Person och politik - studier för revolutionär praktik

Kategori: Aktivism

Inledning

Att organisera sig i en kommunistisk organisation är ett mycket stort steg. Det kommer att påverka hela din tillvaro, ditt arbete, dina personliga relationer. Vi vill med följande funderingar ge ett underlag för diskussioner om vad arbetet i en kommunistisk organisation innebär. Vi vill diskutera problem som:

- Vilka söker sig till en kommunistisk organisation och varför?

- Hur uppfattar en kommunist sig själv, sina relationer till andra människor, sitt arbete för att försörja sig, sitt politiska arbete osv?

- Hur arbetar en kommunistisk organisation och vilka krav ställs på medlemmarna?

Det finns inga färdiga svar på dessa frågor. Det vi kommer med är endast lösa funderingar. Vi måste undvika en högtravande och moraliserande attityd. Vi måste komma ihåg att det är människor vi jobbar med, och att det är ett bättre samhälle som vi ska bidra till att bygga upp.

Några teoretiska anmärkningar

Vi menar att det som i sista hand bestämmer våra uppfattningar är den materiella verkligheten. Vårt tänkande är sekundärt till denna verklighet. Detta får inte tolkas på ett mekaniskt sätt. En mekanisk tolkning vore att säga, att våra tankar är direkt bestämda av den verklighet vi upplever. Det finns ingen sådan direkt relation. Våra erfarenheter bearbetas alltid av tanken. Beroende på olika föreställningar om verkligheten kommer vi att tolka våra direkta erfarenheter på olika sätt. Det finns många olika förklaringsmodeller för hur samhället fungerar. Vi kan säga att det finns flera olika ideologier.

De olika ideologierna är beroende av den kamp som förs mellan de olika klasserna i samhället. Den borgerliga ideologin är ett försök att ge en viss föreställning om samhället och borgarnas roll i detta. Idag har borgarna ingen progressiv roll. De står i motsättning till utvecklingen i positiv riktning, därför kommer deras ideologi vara falsk. Då borgarklassen är den härskande klassen har den stora förutsättningar att föra denna ideologi så att den även präglar de andra klassernas tänkande. Detta är en viktig faktor som gör att arbetarna passiviseras.

Den proletära ideologin är en ideologi, som tar sin utgångspunkt i en vetenskaplig analys av samhället. En analys som ser till att utvecklingen innebär ett allt större församhälleligande, att utvecklingen går mot socialism, och att arbetarklassen är den objektivt revolutionära klassen. På grund av detta kommer den proletära ideologin inte i motsatsställning till en vetenskaplig uppfattning av samhället.

Varför berör vi då dessa frågor i en artikel om person och politik? Jo, det är mycket viktigt att komma ihåg dessa utgångspunkter, när vi ser på oss själva. Exempelvis kommer flera utav oss från en icke proletär miljö. Detta får då konsekvenser för vårt synsätt och vårt agerande. Det gäller då att vi inte tar dessa problem på ett ytligt sätt, utan att vi analyserar dem med samma skärpa som vi analyserar utvecklingen i samhällsformationen.

Vi bär med oss ett enormt bråte med ideologiska föreställningar om oss själva och vår roll. Dessa föreställningar har ytterst sin rot i vår bakgrund i samhället. En del av oss har kanske studerat vid skolor en längre tid och varit vana vid att ha fria tider. Detta kan t ex ge upphov till en viss slapphet när det gäller mötesordning. Andra kanske arbetar skift, och är medvetna om fritidens betydelse på annat sätt kanske.

Vi måste alltså förstå, att när vi tar upp problem av den här karaktären så får vi inte ge ytliga förklaringar som ”Han har alltid varit slarvig och haft svårt att passa tider”. Ingen människa föds slarvig.

Motiv för politisk organisering

Ett grundläggande motiv för att organisera sig är en vilja att göra någonting, att påverka utvecklingen. Men bakom detta kan vi finna flera olika motiv och kombinationer av motiv. Några exempel på detta:

Det sociala motivet. Man har haft en umgängeskrets eller en social miljö över huvud taget där politiskt arbete varit naturligt. Man måste engagera sig politiskt för att bli socialt accepterad och bibehålla de relationer till andra människor som man upplever som viktiga. Det behöver väl inte påpekas närmare, att det här motivet ofta finns utan att man klart uttrycker det och har det klart för sig.

