Casarini: Över hela Italien - multituden mot imperiet

---

Kategori: Autonomi och operaism

Sedan bombningarna började i Irak har det, över hela Italien, ständigt och oavbrutet varit demonstrationer mot kriget. Demonstrationer runt militärbaserna - som olyckligtvis vårt land är fullt av - tusentals människor har belägrat amerikanska och engelska ambassader och konsulat, studentstrejker, universitetsockupationer. Politiska möten, motorvägsblockader, arbetsplatsråd, fackeltåg, böner i de katolska kyrkorna, motioner för fred som antogs av byråd.

Anledningarna till sådan konstant engagemang från så många människor, inte desto mindre efter att kriget bröt ut, måste sökas i det som hade hänt innan denna fas.

Framför allt måste man analysera vad som hade hänt, här och i världen, innan Bush och Blairs bomber. En rörelse av myller, miljoner och åter miljoner, som samtidigt invaderade alla parker och torg på planeten, för att "förebyggande" försöka stoppa kriget. Alla hoppades vi att det som Washington Post beskrev som "den största stunden av klyfta mellan styrande och styrda" eller, enligt New York Times: "födelsen av en ny supermakt, den Globala Allmänna Opinionen", skulle vara tillräckligt för att avbryta Vita Husets och Downings Streets tragiska planer.

Vi hoppades, genom att demonstrera på torgen och genomföra väldigt radikala olydnadsaktioner före kriget, som så kraftfullt tog ställning för mänskligheten, kunde kombineras med de motsättningar som uppstod inom den imperiala konstitutionen, mellan ledare för nationer som inte är det minsta fredliga eller pacifistiska, som Chirac, Putin och den kinesiska regeringen.

Kriget började trots allt, utan stöd bland folket och inte heller bland alla de mäktiga. Denna tragedi får en att fundera och bör mana till eftertanke. Vi står i praktiken inför en statskupp inom Imperiet och konsekvenserna kommer inte enbart att drabba de gamla diplomatiska och politiska institutioner som Förenta Nationerna, som är fullständigt uppsplittrade, utan framförallt mänskligheten och dess konstruktion av en ny demokratisk form. Vi måste lita till att folk, så talrika, fortsätter att demonstrera för detta: de märker klart och tydligt att kriget har ett globalt syfte, även om det fysiskt är de irakiska civila som får lida, och att detta mål är att konstruera en ny permanent modell för att dominera världen.

De styrande i Förenta Staterna har förvandlat 11 september till ett nytt Pearl Harbor. Det fanns två möjligheter: Den att få världen att tro att massmordet i World Trade Center var orsakad av en attack från en "fiende" som kom "utifrån". En annan vilken redan mognar för varje dag framförallt i medvetandet hos de miljoner amerikanska medborgare, är att det produktionssystem som diktatorer, fundamentalister och CIA-funktionärer, oljemagnater, bankirer, finansiärer, där man ibland var vänner och ibland fiender, ibland konkurrerande på den globala marknaden och andra gånger var allierade; att detta system kollapsade, exploderade precis inuti samma ställe där dess "produktion" finns.

Om Pentagons propaganda ville förvandla 11 september till Pearl Harbor, kan Irakkriget vara Hiroshima. Det vill säga, befästandet med våld av en modell som vill dominera i global och permanent form. I allt detta, precis som i Hiroshima, är den mest oroväckande aspekten att den baserar sig på kriget mot civila. Från Hiroshima och framåt, i alla moderna krig, är mellan 70 och 80 procent av offren civila. Samma människor till vilka man "i present" har gett diktatorer, sanktioner, blockader, vilken typ som helst av lidande och sedan har man bombat dem, alltid från samma händer, de jättegenerösa "godhetens soldater".

Sanningen är att den allmänna opinionen inte har lyckats stoppa kriget, men den har konstituerat sig som ett nytt offentligt utrymme, som ett alternativ till det enda tänkandet. Själva konceptet om krig har förvandlats till krig mot civila. Konceptet om fred har också förändrats, att det inte längre är utrymmet mellan ett krig och ett annat. Hur kan vi kalla en situation för fred, som även utan bombningar, varje år orsakar miljoner av döda i svält, törst, aids, förgiftning?

