Negri: Approximationer - Mot en ontologisk definition av myllret

---

Kategori: Autonomi och operaism

1) Myllret är namnet på en immanens. Myllret är en helhet av singulariteter. På dessa premisser kan vi med en gång börja spåra en ontologisk definition av det som finns kvar av verkligheten när väl begreppet folket frigörs från dess transcendens.

Sättet på vilket begreppet folket tog form inom modernitetens hegemoniska tradition är välkänt. Hobbes, Rousseau och Hegel har, var och en för sig själv och på sitt sätt, producerat ett begrepp om folket som utgår från suverän transcendens: i dessa författares tankar betraktades myllret som kaos och krig. Den moderna tanken fungerar på ett tudelat sätt inom detta område: å ena sida abstraherar den multipliciteten av singulariteter och förenar dem, på ett transcendentalt sätt, i begreppet folket; å andra sidan löser den upp helheten av singulariteter (som konstituerar myllret) till en massa av individer. Den moderna teorin om naturrätt är, oavsett den har empiriskt eller idealistiskt ursprung, en teori om transcendens och om upplösning av immanensplanet, på en och samma gång. Tvärtom kräver teorin om myllret att subjekten talar för sig själva, och att det som behandlas är orepresenterbara singulariteter snarare än individuella innehavare.

2) Myllret är ett klassbegrepp. Faktum är att myllret alltid är produktivt och alltid i rörelse. När det betraktas ur ett temporalt perspektiv, exploateras myllret i produktionen; till och med när det betraktas ur ett spatialt perspektiv exploateras myllret såtillvida att det konstituerar det produktiva samhället - socialt samarbete för produktion.

Myllrets klassbegrepp måste betraktas annorlunda än begreppet arbetarklass. Begreppet arbetarklass är begränsat både ur ett produktionsperspektiv (eftersom det huvudsakligen inkluderar industriarbetare), och ur det sociala samarbetets perspektiv (givet att det bara omfattar en liten kvantitet av de arbetare som verkar i den sociala produktionens komplex). Luxemburgs polemik gentemot Andra Internationalens trångsynta arbetarism var en föraning om myllrets namn; föga överraskande dubblerade Luxemburg polemiken gentemot arbetararistokratin med en polemik gentemot den framskridande nationalismen hos arbetarrörelsen på hennes tid.

Om vi tänker myllret som ett klassbegrepp, kommer föreställningen om exploatering att definieras som exploatering av samarbete: inte samarbete mellan individer men mellan singulariteter, exploatering av helheten av singulariteter, av nätverken som utgör helheten och av helheten som innefattas av nätverken etc. Notera här att den "moderna" föreställningen om exploatering (som den beskrevs av Marx) fungerar med en föreställning om produktion vilkens agenter är individer. Det är bara så länge som det finns individer som jobbar [work] som arbetet [labour] är mätbart enligt [arbets]värdelagen. Till och med begreppet massa (som en obestämd mångfald av individer) är ett måttbegrepp, eller snarare: det har konstruerats inom arbetets politiska ekonomi för detta syfte. I detta avseende är massan kapitalets korrelat lika mycket som folket är detsamma i förhållande till suveräniteten " här måste vi tillägga att det inte är en slump att begreppet folket är en måttenhet, speciellt i den raffinerade Keynesianska och välfärdsversionen av den politiska ekonomin. Å andra sidan är exploateringen av myllret inkommensurabel, men andra ord: det är en makt som konfronteras av singulariteter som är omätbara och av ett samarbete som är bortom mätbarhet.

Om det historiska skiftet definieras som ett epokskifte (på ett ontologiskt sätt), kommer de kriterier eller dispositiv för mått som är giltiga för en epok radikalt ifrågasättas. Vi lever under detta skifte, och det är inte säkert huruvida nya kriterier och dispositiv för mått är under föreslående.

