Negri: Den konstituerande republiken

---

Kategori: Autonomi och operaism

Till varje generation dess egen konstitution.

När Condorcet föreslog att varje generation borde producera sin egen politiska konstitution, refererade han å ena sidan till Pennsylvanias konstituella lag (där konstituell lag stod på samma grund som den vanliga lagen, vilket erbjöd en gemensam metod för skapandet av både konstitutionella principer och ny lag), och å den andra förekom han artikel XXVIII i 1793 års franska revolutionära konstitution: "Un peuple a toujours le driot de revoir, de reformer et de changer sa Constitution. Une génération ne peut assujetter à ses lois les générations futures [Ett folk har alltid rätt att ändra, reformera och byta ut sin konstitution. En generation får inte underställa framtida generationer sin egen lag]."

På tröskeln till en ny era av utveckling inom Stat och samhälle -genom revolution, vetenskaplig uppfinningsrikedom och kapitalism- insåg Condorcet att varje PRECONSTITUTED (ständig/årterkommande?) blockering av produktionens dynamik och varje inskränkning av friheten som går bortom det nuvarandes krav nödvändigtvis leder till despotism. Man kan också säga att Condorcet förstod att så fort det konstituerande ögonblicket är över blir konstitutionell oföränderlighet ett reaktionärt faktum i ett samhälle som bygger på ett utvecklande av friheter och ekonomiska framsteg. Således bör inte en konstitution ges legitimitet på basis av hävd och praxis, eller våra förfäders sedvänjor, eller klassiska idéer om ordning. Snarare kan bara livet, i en ständig process av förnyelse, skapa en konstitution -med andra ord, bara livet kan ständigt ompröva den, utvärdera den och driva den mot nödvändiga modifieringar. Från denna synvinkel kan Condorcets rekommendation att "varje generation borde ha sin egen konstitution" jämföras med Niccolò Machiavelli, vilken föreslog att varje generation (för att ESCAPE THE CORRUPTION OF POWER (fly maktens skadlighet?) och administrationens "rutin") "borde återgå till Statens (platon! en not, kanske? nån som känner sig kunnig?) principer" -en "återgång" vilken är en process för att skapa, en uppsättning principer, inte ett arv från det förflutna utan någonting NEWLY ROOTED (bara någonting "nytt"? "nytt spirande", kanske?).

Borde vår egen generation konstruera en ny konstitution? När vi ser tillbaka på de anledningar tidigare skapare av konstitutioner gav för varför konstitutionell förnyelse var så nödvändig finner vi att samma anledningar är fullständigt närvarande i vår nuvarande situation. Sällan har förfallet i det politiska och administrativa livet varit så djupt nedbrytande; sällan har representationen befunnit sig i så djup kris; sällan har den demokratiska desillusioneringen varit så långtgående. När folk talar om en "politikens kris", är vad de säger att den demokratiska Staten inte längre fungerar, att faktum är att dess principer och organ oåterkalleligen förfallit: THE DIVISIONS OF POWER, THE PRINCIPLES OF GUARANTEE, THE SINGLE INDIVIDUAL POWERS, THE RULES OF REPRESENTATION, THE UNITARIAN DYNAMICS OF POWERS, AND THE FUNCTIONS OF LEGALITY, EFFICIENCY, AND ADMINISTRATIVE LEGITIMACY (ojojoj, nån som är statsvetare?). Det har talats om en "historiens slut", och om något sådant existerar kan vi säkerligen identifiera den i den konstitutionella dialektiks slut till vilken liberalismen och den sena kapitalistiska Staten har bundit oss. För att vara specifik, sedan 1930-talet har det i de västerländska kapitalistiska staterna börjat utvecklas ett konstitutionellt system vilket vi skulle kunna kalla den "fordistiska" konstitutionen, eller välfärdsstatens konstitution. Denna modell har nu råkat i kris. Krisens orsaker är klara när man tar en titt på förändringarna hos de subjekt som formade det ursprungliga avtalet kring denna konstitutions principer: å ena sidan fanns den nationella bourgeoisin, och å den andra industriarbetarklassen, vilken var organiserad i både fackföreningar och de socialistiska och kommunistiska partierna. Det liberala demokratiska systemet fungerade således på så sätt att man matchade behovet av industriell utveckling och fördelandet av den globala inkomsten mellan dessa klasser. Konstitutioner kan formmässigt ha skilt sig åt mer eller mindre, men den "materiella konstitutionen", den grundläggande överenskommelsen gällande distributionen av makt och motmakt, arbete och inkomst, rätt- och friheter, var substantiellt homogen. De nationella bourgeoisierna gav upp fascismen och garanterade sin makt att exploatera inom ett system för distribution av nationell inkomst som -om man räknar med en kontext av ständigt ökad tillväxt- möjliggjorde byggandet av ett välfärdssystem för den nationella arbetarklassen. Arbetarklassen i sin tur avsade sig revolutionen.