Det moraliska motivet. Man är engagerad för någonting. Man reagerar på de saker som man upplever som orättfärdiga och vill göra något. Det kan gälla kriget i Indokina, nedskitningen, rasismen i Sydafrika, etc. Den östtyske konstnären Wolf Bierman gav följande svar på frågan om han var engagerad:

”Är ni engagerade? I så fall måste ni upphöra vara det. Den som är engagerad närmar sig en sak som ännu inte är hans egen. Först när den nyomvände borgarsonen inte har någon returbiljett till det borgerliga samhället, först när hans personliga öde inte går att skilja från de undertrycktas och utsugnas öde, först när han varken kan eller vill tänka sig en privatlösning, först då upphör han att vara engagerad… Jag är inte engagerad för en sak, jag bedriver min egen sak, alla förtrycktas sak.”

Många av oss har blivit kommunister utifrån ett engagemang. Det är inte fel, men vi måste se begränsningarna i denna motivering.

Det förtryckta motivet. Man upplever ett direkt förtryck av sig själv. Arbetsplatsen upplevs som ett helvete. Man känner sig maktlös mot förnedringen, något måste göras. Man upplever att den egna sociala positionen är hopplös, man söker vägar för att förändra situationen. Man inser att problemet inte är individuellt utan berör även ens egna arbetskamrater.

Det teoretiska motivet. Ett fjärde motiv är det teoretiska. Man pluggar på universitetet och läser nationalekonomi. Man upplever att det som förmedlas i undervisningen inte stämmer med fakta. Detta kan leda till att man söker sådan kunskap som förklarar verkligheten med andra ögon och börjar studera socialism. För att få tillgång till material och utbyte av erfarenheter söker man sig till en kommunistisk organisation.

Dessa motiv till kommunistisk organisering är inte alla tänkbara, men de utgör några av de viktigaste. Och fortfarande är det så, att den kommunistiska rörelsen har sin bas hos de intellektuella. En social grupp som har ringa erfarenheter av kapitalismens direkt förtryckande karaktär. Till de intellektuella i den kommunistiska rörelsen måste man säga, ni ska inte ha några komplex för att ni inte arbetar. Arbetarromantik är något som ofta frodas i allt för hög grad i de revolutionära grupperna. Arbetarklassen har behov av de intellektuella, men de intellektuella har också sina brister. Den kommunistiska organisationen har till uppgift att påverka de intellektuella revolutionärerna i sådan riktning att deras arbete i så stor utsträckning som möjligt gynnar arbetarklassens konkreta revolutionära praktik. Även i detta sammanhang har Wolf Bierman sagt några tänkvärda ord gentemot arbetarromantik och antiintellektualismen:

”Den påminner mig väldigt mycket om trettiotalets antiintellektualism då de vänsterintellektuella, som skämdes över sitt småborgerliga ursprung och över att de var intellektuella, gick ut till fabrikerna för att döva sina skamkänslor i lukten av arbetarklassens svett. De snöpte sig till andliga kastrater, de blev varken arbetare eller intellektuella. Vad arbetarklassen behöver är inte idealistiska romantiker som leker arbetarklassens Messias. Den behöver inte studenter som är för lata för att bedriva verkliga studier och därför rynkar på näsan och säger att all borgerlig kultur är skit och i stället går ut till arbetarna för att undervisa dem i hur utsugna de är. Det vet de redan. Nej, arbetarklassen behöver verkliga kommunistiska intellektuella av högsta kvalitet, ty för den är endast det bästa gott nog.”

Synen på politiskt arbete

Nu kommer vi över på synen på politiskt arbete. Den är givetvis beroende av de motiv och målsättningar man har, dvs bl a beroende av en klassbakgrund. Vi ska ta några enkla exempel bara för att belysa sambandet.

Om man har huvudsakligen sociala och teoretiska motiv för att organisera sig, dvs till en del personliga motiv – att bli accepterad och utvecklas teoretiskt – så kan man lätt känna sig pressad av de krav på politisk aktivitet som ställs på en inom organisationen. Man upplever sig utsatt för en social press till aktivitet som man helst vill slippa. Man kan uppleva det som avgörande om man placeras med människor man inte känner, eller om mötena inte innehåller tillräckligt mycket teoretiska diskussioner. Politiskt arbete blir ett tvång och man får lätt en dålig arbetsstil, kommer inte på mötena, utför inte sina arbetsuppgifter etc.

Om man däremot motiveras av behovet att påverka sina arbetskamrater till kamp mot förtrycket, så kan det politiska arbetet upplevas som ett stöd, en möjlighet till ökad frihet. Man går på mötena, inte av tvång som kommer utifrån, utan av behovet att arbeta för sin egen befrielse. Detta kan också upplevas som ett tvång, men ett tvång som man väljer. Vad är tvång respektive frihet? Vår syn på dessa begrepp har också sin grund i vår praktik, i vår ideologi.