3) Myllret är ett begrepp om kraft . Genom en analys av samarbetet kan vi redan avslöja att helheten av singulariteter producerar bortom mätbarhet. Denna kraft vill inte bara expandera, utan, över allt annat vill den skaffa en kropp: myllrets kött vill förvandla sig själv till det Allmänna Intellektets kropp. Det är möjligt att förstå detta skifte, eller snarare, detta kraftuttryck, genom att följa tre linjer:

a) Myllrets genealogi i skiftet från det moderna till det postmoderna (eller om du föredrar det, från Fordism till post-Fordism). Denna genealogi konstitueras av arbetarklassens kamper som har löst upp de "moderna" formerna för social disciplin.

b) Tendensen mot det Allmänna Intellektet. Tendensen mot allt fler immateriella och intellektuella former för produktiva uttryck (som är konstitutiv för myllret) vill konfigurera sig själv som den absoluta rekuperationen av det Allmänna Intellektet i det levande arbetet.[det är möjligt att det skall vara som levande arbete, men jag är inte säker. recuperation of the general intellect in living labour.]

c) Friheten och glädjen (såväl som krisen och utmattningen) hos detta innovativa skifte, som inom sig själv innefattar både kontinuitet och diskontinuitet, med andra ord något som kan definieras som systoler och diastoler i återsammansättningen av singulariteter.

Det är fortfarande nödvändigt att understryka skillnaden mellan begreppet om myllret och det om folket. Myllret kan varken förstås eller förklaras i kontraktarianistiska termer (när kontraktarianism förstås som beroende av transcendental filosofi snarare än empirisk erfarenhet). I dess mest allmänna bemärkelse drar sig myllret undan representation eftersom det är en inkommensurabel multiplicitet. Folket representeras alltid som en enhet, medan myllret inte är representerbart, eftersom det är monstruöst vis a vis modernitetens teleologiska och transcendentala rationalismer. I kontrast till begreppet om folket är myllret en singulär multiplicitet, en konkret universal. Folket konstituerade en social kropp; det gör inte myllret, eftersom myllret är livets kött. Om vi å ena sidan ställer myllret mot folket, måste vi å andra sätta det i kontrast mot massorna och plebejerna. Termerna massa och plebej har ofta använts för att beskriva en irrationell och passiv social kraft, som betraktas som våldsam och farlig precis på grund av att den är lätt att manipulera. Tvärt emot detta är myllret en aktiv social agent, en multiplicitet som agerar. Olikt folket är inte myllret en enhet, men ställt mot massorna och plebejerna kan vi se det som någonting organiserat. Det är i själva verket en aktiv agent för självorganisation. En stor fördel med myllerbegreppet är sålunda att det sätter alla moderna argument baserade på "rädsla för massorna", såväl som de relaterade till "majoritetens tyranni" ur spel, argument som ofta har fungerat som en sorts utpressning för att tvinga oss att acceptera (och ibland till och med be om) vår träldom.

Hur ska myllret förstås, ur maktens perspektiv" I själva verket har makten inget att hämta hos myllret, eftersom de kategorier som makten är intresserad av " enheten hos subjektet (folket), formen för dess sammansättning (kontrakt mellan individer) och typen av regering (monarki, aristokrati och demokrati, var för sig eller kombinerade) " har satts åt sidan. Å andra sidan har den radikala modifikation av produktionsprocessen som gick genom den immateriella arbetskraften och det samarbetande levande arbetets hegemoni " en verklig ontologisk, produktiv och biopolitisk revolution " vänt upp och ner på alla parametrar för "bra regerande" och förstört den moderna idén om ett samhälle som skulle verka för kapitalistisk ackumulation, precis som kapitalisterna önskade från början.

Begreppet myllret introducerar oss till en helt ny värld, inuti en pågående revolution. Vi kan inte annat än förställa oss själva som monster, inom denna revolution. Mellan det 16e och 17e århundradet, mitt uppe i revolutionen som gav väg för moderniteten, är Gargantua och Pantagruel jättar vilka utgör extrema symboler för frihet och uppfinningsrikedom: de genomgår revolutionen och förespråkar det gigantiska åtagandet att bli fria. Idag behöver vi nya jättar och nya monster som kan förena natur och historia, arbete [labour] och politik, konst och uppfinningsrikedom för att visa den nya makt som tillkommit mänskligheten genom det Allmänna Intellektets födelse, det immateriella arbetets hegemoni, de nya abstrakta passionerna och myllrets aktiviteter. Vi behöver en ny Rabelais, eller ännu bättre, en hel bunt av dem.