Vid den punkt då 1960-talets kris fann sin avslutning i de symboliska händelserna 1968, råkade den fordistiska Staten i kris vilket fick till effekt att den ursprungliga konstitutionella samstämmighetens subjekt genomgick en förändring. Å ena sidan: de olika bourgeoisierna internationaliserades, baserade sin makt på finansiell transformation av kapital och förvandlade sig till maktens abstrakta representationer; å den andra, den industriella arbetarklassen (i kölvattnet av den radikala förändringen av produktionsformen, som segern för automationen av det industriella arbetet och det sociala arbetets datorisering) förändrade sin egen kulturella, sociala och politiska identitet. En multinationell och finansbaserad bourgeoisie (som inte ser någon anledning till varför den skulle bära bördan av ett nationellt välfärdssystem) matchades mot ett socialiserat, intellektuellt proletariat, vilket för det första har en uppsjö av nya behov och, för det andra, inte förmår upprätthålla en kontinuitet med den fordistiska kompromissens förbindelse. Med realsocialismens sammanbrott i slutet av 1989 och dess misslyckande inristat in i historieböckerna, förstördes definitivt till och med dess symboler -redan i stort sett meningslösa- för en proletär självständighet inom socialismen .

Det juridiskt-konstitutionella system som baserades på den fordistiska kompromissen, stärkt av den integrerande överenskommelsen mellan den nationella bourgeoisien och den industriella arbetarklassen, och överkodad av konflikten mellan de sovjetiska och amerikanska supermakterna (symboliska representationer av de två motsatta parterna på varje nations individuella scen) har sedan dess spelat ut sin roll. Det finns inte längre något utdraget krig mellan två maktblock på den internationella nivån, inom vilken klassernas inbördeskrig kan kylas ned genom att sänkas ned i den fordistiska konstitutionen och/eller välfärdsstatens organisationer. De subjekt existerar inte längre, inom individuella länder, vilka kunde konstituera denna konstitution och legitimera dess uttryck och symboler. Hela scenariot har nu förändrats radikalt.

Så vad är den nya konstitution vår generation nu måste kontruera?

Vapen och pengar.

Machiavelli säger att för att konstruera Staten behöver Fursten "vapen och pengar". Så vilka vapen och vilka pengar kommer att krävas för en ny konstitution? Hos Machiavelli representeras vapnen av folket (il popolo), med andra ord det produktiva CITIZENRY (borgerskap/medborgarskap?), vilket, inom den demokratiska gemenskapen, blir ett beväpnat folk. Frågan är, vilket "folk" kan vi räkna med idag för skapandet av en ny konstitution? Har vi en generation som öppnar upp sig mot en ny institutionell kompromiss som går bortom välfärdsstaten? Under vilka förhållanden skulle den vara beredd att organisera sig, att "beväpna" sig själv, för att nå detta mål? Och "pengafrågan" då? Är den internationella finansbourgeoisin villig att ta en ny konstuitiv och produktiv kompromiss som går bortom den fordistiska kompromissen under beaktande -och om så är fallet, under vilka villkor?