Sådana förändringar i uppfattningen om kriget och freden var uppenbara under de stora demonstrationerna innan attacken. Massor av skyltar och plakat som associerade till det universella "stop the global war", rörelsen mot den nyliberala globaliseringens kännetecken. För den aktiva och globala allmänna opinionen innebär att vara emot kriget att kämpa mot Världshandelsorganisationen (WTO), Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken (VB) och gruppen av de 8 mäktigaste länderna, G8.

Vägarna korsas som kommer från Seattle, från Genua, med de som just har börjat vandras för att försöka stoppa bombernas barbari. Det globala kriget utgörs av olika intensiteter. Det existerar ett permanent förhållande av orättvisa, brist på frihet och värdighet skapad av de multinationella företagen och den nyliberala politiken vars beslut tas överallt runt Imperiets helgedomar, och detta förhållande uppfattas som ett verkligt krig då det orsakar miljoner döda och förödelse över hela världen. Rörelsen som kämpar mot kriget definierar konflikten i Irak som ett "krig för oljan", och Bush-administrationen kan identifieras med det multinationella Exxon, som säljer bränsle till de anglo-amerikanska trupperna.

Vapnens multinationella företag, som till Saddam sålde allt som behövdes för massakrerna av kurder och iranier, talar idag med Donald Rumsfelds röst, den nordamerikanske krigsministern. Folket känner till allt det där. Och känner också till att vid sidan av kriget om oljan, har kriget om vattnet börjat. Nästan två miljoner människor på jorden har inte tillgång till de drickbara vattenkällorna. I september kommer WTO:s toppmöte att driva på för privatiseringen av vattenkällorna. Att opponera sig mot den, blockera den, kommer för alla vara detsamma som att opponera sig mot det globala kriget.

Rörelsen mot kriget har konstituerat sig som global och aktiv allmän opinion, enande i sina handlingar erfarenheterna som över hela världen har ansamlats under kamperna mot Imperiets ekonomiska toppmötens nyliberala politik, med den etiska dimensionen av avfärdande av mänsklighetens folkmord. På denna terräng, möts allt från katoliker till oorganiserade och det är, över hela Italien, något relevant och utan föregångare.

Trots allt, det faktum att bomningarna påbörjades trots miljontals människors resning, gav upphov till en hård debatt om kampens praktiker. Om det hade varit tillräckligt att demonstrera och inte ge stöd till regeringarna, hade det inneburit en stor och positiv nyhet för alla. Olyckligtvis understryker det som håller på att ske att nivån av auktoritarism, diktatur, som är närvarande i den nya imperiala konstitutionen är väldigt hög och reducerar, som aldrig förr, demokratins verkliga utrymmen. Enligt de styrande konstrueras den allmänna opinionen, den lyssnas inte på. Om den är gynnsam för de nya kejsarnas planer används den för att skapa skenbilder av ett offentligt utrymme, för att stödja de styrandes ageranden. Om det är motsatt, måste den tillintetgöras. Med alla medel. Med televisioner och batonger, med bomber och med Hollywood. Så hur kan vi opponera oss mot en sådan verklighet?

Givetvis kvarblir frågan utan definitiva svar, men det är ett faktum av avgörande betydelse, att vi, över hela världen, har börjat ställa oss den. Det är avgörande att man i de arabiska universiteten börjar ropa "stop global war" före "Allah är stor"; samtidigt är det avgörande att man i väst förstår att konflikten, den direkta aktionen, formerna av uppror, den aktiva olydnaden mot kriget inte är romantiska detaljer för några uråldriga revolutionära drömmare, utan det enda sättet att tänka sig, i detta sammanhang, att en annan värld är möjlig.

Men hur kan vi försvara och utvidga ett offentligt utrymme, en allmän opinion konstituerad mot Imperiet (och samtidigt väldigt bräckligt under de slag den mottar från de styrande), och samtidigt genomkorsa den med praktiker från egna kamper från en konstituerande rörelse med kraft att förändra? Det är ett dilemma, men det har redan genomförts några experiment och det kommer att genomföras många fler. Sanningen är att de som sade att det var tillräckligt att demonstrera, rösta eller delta i maktens beslut, idag har väldigt få argument i diskussionen.