För att sammanfatta noterar vi igen att myllrets grundläggande stoff är köttet, dvs. den allmänna levande substans i vilken kroppen och intellektet sammanfaller och är ourskiljbara. Maurice Merleau-Ponty skriver: "köttet är varken materia, eller sinne, eller substans. För att bestämma det behöver vi den gamla och nya termen element, i samma mening som denna term användes för att tala om vatten, luft, jord och eld, m.a.o. i mening av ett allmänt ting " en sorts förkroppsligad princip som bringar en stil för vara där det finns ett fragment av vara. Köttet är i detta avseende ett element av Vara." Likt köttet är myllret ren potentialitet, oformad livskraft och ett element av vara. Likt köttet är myllret riktat mot livets fullkomlighet. Det revolutionära monster vars namn är myller och som dyker upp vi modernitetens slut vill förvandla vårt kött till nya former för liv, om, och om igen.

Vi kan förklara myllrets rörelse från köttet till nya former för liv från ett annat perspektiv. Detta är inifrån det ontologiska skifte som konstituerar det. Med detta menar jag att myllrets kraft, betraktat utifrån de singulariteter det består av, kan visa dynamiken hos dess berikande, densitet och frihet. Produktionen av singulariteter resulterar inte bara i den globala produktionen av varor och reproduktionen av samhället, utan är också den singulära produktionen av en ny subjektivitet. Idag är det faktiskt (i den immateriella produktionsformen som karaktäriserar vår epok) väldigt svårt att urskilja produktionen av varor från den sociala reproduktionen av subjektivitet, eftersom det varken finns nya varor utan nya behov eller reproduktion av liv utan singulärt begär. Det som intresserar oss vid denna punkt är att understryka den globala kraften i denna process: faktum är att den ligger mellan globalitet och singularitet i enlighet med en första rytm (synkronisk) av mer eller mindre intensiva förbindelser (rhizomatiska, som dom har kallats) och en andra rytm (diakronisk) av systoler och diastoler, av evolution och kris, av koncentration och skingrande av fluxet. Med andra ord produktionen av subjektivitet, alltså subjektets produktion av sig själv, är samtidigt produktionen av myllrets densitet - eftersom myllret är en helhet av singulariteter. Naturligtvis insinuerar någon att myllret är (substantiellt sett) ett oanvändbart begrepp, till och med en metafor, eftersom man bara kan ge enhet till det multipla bara genom en mer eller mindre dialektisk transcendental gest (precis som filosofin har gjort från Platon till Hobbes och Hegel): och ännu mer om myllret (alltså multipliciteten som vägrar att representera sig själv i dialektikens Aufhebung) också hävdar att det är singulärt och subjektivt. Men denna invändning är svag: här fyller dialektikens Aufhebung ingen funktion eftersom det multiplas enhet är för myllret samma sak som att leva, och livet kan knappast underordnas dialektiken. Vidare presenterar sig subjektivitetsproduktionens dispositiv, som i myllret finner en bekant figur, som en kollektiv praxis, som en alltid förnyad aktivitet och som konstituerande av varat. Namnet "myllret" är, på en och samma gång subjekt och produkt i en kollektiv praxis.

Uppenbarligen härstammar diskursen om myllret från en subversiv tolkning av Spinozas tanke. Vi kan aldrig nog understryka vikten av den spinozistiska förutsättningen när vi behandlar detta tema. Först och främst är temat om kroppen helt och hållet spinozistiskt, i synnerhet temat om den kraftfulla kroppen. "Du kan inte veta vad en kropp kan göra." Vidare är myllret namnet på ett myller av kroppar. Vi tog itu med denna bestämning när vi hävdade att myllret var kraft. Därför kommer kroppen först både i genealogin och i tendensen, både i faserna och i resultatet av myllrets konstitutionsprocess. Men detta är inte nog. Vi måste tänka över hela diskussionen hitintills, ur kroppens perspektiv, dvs. vi måste gå tillbaka till punkt 1), 2) och 3) i den föregående sektionen, och slutföra dem ur detta perspektiv.