Inom det postfordistiska sociala systemet kan och måste konceptet om "folket" omdefinieras. Och då inte bara konceptet om "folket", utan också konceptet om "det beväpnade folket" -med andra ord, den del av THE CITIZENRY (igen!) som genom sitt arbete producerar värde och därigenom möjliggör reproduktionen av samhället som helhet. Detta är den grupp som kan hävda att dess egen hegemoni över det sociala arbetet bör uttryckas i konstitutionella termer.

Det politiska projektet att nå fram till en definition av det postfordistiska proletariatet är vid det här laget långt framskridet. Detta proletariat utgör en substantiell sektion av en arbetarklass som blivit omstrukturerat inom automatiserade och datorkontrollerade produktionsprocesser -processer vars centrala styrning utförs av ett ständigt expanderande intellektuellt proletariat, vilket med ökande takt är direkt involverat i arbete som är datorrelaterat, kommunikativt, och, i breda termer, EDUCATIONAL OR FORMATIVE. Det postfordistiska proletariatet, "folket" representerat av den "sociala" arbetaren (operaio sociale), är genomsyrat av och konstituerat av ett ständigt växelspel mellan teknisk-vetenskaplig aktivitet och det hårda arbetet med att producera varor, genom entrepenörskapet inom de nätverk inom vilken denna interaktion organiseras, och genom en alltmer nära sammansättning och rekomposition av arbetstid och livstid. Där, SIMPLY BY WAY OF INTRODUCTION, har vi några möjliga element av den nya definitionen av proletariatet, och vad som blir klart är att i alla de sektioner i vilka denna klass komponeras är den i grunden en massintellektualitet. Plus -och detta är viktigt- att vi har ett annat element: inom den vetenskapliga underordningen av produktiv arbetskraft, inom den växande abstraktionen och socialisationen av produktionen, blir den postfordistiska arbetsformen allt mer samarbetsinriktad, självständig och autonom. Denna kombination av autonomi och samarbete betyder att det produktiva arbetets entrepenörskapsbaserade makt är helt i händerna på det postfordistiska proletariatet. Själva utvecklandet av produktiviteten är vad som konstituerar denna enorma självständighet hos proletariatet, som en intellektuell och kooperativ bas, som ekonomiskt entrepenörskap. Frågan är, konstituerar det det (proletariatet, Ö:a) också som politiskt entrepenörskap, som politisk autonomi?

Vi kan försöka besvara den frågan först när vi frågat oss själva vad exakt vi menar med "pengar" inom denna historiska utveckling. Med andra ord, i dagens värld, vad händer med bourgeoisin som klass och med den industriella bourgeoisiens produktiva funktioner? Nå, om det vi sagt om den nya definitionen av det postfordistiska proletariatet är sant, följer att den internationella bourgeoisin nu förlorat sin produktiva funktion, att det blir allt mer parasitiskt -en sorts kapitalets katolska kyrka. Det uttrycker sig nu endast genom finansiell styrning, med andra ord, en styrning som är fullkomligt frånkopplad från produktionens krav. "Pengar" opererar här i den post-klassiska och post-marxistiska betydelsen, "pengar" som ett alienerat och fientligt universum, "pengar" som universallösning -motsatsen till arbete, intelligens och livets och begärets immanens. "Pengar" fungerar inte längre som mediering mellan arbetskraft och vara: det är inte längre en numerisk rationalisering mellan rikedom och makt, det är inte längre ett kvantifierat uttryck för nationens rikedom. I ögonen på ett proletariat i vilket dess autonoma entrepenörskap i sig självt materiellt inneslutit också de intellektuella produktivkrafterna blir "pengar" en skenverklighet av ett herravälde som är despotiskt, externt, innehållslöst, godtyckligt och grymt.

