Vita overallerna: Getingen och elefanten

---

Kategori: Autonomi och operaism

Vi kan lära oss mycket av zapatisterna. Vi kan lära oss mycket av texterna av Subcomandante Marcos. Vi har också lärt oss mycket.

I vissa fall har vi blivit kritiserade för att vi har börjat använda zapatisternas verksamhetsmodeller och "retorik" som sådan i Europa, utan att beakta att olika länder, olika platser, olika kulturer har sina specifika verksamhetsmodeller och kommunikationsformer. I teorin stämmer det här påståendet: delvis kan man inte göra annat än att hålla med. Kritiken känns ändå omåttlig då vi tar i beaktande att det finns människor i Europa som genomför eller snarare försöker genomföra politiska verksamhetsmodeller som är avsevärt mer främmande för dagens värld - både geografiskt och tidsmässigt - än zapatisternas politik.

Påståendet att Marcos kontext skulle vara en helt annan än Europas kontext är falskt. Om man påstår sådant känner man inte till situationen i Mexico och vad som är mer oroväckande: man känner inte till situationen i Europa. Man ser inte att det finns miljontals "indianer" på vår kontinent. Man ser inte dem, för att de är osynliga. Man hör inte dem, för att de är ljudlösa.

Medborgarsamhället och "subjektet i rörelse"

Då zapatisterna lämnade djungeln Lacandona i februari i år för att marschera mot Mexico City, betonade de att målet med marschen var att starta en diskussion också med medborgarsamhället i Mexico, inte bara med regeringen. För kanske första gången i historien kom en gerilla-armé ut ur djungeln och fråga de människorna vad de tyckte om zapatisternas verksamhet. Vandra frågande: var aldrig hundraprocentigt säker på vad det är du håller på att göra. Jämför dina tankar och din verksamhet med andra alternativ.

Det här sättet att handla berättar för oss att zapatisterna (och vi är ju Europas zapatister) inte är ett fast politiskt subjekt, som alltid skulle ha sanningen med sig i ryggsäcken, svaret färdigt till alla frågor och en slutligt formad identitet. Vi definierar det här sättet att vara ett politiskt subjekt med Julia Kristevas termer: att vara ett "subjekt i rörelse". Det här subjektet är inte ihåligt, det är inte slutligt format, utan det formas hela tiden genom att tala (speciellt på ett icke-verbalt sätt) d.v.s. genom att producera meningar.

Vi betonar att vi ändå talar om ett subjekt: det kan inte finnas kommunikation utan subjektivitet. Det skulle vara helt orätt att säga att vi inte är ett subjekt. Det skulle vara orätt att sammanblanda oss och medborgarsamhället, att måhända tala i det senares namn. Vi är alltså inte dekonstruktivister, eftersom det finns utrymme för subjektivitet i vår diskurs.

En annan fråga, i vilken zapatisterna avviker avsevärt från traditionella politiska rörelser och gerilla-arméer är begreppet om medborgarsamhället.

Enligt den marxistiska teorin är medborgarsamhället en reflektion av proportionerna i klassamhället, under vilket man gömt de verkliga klassförhållandena som baserar sig på utsugning. "Den riktiga marxistens" referensgrupp är alltså alltid arbetarklassen och proletariatet, och inte medborgarsamhället, som i marxistiska kretsar anses vara ett borgerligt begrepp.

De europeiska zapatisterna uppskattar däremot uppfattningen enligt vilken klasserna har upphört att existera i den form som var typisk för dem i den industriella tidsåldern. Det finns inte längre två fasta och homogena grupper, arbetarna och borgarskapet, som ställer sig mot varandra. Nuförtiden är snarare dynamik och rörelse typiskt för samhället; olika föränderliga identiteter och samhälleliga positioner. Medborgarsamhället är den referensgrupp med vilken minoriteterna måste kommunicera, inte den helhet man representerar och talar för.

Karavanen och den offentliga aktionen

Zapatisternas marsch från Lacandona till Mexico City, genom medborgarsamhället, fick formen av en karavan. Karavanen är en symbol för rörelse, en rörelseprocess där många människor deltar. Karavanen har också rastplatser, etapper, undervilka personerna som deltar kommunicerar med omvärlden, med medborgarsamhället.Meningen med en karavan är inte att stå stilla, men inte heller en ständig fetischartade existens.Vi kan också tolka zapatisternas karavan som en metafor för en mycket aktuell politisk process, som en sorts convergence-center i rörelse (de som varit i Prag, Seattle, Washington eller Philadelphia vet vad som avses). Begreppet karavan betyder samma sak som begreppen nomadism och deterritorialisation hos Gilles Deleuze och Felix Guattari.

I karavanprocessen kommer de som hör till den förtryckta minoriteten ut urdjungeln med kommandohuvor för sina ansikten och berättar för världen om allt det som gör dem osynliga. Under pauserna genomför de som deltar i karavanen offentliga aktioner. De möter medborgarsamhället och med kommandohuvor för sina ansikten (eller med andra symboler för osynlighet) gör de osynliga synliga.