1. När vi definierar begreppet myllret mot begreppet folket måste vi, med tanke på att myllret är en helhet av singulariteter, översätta begreppet till kroppens perspektiv och klargöra dispositivet för ett myller av kroppar. När vi överväger kroppar, ser vi att vi inte bara står inför ett myller av kroppar, utan vi förstår också att varje kropp är ett myller. Genomskärande myllret, korsande myller med myller, blir kropparna blandade, bastarder, hybrider, förvandlade; de är som havsvågor, i ständig rörelse och i ömsesidig förvandling. Individualitetens (och/eller personskapets) metafysik utgör en förskräcklig mystifiering av myllret av kroppar. Det finns ingen möjlighet för en kropp att vara ensam. Det går inte ens att föreställa sig. När människan definieras som individ, när hon betraktas som en autonom källa av rättigheter och egendom, görs hon ensam. Men "ens eget" existerar inte utanför relatio

nen till en annan. Individualitetens metafysik negerar, när den konfronteras med kroppen, myllret som konstituerar kroppen för att negera myllret av kroppar. Transcendens är nyckeln till varje individualitetens metafysik såväl som till varje suveränitetens metafysik. Å andra sidan finns det utifrån kroppens synvinkel bara relationer och processer. Kroppen är levande arbete, alltså uttryck och samarbete, och därför världens och historiens materiella konstruktion.

2. När vi talar om myllret som ett klassbegrepp, och därigenom om myllret som produktionssubjekt och objekt för exploatering - är det vid denna punkt omedelbart möjligt att introducera den kroppsliga dimensionen, eftersom det är uppenbart att i produktionen, i rörelserna, i arbetet och i migrationen, står kroppar på spel, med alla deras vitala dimensioner och föresatser. I produktionen är kropparnas aktivitet alltid produktivkraft och ofta främsta beståndsdel. Det kan faktiskt inte finnas någon diskussion om exploatering, oavsett om den handlar om varuproduktionen eller reproduktionen av livet, som inte direkt berör kroppar. Därför måste begreppet kapitalet (å ena sidan produktionen av välstånd, å andra sidan exploatering av myllret) alltid betraktas på ett realistiskt sätt även i analysen av i vilken utsträckning kroppar tvingas lida, blivit bemäktigade eller stympade och skadade, reducerade till ett produktionsmaterial; vilket är detsamma som en vara. Vi får inte tro att kroppar förvaruligas bara i det kapitalistiska samhällets produktion och reproduktion - vi måste också betona reappropriationen av lösören, tillfredsställandet av begär och kropparnas metamorfoser och befullmäktigande, som den kontinuerliga kampen mot kapitalet determinerar. När vi väl identifierar denna strukturella ambivalens i ackumulationens historiska process, måste vi formulera problemet med dess (syftar tillbaka på strukturell ambivalens) lösning i termer av kropparnas befrielse och som ett kampprojekt mot detta ändamål. Med andra ord kan ett materialistiskt dispositiv för myllret bara utgå från en första betraktelse av kroppen och dess kamp mot dess exploatering.

3. Vi talade om myllret som namnet på en kraft, som en genealogi och tendens, kris och förvandling - därav leder denna diskussion till kropparnas metamorfos. Myllret är ett myller av kroppar; den uttrycker kraft inte bara som en helhet utan även som singularitet. Varje period i den mänskliga utvecklingens historia (av arbetet, makten, behov och vilja till förändring) medför singulära kroppsmetamorfoser. Även historiematerialismen medför en lagbunden evolutionslära: men denna lag är allt annat än nödvändig, linjär eller unilateral; det är en lag av diskontinuitet, språng och oväntade synteser. Den är darwinistisk, i ordets positiva bemärkelse: som produkten av en herakleitisk sammanstötning och en aleatorisk teleologi, underifrån; eftersom orsakerna till metamorfoserna som förser myllret som en helhet och singulariteter som ett myller är ingenting annat än kamper, rörelser och begär efter förvandling.

Genom att säga detta önskar vi inte förneka att suverän makt är kapabel att producera historia och subjektivitet. Men den suveräna makten är en makt med två ansikten: dess produktion kan agera i relationen, men inte eliminera den. För det första kan den suveräna makten (som en kraftrelation) upptäcka att den konfronteras med problemet av en yttre makt som blockerar den. För det andra finner den suveräna makten sin egen gräns i själva relationen som konstituerar den och i nödvändigheten att bibehålla den. Därför uppvisar sig relationen för suveräniteten först som ett hinder (där suveräniteten agerar i denna relation) och sedan som en begränsning (där suveräniteten vill eliminera relationen men misslyckas med att göra det). Å andra sidan är myllrets kraft (i singulariteter som arbetar, agerar och ibland är olydiga) kapabel att eliminera suveränitetsrelationen.