Är det här en potentiell ny fascism uppenbarar sig -en postmodern fascism som har få beröringspunkter med Mussolinska allianser, med nazismens ologiska SCHEMATA (planer?), eller Petainismens (VAD FAN ÄR DET?) fega arrogans. Den postmoderna fascismen försöker matcha sig självt med det postfordistiska arbetets samarbete, och försöker samtidigt uttrycka delar av sin essens i en form som ställts på huvudet. På samma sätt som den gamla fascismen imiterade socialismens former för massorganisering och försökte vrida proletariatets impuls mot kollektivitet till nationalism (nationell socialism eller den fordistiska konstitutionen), försöker den postmoderna fascismen upptäcka de postfordistiska massornas kommunistiska behov och gradvis förvandla dem till en olikhetens kult, en strävan efter individualism och ett sökande efter identitet -allt inom ett projekt för att skapa allt överskuggande despotiska hierarkier riktade mot att konstant och obevekligt ställa skillnader, singulariteter, identiteter och individualiteter mot varandra. Under det att kommunism är respekten för och syntes av singulariteter, och som sådan eftertraktad av alla de som älskar fred, kommer den nya fascismen (som uttryck för det internationella kapitalets finansiella herravälde) producera ett allas krig mot alla. Den kommer skapa religiositet och religionskrig, nationalism och krig mellan nationer, korporativa egon och ekonomiska krig.

Vi bör emellertid vara noga med att skilja vad som faktiskt är fascism från vad som inte är det. Det kan vara farligt att ropa att vargen kommer för tidigt och för ofta. Till exempel, trots de talrika smädelserna i Italien och runt Europa, är Silvio Berlusconi ingen fascist -han är en boss. Berlusconi är en ny gestaltning av den kollektiva kapitalisten, ett emblem för kapitalismens herravälde över samhället: i honom har kommunikation och produktion blivit ett och samma. Den italienska "revolution" som förde honom till makten är inte fascistisk, utan reaktionär. Det är inte fascistiskt att revidera 1947 års konstitution och underordna det liberal-representativa systemet en PRESIDENTIAL (presidential? finns ens det ordet?) maskin -det är bara gaullism. Det är inte fascistiskt att utöka och stärka de olika regionernas autonomi -det kan, högst, bli en sorts egoism. Det är inte fascistiskt att genom institutionellt tryck sätta en reaktionär våg i rörelse, riktad mot sociala praktikers frigörelse (mot abort, homosexualitet, och så vidare) -det är bara klerikalt. Allt detta sattes i rörelse av Berlusconis regering, men det är inte fascism. Det är den konservativa högerns sociala, ekonomiska, kulturella och politiska vision. Berlusconi tolkar, konstruerar, förnyar och hyllar ett reaktionärt samhälle. Han utvecklar och fullkomnar den nya postmoderna kommunikativa kapitalismen och visar det italienska samhället vad det redan blivit de senaste tjugo åren: ett samhälle där den enorma korruption som involverade affärsmän och politiker inte var någonting jämfört med det förfall som infiltrerade THE MULTITUDE'S (här är ju "myllret" knappast affirmativt, så frågan är vilket begrepp som är lämpligast, massorna kanske) tankar och etiska medvetenhet. Under dessa förhållanden är det kanske sant att denna reaktionära "revolution" lägger grunden för en framtida postmodern fascism.

Så, låt oss återgå till frågan om "det beväpnade folket". Vi frågar oss, vad är denna konstitution vår nya generation måste bygga? Detta är ett annat sätt att fråga: vilka är maktbalanserna, kompromisserna, som det nya postmoderna proletariatet och den nya multinationella kapitalistklassen måste instituera, i materiella termer, för att kunna organisera nästa produktiva cykel i klasskampen? Men om det vi sagt hittills är sant, är denna fråga fortfarande giltig? Vilken möjlighet till konstitutionell överenskommelse existerar nu, i en situation där en mycket stor del av den proletära kooperationen står i direkt motsättning med en mycket stor del externt och parasitiskt herravälde, påtvingat av det multinationella kapitalet, en situation där pengar står i motsättning till produktionen?