Vi kommer in på en annan problemställning i synen på politiken. Problemet med hur välintegrerat det politiska arbetet är i vår hela tillvaro. Några av oss ser politiken som fritidssyssla. En sysselsättning ett par kvällar per vecka som är skilt från resten av ens tillvaro. Man kan låta denna fritidssysselsättning bli mer eller mindre dominerande, men ändå betrakta den som en fritidssysselsättning. Något som man kan avstå ifrån om andra intressen kommer in i bilden, t ex andra sociala relationer.

Andra upplever det politiska arbetet och den grundsyn man har i det som utgångspunkt i tillvaron. Man väljer till stora delar sitt arbete och sitt umgänge ur politiska aspekter. Man låter denna grundsyn påverka det sätt på vilket man umgås, synen på ägandet, synen på sitt arbete och synen på sig själv och sin tillvaro. Det politiska arbetet blir något självklart, något som blir oberoende av vilket arbete man har, vilka människor man umgås med eller vilka förtryck man utsätts för.

Problem i det politiska arbetet

Med detta som bakgrund kan vi ta ett par exempel på problem i det politiska arbetet.

Idag består fortfarande de revolutionära organisationerna till stor del av intellektuella. Detta är också fallet i Förbundet Kommunist, även om organisationen satsar mycket kraft på att förankra politiken i arbetarklassen. Detta har lett till att vi tidigare allt för mycket betonat det teoretiska arbetet. Det har också lett till att vi haft en alltför hög arbetstakt. Vår erfarenhet som studenter har givit oss föreställningar om hur mycket tid man kan lägga ner på möten mm, som inte överensstämmer med förhållandena under vilka de flesta arbetande människor lever. Det kan verka trivialt, men det är inte desto mindre viktigt att fråga t ex:

- Hur många möten per vecka orkar en person med heltidsarbete?

- Hur lång tid tar det för samma person att läsa ett teoretiskt material eller att själv skriva ett?

Om vi planerar verksamheten felaktigt riskerar vi dels att bli överbelastade, dels att bara kunna rekrytera studenter och liknande.

Detta gränsar också till ett annat problem, problemet med ”dålig arbetsstil”. Dålig arbetsstil kan bero på faktisk överbelastning, det kan också bero på en svag motivation för politiskt arbete, eller på att organisationen inte fungerar, t ex som ett stöd för medlemmen i fråga.

- Vilket slags stöd behöver vi ge varandra i det politiska arbetet?

- Hur ska vi agera när en kamrat blir utfrusen på en arbetsplats, för sitt politiska agerandes skull?

- På vilket sätt stödjer vi bäst en kamrat i en sådan situation?

Hur tar vi då upp problemet med dålig arbetsstil. Våra föreställningar, vår ideologi, leder oss ofta in i ett oriktigt handlande. Det finns otaliga risker för avvikelser på det här området, liksom på det teoretiska, politiska osv. Vi kan t ex förfalla till dogmatism och moralism, sätta upp hårda regler och hota med disciplinära åtgärder. Eller vi kan inta en idealistisk och liberal hållning och acceptera dålig arbetsstil med motiveringen om personlig frihet och integritet. Vi kan ställa orealistiska krav på varandra, som förutsätter att vi är helgjutna kommunister, eller vi kan låta en arbetsgrupp förvandlas till någon slags terapiverksamhet för enskilda medlemmar.

Vi får inte låta målsättningarna att utveckla teori och bedriva praktisk politik att helt dominera över målsättningen att utveckla oss till en kommunistisk kader.

Målsättningen med det som nu har sagts är att visa på problemställningar som kan ligga till grund för en diskussion om problemen med person och politik.

- VARFÖR ÄR DU SJÄLV REVOLUTIONÄR?

- VAD FICK DIG ATT TA STÄLLNING?

- VAD HAR DIN SOCIALA MILJÖ INNEBURIT?

- HUR SKA AVVÄGNINGEN MELLAN POLITISKT ARBETE OCH PRIVATLIV SKE?

- VILKA EFFEKTER FÅR DET ATT DET FORTFARANDE ÄR MEST INTELLEKTUELLA I DE KOMMUNISTISKA ORGANISATIONERNA?

- VAD VILL DU FÅ UT AV DET POLITISKA ARBETET?

- HUR SER DU PÅ DIN RELATION TILL FÖRBUNDET KOMMUNIST?

Nuet är kamp – framtiden är vår!