Man måste ta i beaktande att för att en sådan process skall lyckas i mediesamhället måste man betona spektakelaspekten i verksamheten, oberoende om det är zapatisternas kommandohuva eller de vita overallernas dräkt,sambagruppens drag queens eller ljusröda klädsel. En offentlig aktion innebär att man ständigt förklarar för medborgarsamhället vad det är som händer ochvarför. Det innebär att korsa symboliska meningar och verkliga handlingar (attbryta gränser, att skuffa polisen med ickevåldsmetoder).

Consulta diskuterar

Där karavanen också mer allmänt symboliserar en politisk process är "consulta"(en term som zapatisterna tagit i bruk) en plats, där vilken som helst karavanstartar, och dit den återvänder. Consulta är en bassäng av beslutsfattande för alla samfund. Besluten fattas där med konsensusprincip och med hjälp av "underlättare". I consultan har alla, män och kvinnor, svarta och vita, rätt att tala lika många gånger, och underlättarnas uppgift är att se till att det här förverkligas.

I consultan kan också talpersoner som samfunden utnämt vara närvarande. Dessa är dock endast tillfälliga representanter för sina samfund i ett system där man roterar uppgifterna. Consultan är minoritetens organ för direkt demokrati - den representerar inte medborgarsamhället, utan diskuterar med det. Dess mål är inte att vara en samhällelig representationsinstitution, utan ett forum, som diskuterar med medborgarsamhället.

De vita overallerna - Europas EZLN

EZLN dvs zapatistaarmén är den aktören som försvarar indianerna i Chiapas genom att sätta sina kroppar på spel. Indianerna är en minoritet i det mexikanska samhället, och EZLN försöker lyfta fram de osynligas och ohördas rättigheter och betonar behovet av diskussion med medborgarsamhället - inte genom att representara dem, utan genom att ockupera och försvara det offentliga rummet där man kan förverkliga rättigheter och föra diskussioner. EZLNs mål har aldrig varit att få makt eller att fungera som ett parti som representerar andra. EZLN är en armé, som - i motsats till alla andra arméer, som har marscherat genom historien - kämpar för att försvinna.

I Europa är kärnan i de vita overallernas politiska projekt att vara Europas osynligas armé, som kämpar för minoriteternas rättigheter.

Realisten säger: "Det finns ju inte indianer i Europa, det finns inte ett Chiapas i Europa". Men i Europa finns det redan vid denna stund miljontals indianer: olagliga immigranter, som dödas i tusental vid vår kontinents gränser; utstötta människor; människor som lever vid (eller under) gränsen tillfattigdom; människor som har blivit berövade sin synlighet och sina röster. Vi är dessa människors armé. Vi är inte arbetarklassens eller den gemensamma fördelens armé. Samtidigt är vi en armé vars mål är att försvinna; vi är ju de osynligas armé. Vi kämpar inte för makt, utan för rättigheter. "Subjektet i rörelse" skapar en sådan värld som ger den möjlighet att bli till någonting annat.

Från nationalstat till öppet läge

Revolutionärerna som har påstått sig befria folken i tredje världen eller upplösa orättvisa system, har skapat monster, då de har talat för andra, påstått sig representera majoriteten, skapat suveränitet. Vi talar inte för andra utan skapar utrymme för diskussion. Vi representerar inte majoriteten, snarare minoriteten. Vi har inte mod att kräva makt åt oss själva eller andra. Vi vill minimera maktens påverkan på människor.

Samtidigt är en kortsiktig del av vårt politiska projekt att förändra statsbegreppet; målet är att upplösa staten. Nationalstaten har hittills varit en form av suveränitet som har slutit sig inför kraven på medborgarskap och rättigheter: vem som helst kan inte vara medborgare, vem som helst kan inte ha rättigheter. Vårt politiska projekt är ett utrymme - Europa - som är öppet förmedborgarskap och rättigheter; ett utrymme som tar in, inte ett som skjuter bort. Vårt mål är att förändra nationalstaten till ett nytt öppet utrymme, som vi kallar Europa. Vi använder termen stat för det här politiska utrymmet, eftersom det är som getingens sting i elefantens bak.

Om stinget får elefanten i rörelse, har vi redan lyckats få igång en diskussion.

Historien och revolution

Historien är inte två gruppers kamp om hegemoni. I historien finns det inte gott och ont. Alltid då man i historien har talat för det goda mot det onda, har det resulterat i någonting ännu värre.

Revolutionens berättelse är en tragedi. "Subjektet i rörelse" kämpar inte för revolution, det kämpar för att producera en verklighet av mångfald. För en verklighet, som skulle innehålla "mångtydiga" alternativ.

Vår historia står inte vid sitt slut, och vi vill inte avsluta den i revolutionens namn, eftersom den enda möjliga historien för oss är en historia där subjektet är i rörelse.