Är det fortfarande vettigt att fråga oss själva hur rättigheter och plikter kan komma att mätas på ett ömsesidigt sätt, förutsatt att produktionens dialektik inte längre har arbetare och kapital att räkna med i styrandet av produktionsförhållandena? Vi skulle förmodligen alla vara överens om att frågan är meningslös. "Vapnen" och "pengarna" är inte längre så beskaffade att de kan sättas samman för att bygga Staten. Förhoppningsvis representerar välfärdsstaten den sista episoden i denna historia av harmoni mellan de som styr och de som lyder (en historia som, om vi ska tro Machiavelli, föddes med den "maktens dualism" som de romerska tribunerna installerade i relation till Republiken). Idag förändras allt inom den politiska vetenskapens och den konstitutionella teorins fält: om det är så att de som en gång var "undersåtar" nu är mer intelligenta och bättre "beväpnade" än kungarna och de härskande klasserna, varför skulle de söka förlikning bland dessa klassers medlemmar? (1)

Statsformer: vad den konstituerande makten inte är.

Från Platon och Aristoteles och, med vissa modifikationer, fram till idag, har teorin om "statsformer" presenterats för oss som en oundvikligen dialektisk teori. Monarki och tyranni, aristokrati och oligarki, demokrati och anarki, från det ena till det andra, är således de enda alternativ inom vilka maktcykeln utvecklas. Vid en viss tidpunkt i utvecklandet av denna teori föreslog Polybius, med otvetydigt fönuft, att dessa former inte skulle ses som alternativ, utan snarare som komplementerande. (Här refererar han till det Romerska imperiets konstitution, för att visa att där fanns instanser där olika statsformer inte bara stod i motsättning med varandra utan också kunde samarbeta som komplementerande regeringsfunktioner.) Den amerikanska konstitutionens teoretiker, tillsammans med de som utarbetade Stalinismens folkdemokratiska konstitutioner, såg sig följaktligen alla som Polybianer! Klassisk och nutida konstitutionalism, inom vilka alla rättsstatens (Rechsstaat) apologeter glatt vältrar sig, är inget annat än Polybiansk! Monarki, aristokrati och demokrati, tillsammans formar de den bästa av republiker!

Hursomhelst, det påstådda vetenskapliga värdet av denna Statsformens dialektik rör sig inte långt bortom Menenius Agrippus, vilkens position var så reaktionär som varje annans, givet att den implicerade ett maktkoncept som var organiskt, orörligt och animalt (eftersom den krävde att de olika sociala klasserna arbetade tillsammans för att konstruera en animal funktionalitet), välkända klassiska försvar. Ska vi då avskriva den som värdelös? Kanske. Samtidigt, å andra sidan, finns det ett värde i att erkänna dessa teorier för vad de är, för det sätt de har överlevt genom århundradena, de effekter de har haft på historien och för att de dagliga utslag av inaktivitet de gör gällande står till tjänst med välbehövliga påminnelser om mystifikationens kraft.

Den revolutionära Marxismens ideologi har också, trots att den omstörtade teorierna om statsformen, ändå till slut affirmerat dess giltighet. "Statens avskaffande", med all aktning för Lenin, förutsätter ett statskoncept såsom det existerar inom borgerlig teori, och placerar sig som en praktik av extrem konfrontation med den verkligheten. Med andra ord, alla dessa koncept -"övergångar" såväl som "avskaffande", "den fredliga vägen" såväl som "folkdemokratin", "proletariatets diktatur" såväl som "kulturrevolutionen"- alla dessa koncept är falska koncept, då de är genomsyrade med en föreställning om Staten, dess suveränitet och dess dominans, för de ser sig själva som nödvändiga medel och oundvikliga processer att följa i gripandet av makten och i samhällsförändringen. Statsformsteorins mystifierande dialektik vänds till statens avskaffandes negativa dialektik, men den teoretiska kärnan kvarstår, på det absoluta och reaktionära sätt i vilket statens makt affirmeras. "Samma gamla skit", som Marx sa.