Den italienska erfarenheten med tågblockader

Under fasen som föregick kriget, fanns det i Italien två ögonblick, bland många andra, av yttersta betydelse för att kunna börja ge ett svar på denna fråga. Den första var utan tvivel, liksom över hela planeten, den 15 februari, dagen av global resning mot kriget. I Rom ockuperade miljontals människor staden, anländande från hela landet. Det var något aldrig tidigare skådat, ett myller medvetet om att vara en del av något väldigt stort, enormt, som samtidigt ockuperade alla huvudstäder i världen. En flod av människor enade i avfärdandet av kriget, som drömde om att kunna stoppa det. Det faktum att det skedde utifrån en kallelse från Porto Alegre, ger oss idén om korsningen mellan rörelsen av rörelsen och den nya andan "Nej till kriget". Timmar av demonstration, med hela staden fullständigt stoppad, och på slutet uppläsningen av ett brev från Sup, läst av Carlo Giulianis mor, vår bror som mördades i Genua av karbinjärer i slaget mot G8. Man måste understryka, förutom den

oerhörda styrkan hos det här myllret, hur alla ville veta hur många som demonstrerade i andra delar av världen. Hur många i USA, hur många i Sydafrika eller i Filippinerna, hur många i London eller i Mexico. Kommunikationen gick från att vara något tekniskt till något politiskt, den konstituerade ett sätt att organisera sig som var direkt och samtidigt; utan att tillhöra en enda organisation, utgörande ett enda myller. Den dagen slogs satellittelevisionerna på och radio som sammankopplade hela världen i försök att, bland annat, tala till det irakiska folket. Man bröt sig in i informationens "röda zon", genom den direkta produktionen, utanför de officiella medierna. I Italien representerade Global TV och Global radio det olydiga sättet att vara inuti det myllret.

Ännu imponerade av något vi aldrig tidigare hade sett - och som skedde innan och inte efter krigets utbrott - experimenterade vi några dagar senare med den konstituerande kraften som fanns i försöken att stoppa kriget. Vi hade alla hört Marcos och våra bröder och systrar i djungeln ord, och vi hade hela tiden samma fråga i huvudet: hur kunde vi undvika den enkla fällan att tro att vi var tillräckligt många, producera stora evenemang, medan de mäktiga fortsatte avancera längs dödens stig? Hur kunde vi göra allt möjligt för att stoppa och attackera dödsmaskinen utan att avlägsna oss från det enorma myllret? Hur konstruera konflikt och konsensus, hur förvandla en betraktande rörelse till en konstituerande?

Tillfället presenterade sig med början av transporten av amerikanskt krigsmaskineri från en bas i norra Italien mot centrum, utnyttjande italienska civila tåg. Den italienska regeringen hade auktoriserat det, och på sätt markerat sitt direkta deltagande i krigets organisering - den utnyttjade tåg, hamnar och flygplatser för USA:s armé - utan debatt i parlamentet.

Information från järnvägsarbetare och kommunikationen mellan aktivister lät oss veta att det cirkulerade tåg fullastade med vapen. På en liten station i Padova-provinsen, på linjen söderut, ockuperade tvåhundra olydiga stationen klockan sju på kvällen och blockerade tågtrafiken, inklusive "dödståget". Man tände eldar på järnvägen, medan ett stort antal kravallpoliser var på väg. Nyheten spreds omedelbart tack vare Global radio, som började sända 24 timmar, via satellit, internet och FM. Tåget blockerades men det extraordinära var att tusentals personer, längs de 300 kilometrarna från en bas till en annan, när de hörde talas om nyheterna började organisera blockader, ifall polisen attackerade den första gruppen.

På så sätt började den största olydnadsaktionen mot kriget, organiserad genom kommunikationsmedlen och utvecklad runt en imponerande mängd olika praktiker vars mål var att blockera dödstågen. Den aktionen, som fortsatte under sex dagar utan avbrott, involverade massor och väldigt olika personer. Från de som gav informationen om när tågen anlände och om polisens rörelser, till de som organiserade stopp för andra tåg genom att dra i nödbromsarna för att stoppa trafiken och ge tid åt aktivisterna att organisera sig.

Sedan vägrade arbetarna att köra de tågen, regeringen var tvungen att militarisera dem. En debatt kom igång i hela landet och även inom rörelsen, eftersom att blockera tåg utan tvekan är en olaglig handling för staten. Trots det blev diskussionen väldigt intressant, för att föra ett olagligt och orättfärdigt krig var mycket värre.