Här finns två påståenden. Det första är: "Produktionen av suverän makt går bortom hindret medan den inte kan eliminera gränserna som består i suveränitetsrelationen." Det andra är: "Myllrets kraft kan eliminera den suveräna relationen eftersom bara myllrets produktion konstituerar varat." Dessa kan utgöra öppningen mot en myllrets ontologi. Denna ontologi kommer att börja uppdagas när konstituerandet av varat som tillskrivs myllrets produktion blir möjlig att praktiskt fastställa.

För oss verkar det nu möjligt att utifrån ett teoretiskt perspektiv utveckla axiomet om myllrets ontologiska kraft på åtminstone tre nivåer. För det första är teorierna om arbetet där styrningsrelationen kan påvisas (immanent) som ogrundad: immateriellt och intellektuellt arbete, med andra ord kunskap, kräver inte styrning för att kunna samarbeta och för att få universella effekter. Tvärt om: kunskap överskrider alltid med hänsyn till (bytes)värdena som är tänkta att avgränsa den. För det andra kan en demonstration direkt tillhandahållas från ontologiska terrängen, från erfarenheten av det allmänna (det som kräver varken ledning eller exploatering), som framställs som grunden och förutsättningen för varje mänskligt produktivt och/eller reproduktivt uttryck. Språk är främsta formen för konstituerandet av det allmänna, och när levande arbete och språk möts och definierar sig själva som en onto

logisk maskin, realiseras erfarenheten som var grunden för det allmänna. För det tredje kan myllrets kraft avslöjas på den postmoderna politikens terräng, genom att visa att inga förutsättningar för att ett fritt samhälle ska kunna existera och reproducera sig själv ges utan spridningen av kunskap och det allmännas uppkomst. Faktum är att frihet, som befrielse från styrning, ges materiellt bara genom myllrets utveckling och dess självkonstitution som en social kropp bestående av singulariteter.

Vid denna punkt vill jag svara på en del av den kritik som har förts fram mot denna förståelse av begreppet myllret, i syfte att gå vidare i konstruktionen av detta koncept.

En första uppsättning av kritiker är kopplad till tolkningen av Foucault och dess användning i definitionen av myllret. Dessa kritiker betonar den felaktiga homologi som förutsätts ha gjorts mellan det klassiska begreppet proletariatet och myllret. De menar att en sådan homologi inte bara är ideologiskt farligt (eftersom den slätar ut det postmoderna ovanpå det moderna: precis som Spät-modernität-författarna gör, som håller modernitetens dekadens vid liv i vår tid), men också metafysiskt farligt, eftersom den ställer myllret i en dialektisk motsättning till makten. Jag håller helt och hållet med om den första anmärkningen, vi lever inte i "senmoderniteten" utan i "postmoderniteten": där ett epokklyfta är given. Jag håller inte med om det andra iakttagelsen, eftersom om vi refererar till Foucault, kan jag inte se hur man skulle kunna tro att hans maktbegrepp utesluter antagonism. Tvärtom har hans konceptioner aldrig varit cirkulära, och i hans analys har fastställanden av makten har aldrig fångats i neutraliserandets fälla. Det är inte sant att relationerna mellan mikromakterna utvecklas på alla samhällsnivåer utan institutionella klyftor mellan de dominerande och de dominerade. Hos Foucault finns alltid materiella bestämningar, konkreta meningar: där finns ingen utveckling som avpassas till ett jämviktsläge, så det finns inget idealistiskt schema för den historiska utvecklingen. Om varje begrepp fixeras i en specifik arkeologi, är det då öppet för en genealogi för en okänd framtid. Subjektivitetsproduktionen i synnerhet, som dock är producerad och determinerad av makten, utvecklar alltid motstånd som öppnar upp genom obehärskbara dispositiv. Kamper bestämmer verkligen varat, de konstituerar det och de är alltid öppna: bara biomakten försöker totalisera dem. I själva verket framställer sig Foucaults teori som en analys av ett regionalt system av institutioner av kamp, korsningar och konfrontationer, och dessa antagonistiska kamper öppnar upp mot allsidiga [omnilateral] horisonter. Detta rör både maktrelationernas yta och vår egen ontologi. Det är handlar inte om att gå tillbaka till en opposition (i formen av en ren exterioritet) mellan makten och myllret, utan att låta myllret - i de oräkneliga nätverk som konstituerar det och i de obegränsade strategiska föresatser som det producerar - befria sig självt från makten. Foucault förnekar maktens totalisering men inte möjligheten att olydiga subjekt i det oändliga mångfaldigar "kampernas förmak", och produktionen av varat. Foucault är en revolutionär tänkare; det är omöjligt att reducera hans system till en hobbesiansk epistemisk mekanik av motsvarande relationer.