Det är dags att resa sig från denna kristallisering av absurda positioner, vilka ges ett sanningsvärde endast genom sin extremism. Det är dags att fråga oss själva om där inte finns, från en teoretisk och praktisk synvinkel, en position som undviker att absorberas i Statens dunkla och fruktansvärda essens. Med andra ord, vi borde fråga oss själva huruvida det finns en synvinkel vilken, om vi bortser från perspektivet hos de som konstruerar statens konstitution mekanistiskt, möjliggör ett upprätthållande av genealogins tråd, kraften hos konstistutionell praxis, dess vidd och intensitet. Denna synvinkel existerar. Den är utgångspunkten för det dagliga upproret, det fortsatta motståndet, den konstitutionella makten. Den är ett uppbrott med, den är vägran, den är fantasin, allt som grunden för politisk vetenskap. Den är erkännandet av omöjligheten, i dag, att medla mellan "vapen" och "pengar", "det beväpnade folket" och den internationella bourgeoisien, produktion och finans. När vi börjar lämna machiavellianismen bakom oss är vi fast övertygade om att Machiavelli skulle stått på vår sida. Vi börjar närma oss en situation där vi inte längre är dömda att tänka på politik i termer av dominans. Dialektikens själva form -det vill säga förlikning som innehållet i dominansens olika skilda former- ifrågasätts således. Enligt min åsikt är den definitivt i kris. Vi måste hitta former att tänka politiskt bortom teorin om "statsformer". För att formulera problematiken i Machiavellis termer frågar vi oss, är det möjligt att föreställa sig ett konstruerarande av en republik på basis av folkets vapen, men utan furstens pengar? Är det möjligt att anförtro Statens framtid endast till folkets inneboende kraft, AND NOT ALSO ON "FORTUNE" (och inte också på rikedomen).

Att konstruera massintellektualitetens Sovjeter.

I den period vi nu gått in i, i vilken det immatereriella arbetet tenderar att bli hegemoniskt, och vilken karaktäriseras av de motsättningar som produceras av det nya förhållandet mellan organiserandet av produktivkrafterna och det multinationella kapitalistiska herraväldet, den form i vilken konstitutionens problem presenterar sig självt, från massintellektualitetens synvinkel, är etablerandet av hur det kan vara möjligt att bygga dess Sovjeter. För att definiera problemet, låt oss börja med att minnas några av de omständigheter vi räknat med så långt. Den första av dessa omständigheter härleds från den tendentiella hegemonin hos det immateriella arbetet och således från proletariatets ständigt ökande tillägnelse av grundligt tekniskt och vetenskapligt kunnande. På grund av detta kan inte teknisk och vetenskaplig kunskap längre ses som en mystifierad funktion hos herraväldet, separerad från massintellektualitetens kropp.

Den andra omständigheten härldes från vad jag ovan refererade till som slutet för all distinktion mellan arbete och socialt liv, mellan socialt liv och individuellt liv, mellan produktion och olika former av liv. I denna situation blir det ekonomiska och det politiska två sidor av samma mynt. Alla bedrövliga gamla byråkratiska distinktioner mellan fackförening och parti, mellan förtrupp och massa, och så vidare, tycks definitivt försvinna. Politik, vetenskap och liv fungerar tillsammans, det är inom dessa ramar som verkligheten producerar subjektivitet.

Den tredje punkten att ta i beaktande härrör från vad som sagts ovan: i denna terräng konstrueras alternativet till den existerande makten positivt genom uttryckandet av potentialitet (potenza). Förintandet av Staten kan betraktas endast genom ett koncept för en tillägnelse av administrationen -med andra ord, en tillägnelse av produktionens sociala essens, instrumenten för att förstå det sociala och produktiva samarbetet. Administration är rikedom, konsoliderad och satt i förfogandets tjänst. Det är fundamentalt för oss att återta detta, tillägna oss det genom utvecklandet av individuellt arbete placerat i ett solidariskt sammanhang , inom samarbete, för att administrera det sociala arbetet, för att säkerställa en ännu rikare reproduktion av ackumulerat immateriellt arbete.