En av de mest intressanta aspekterna var användandet av kommunikation som organisationsform för initiativet. Alla förvandlades till aktivister: från arbetarna på tågen som berättade de "hemliga" vägarna för oss, till passagerarna på andra tåg som ringde radion om de såg något märkligt. Från ungdomarna som var beredda att sätta sig på spåren dag och natt till de pensionerade arbetarna som gav oss råd om hur trafiken kan blockeras genom små sabotageaktioner. Global radio hade inte längre en roll som enbart information, utan organiserade direkt den bredare aktionen. Radion själv var aktionen, det kollektiva hjärtat och hjärnan hos myllret i aktion. Initiativet för blockad av tågen, kallad "train-stopping", uppenbara att kriget fanns inom vårt land och att det är fullständigt rätt att inte lyda lagarna för att blockera det.

Det lyckades att mänsklighetens lagar tillämpades - med förbudet av trafiken för militärapparatur för att brukas i Irak - mot Imperiets lagar tillämpade av den italienska regeringen mot medborgarnas samtycke.

I det ögonblicket blev inte rörelsen bara rebellisk, utan även konstituerande. Som i alla krig, blev vi alla desertörer och det är just utifrån deserteringen, utifrån avfärdandet, som motståndet börjar.

Makten fick visa sitt verkliga ansikte: efter många dagar har tågen nått sin destination i Toscana, skyddade av en armé, körd av militärer och med blockader överallt. Snart inleddes blockader av civila flygplatser och intrång i militära flygplatser, båda använda för transport USA:s trupper. Militärerna måste utföra transportoperationerna av krigsmaterialet vid hamnarna, för den civila personalen vägrar.

Olydnadens praktik blir ett nytt språk

Kriget är en komplex maskin, särskilt det här kriget. Förutom att vara olikt äldre tiders krig för att det riktar sin terror och sin förstörelse mot civila och inte mot arméer - som inför de mäktigas fruktansvärda dödsteknologi inte är någonting - utgörs av kommersiella mekanismer, politiker, av kommunikation ; publik.

Vi upptäckte exempelvis under aktionerna för att blockera kriget, att Mercados Generales de Padua, i norra Italien, tjänar miljoner dollar på att försörja USA:s krigförande soldater med frukt och grönsaker. Den amerikanska militära administrationen har även sina agenturer för kommersiella kontrakt på den öppna marknaden, och skickar produkterna till militärbaserna över hela Europa genom privatägda företag. Vid två tillfällen har de olydiga, tillsammans med arbetarna, blockerat den kommersen. Slagordet "No food for killer" (Ingen mat åt mördare) har enats med det välkända "No blood for oil" (inget blod för olja) som understryker hur viktig de multinationella oljeföretagens roll är i det här kriget. I det sammanhanget, har bensinkedjan "Esso", italiensk filial av Exxon, bojkottats och saboterats i Rom under en offentligt utannonserad aktion av de olydiga. Fem av dem, olydiga från det sociala centret "Corto Circuito", blev arresterade.

Samtidigt har olydiga i Venedig och Falconara (i center-väst) blockerat Esso:s försörjningscentraler under en hel dag. Många banker, som Banco Nacional del Trabajo och Banco de Italia, som investerar pengar på de stora vapenföretagens aktier, har blockerats under demonstrationer och man har skrivit "Beväpnad bank" på deras fönster. De engelska och amerikanska konsulaten och ambassaderna är I praktiken belägrade, skyddade av poliser och omringade av tusentals personer på demonstrationerna. Dessa olydnadsaktioner och bojkott talar ett nytt språk: rörelsen gör sig konstituerande då den tillämpar sina egna lagar, underifrån, för att göra slut på brotten mot mänskligheten. Den bojkottar krigets marknader, inför sanktioner mot de som spekulerar på kriget, bryter de diplomatin med de krigförande regeringarnas politiska representationer. Den här rörelsen drömmer om en annan möjlig värld, och vet att för att förverkliga den måste man ta utrymme från den orättvisa legaliteten och den cyniska krigsmarknaden för att ge rum åt mänskligheten.

Luca Casarini