En andra uppsättning av kritiker riktas mot begreppet myllret som potentialitet och konstituerande makt. Den första kritiken mot denna förståelse av ett kraftfullt myller är att den inbegriper en vitalistisk idé om den konstituerande processen. Enligt detta kritiska perspektiv kan inte myllret som konstituerande makt ställas emot begreppet folket som en modell för konstituerad makt: denna opposition skulle göra begreppet myllret svagt snarare än starkt, virtuellt snarare än verkligt. Kritikerna som försvarar denna synvinkel hävdar också att myllret, när det väl befriats från begreppet folket och identifierats som ren makt, riskerar att reduceras till en etisk modell (en av de två källorna till etisk kreativitet, som Bergson ser det). Angående detta tema (men från en motsatt sida) kritiseras begreppet myllret för dess oförmåga att ontologiskt bli "annan" eller att presentera en tillräcklig kritik av suveräniteten. Enligt detta kritiska perspektiv attraheras myllrets konstituerande makt av dess motsats: därför kan det inte betraktas som ett radikalt uttryck för det nyskapandet av det verkliga, eller som en tematisk indikation på ett fritt folk ännu ej i vardande. Så länge som myllret inte uttrycker en grundläggande radikalism som subtraherar det från varje dialektik med makten, menar de att myllret alltid kommer att risker att formellt inkluderas i modernitetens politiska tradition.

Båda dessa former av kritik är insubstantiella. Myllret är som kraft inte en figur som är homolog och motsatt undantagets makt i den moderna suveräniteten. Myllrets konstituerande makt är något annorlunda, det är inte bara ett politiskt undantag utan också ett historiskt undantag, det är produkten av den radikal temporal diskontinuitet, och det är en ontologisk metamorfos. Myllret framställer sig alltså som en mäktig singularitet som inte kan plattas ut i det bergsonianska alternativet som en möjligt och repetitiv vitalistisk funktion; inte heller kan det attraheras av sin påträngande motståndare, till exempel suveräniteten, eftersom myllret genom att existera rent konkret upplöser suveränitetsbegreppet. Detta myllrets existens söker inte en grund utanför sig själv, utan bara i sin egen genealogi. Faktum är att det inte längre finns en ren eller naken grund eller en utsida: dessa är illusioner.

En tredje uppsättning kritiker är av sociologisk karaktär, snarare än filosofisk, och attackerar begreppet myllret genom att definiera det som en "hyperkritisk drift". Vi låter siarna tolka vad "hyperkritisk" betyder. Vad "driften" anbelangar består detta i att se myllret som fixerat till en plats av vägran eller brytning. Som sådant är det oförmöget att fastställa handlingen, medan det förstör själva idén om att handla eftersom det, per definition utgår från en punkt av absolut vägran, skulle myllret stänga möjligheten till relationer och/eller medlingar med andra sociala aktörer. Ur detta perspektiv blir myllret i slutändan en representation för ett mytiskt proletariat eller en lika mytisk ren agerande subjektivitet. Det är uppenbart att denna kritik representerar den totala motsatsen till den första uppsättningen kritiker. I detta fall kan svaret bara bli en erinran om att myllret inte har något att göra med den res

onerande logik som är beroende av begreppsparet vän/fiende. Myllret är ett ontologiskt begrepp för det fullständiga mot tomheten, av produktion mot parasistisk överlevnad. Myllret känner inte något instrumentellt förnuft varken utanför sig eller för bruk inombords. Och eftersom det är en helhet av singulariteter, är det kapabelt av en maximal mängd medlingar och kompromissande konstitutioner inom sig själv, när dessa är symboler för det allmänna (medan det fortfarande är verksamt, precis som språket gör).

Antonio Negri

Från Multitudes #9

Översatt från engelskan av Henrik Sundberg och Mathias Wåg