inspiration från Furier, då det ideala arbetet utgör människans möjlighet till självförverkligande och allsidig utveckling; en senare, "pessimistisk" teori om frigörelse från arbetet (i Grundrisse, Theorien uber den Mehrwert), då arbetet är och förblir ett nödvändigt ont, omöjligt att göra "attraktivt". Vad man kan göra är i stället att minska arbetstiden så mycket som möjligt. I en essä, "Utopisten, Burgare und Proletärer" (Kursbuch 52/1978), visar för övrigt Jacques Ranciére hur utopisterna och Charles Fourier med projektet om det "attraktiva arbetet" i Själva verket kvalificerar sig som pionjärer för en modern fabriksdisciplin. Utopierna har i dag därför ingen entydigt progressiv" innebörd.

4b. För svenskt vidkommande, jfr Lars Olof Ekdahls och Hans Erik Hjelms skiss över "reformismens framväxt inom svensk arbetarrörelse" (HFKS 2/78), som återför motsättningarna inom arbetarrörelsen på skiktningen av klassen i en utlärd och en icke utlärd del.

5. Av operaisterna har tidigare såväl Tronti som Bologna skrivit om den progressiva erans" USA. Tronti i sin efterskrift till Operai e Capitale, som finns översatt till engelska i TELOS 14/72. Bologna i Zusammensetung der Arbeiterklasse und Organisationsfrage (Merve 1973),

6. I förhållande till denna nya "klassammansättning" av massarbetare och autonoma rörelser framstår vänsterns upprätthållande av det traditionella "klassmedvetandet" - i de inställda upprorens tid ser den sig som bärare av det - som en anakronism, avslöjande en nostalgisk, utopisk och alltmer otidsenlig syn på arbetet och dess betydelse i klasskampen.

7. Gisela Bock påpekar att tusentals kvinnor i USA vid 1800talets slut tvingades bortoperera klitoris för att underkasta sig hushållsarbetets fysiska, psykiska och sexuella disciplin. I ett bidrag till Frauen und Wissenshaft. Berliner Sommeruniversität fur Frauen Juli 1976 (Courage 1977), belyser Bock tillsammans med Barbara Duden i uppsatsen "Arbeit aus Liebe - Liebe als Arbeit" hushållsarbetets uppkomst under kapitalismen.

8. Andra undersökningar, som i Frankrike, påvisar liknande tendenser mot tilltagande "arbetsskygghet"; 50 av 100 unga arbetare ur alla slags yrkesgrupper tillmäter inte sitt arbete något större värde, varken som moraliskt eller självförverkligande ideal. Se Jean Rousselet, L'Allergie au travail (Paris 1974).

/ Ulf I Eriksson