Därför, här är där massintellektualitetens Sovjeter föds. Och det är intressant att se hur de objektiva förutsättningarna för deras uppkomst sammanfaller perfekt med de historiska förutsättningarna för de antagonistiska klassförhållandena. I denna senare terräng, vilket jag föreslog ovan, finns det ingen möjlighet till konstitutionell kompromiss. Sovjeterna kommer därför att definieras av det faktum att de uttrycker en direkt potentialitet, samarbete och produktivitet. Massintellektualitetens Sovjeter kommer ge rationalitet åt arbetets nya sociala organisation, och de kommer vara universellt sammanfallande med den. Uttrycket hos deras potentialitet kommer stå utan konstitution.

Den konstituerande Republiken är således inte en ny sorts konstitution: den är varken platonsk, aristotelsk eller polybisk, och kanske den inte längre ens är machiavellisk. Det är en Republik som kommer före Staten, som finns utanför Staten. Den konstitutionella Republikens konstituella paradox består av det faktum att den konstituerande processen aldrig slutar, att revolutionen aldrig avslutas, att konstitutionell lag och vanlig lag hänvisar tillbaka till en enda källa och utvecklas UNITARILY inom en enda demokratisk process.

Här står vi, slutligen, vid det stora problem vid vilket allt startar och mot vilket allt tenderar: uppgiften att krossa separation, ojämlikhet och den makt som reproducerar separationen och ojämlikheten. Massintellektualitetens Sovjeter kan relatera till denna uppgift genom att, utom Staten, konstruera en mekanism inom vilken en vardagsdemokrati kan organisera aktiv kommunikation, en medborgarnas interaktivitet, och samtidigt producera alltmer fria och komplexa subjektiviteter.

Allt ovanstående är bara en början. Är det möjligen för allmänt hållet och för abstrakt? Säkert. Men det är viktigt att vi återigen börjar tala om kommunism i denna form, med andra ord, som ett program vilket, i alla aspekter, rör sig bortom de eländiga begränsningar vi sett utspela sig genom historien. Och det faktum att det bara är en start gör det inte mindre realistiskt. Massintellektualiteten och det nya proletariat som skapats i kampen mot kapitalistisk utveckling och genom uttryckandet av konstuitiv potentialitet (potenza) börjar framstå som riktiga historiska subjekt.

Den tilldragelse, THE UNTIMELY, den Angelus novus -då de anländer- kommer uppenbara sig hastigt. Så vår generation kan konstruera en ny konstitution, förutom att det inte kommer vara någon konstitution. Och kanske har detta ögonblick redan inträffat.

Antonio Negri

(1) Om det finns en terräng i vilken vapen och pengar, produktion och maktutövning, verkligen krockar, är det kommunikationens terräng. Om frågan om en konstitution, i ordets traditionella betydelse, fortfarande gör sig gällande, är det på denna nivå dess mening kan hittas. Men faktum är att man här inte finner sig behöva lösa ett nytt problem så mycket som att återgå till en fråga vilken, i tidigare kompromisser, proletariatet hade, så att säga, lämnat till den ena sidan. Och hursomhelst, hur kan kommunikationens problem lösas i konstuitiva termer? Kommunikationens problem är ett sanningsproblem, och hur är det möjligt att genomdriva en kompromiss med sanningen? Hur är det möjligt att basunera ut två påståenden som är motsatta och självmotsägande i relation till ett identiskt objekt? Hur är det möjligt att nå en kompromiss inom bildens och symbolens sfär? Vissa kanske invänder att det konstutionella problemet kring kommunikationen bara indirekt berör sanningsproblemet och direkt berör uttryckets problem -så att en kompromiss, såväl som en maktrelation, är fullständigt möjlig. Hursomhelst, denna invändning är bara förhållandevis giltig, eller snarare, den är giltig fram till det ögonblick man inträder i en fas av inbördeskrig. Givet detta, att allt i postmoderniteten rör sig mot inbördeskrig, är det verkligen svårt att förstå vid vilken punkt en kompromiss kring kommunikationen kan nås.