Vi kan inte vinna genom att kämpa på TV

---

Kategori: Aktivism

Efter Seattle har de globala finans- och handelsorganisationerna putsat upp sin image i media. För att få oss att köpslå med dem har de försökt att framställa sig som sympatiska och engagerade. Mötet i Prag var fullt av prat om fattigdom. Bland annat sa en person från Världsbanken att ”Världsbankens syfte har alltid varit att bekämpa fattigdom” och en annan nämnde ”rättvisa åt alla”. Världsbanken tycks ha tagit lärdom av mediamästaren Bill Clinton i hur de ska skapa en medlidsam framtoning. I Seattle sa Clinton ”Jag sympatiserar med demonstranterna”. Efter det gjorde Tony Blair (en man känd för att kopiera Clintons tricks) ett liknande uttalande under oljeprisvägblockaderna i september. Han uttryckte sympati, men sa samtidigt att han inte håller med om metoderna och ”att det inte sker genom de rätta kanalerna”. Precis som om han skulle ha gått med på deras krav om de hade framställt dem på ett artigare sätt. En vecka senare i Prag hör vi samma ”clintonska” skitsnack. En representant från Världsbanken sa att ”vi sympatiserar med de frågor som demonstranterna framför, men håller inte med om deras metoder. Vi anser att de valt fel sätt. Vi vill ha dialog, inte våld”. En annan representant sa ”detta är viktiga möten, om att få ett slut på AIDS och fattigdom, vi vill ha dialog inte hätsk kritik… Vi vill ha en globalisering som gynnar alla”. Och som kronan på verket sa James Wolfenson, Världsbankens ordförande, att ”fattigdomen finns i vår stadsdel, var vi än bor”. Jag skulle gärna vara den fattiga som bor i hans stadsdel.

Att Världsbanken faktiskt söker dialog är ett bevis på vår framgång på gatorna. De vill desperat få oss att välja dialog istället för direkt aktion, för att de vet att en dialog skulle vara verkningslös, att de aldrig kan ge efter till våra krav på riktigt. De kan lyssna på oss, vara artiga, till och med genomföra små justeringar men förr eller senare åker de alla hem till sina avskilda och skyddade bostadsområden, tar en martini och glömmer alltihop. Det är därför de vill kanalisera våra direkta aktioner till appeller, skrivelser och försök att påverka borgerlig media. Det första steget i den här processen är att avgöra vilka som ska få representera oss, att låta oss slåss inbördes om att få mest uppmärksamhet i media. Till och med BBC erkände den direkta aktionen som taktik i en artikel i Prag och vägblockaderna i september och såg det självklart som något dåligt. Fienden ser kraften i våra aktioner och vidtar motåtgärder. Att de faktiskt ber om dialog avslöjar deras rädsla och i förlängningen våran styrka. Vi måste vägra att ta emot smulorna som sopas ner till oss för att blidka och förleda oss. Att kompromissa med någon ”maktfullkomlig” organisation (staten, WTO, Världsbanken, IMF, partiet eller liknande) leder alltid bara till att vi lämnar ifrån oss vår styrka till de institutioner som vi hävdar att vi vill förstöra. I det här fallet innebär kompromisser att vi överger vår handlingskraft och beslutsamhet, vår förmåga att kunna fatta beslut och gå till aktion när vi väljer att göra det. Kort sagt, kompromisser gör bara staten och kapitalet starkare.

Mediafällan

Dess utspel för att framstå i bättre dager är röksignaler för att lura in oss i medialägret, ett ställe där åsikter blir opinioner som produceras och reproduceras i all oändlighet. Medialägret är ett ställe där tankar skiljs från sitt sammanhang, en åsikt skiljs från handling när det bara blir en fråga om positionering. Att skjuta aktiv handling på framtiden, i hopp om att en sådan mediarepresentation ska leda till förändring i till exempel Världsbanken eller IMF, är att ge upp vår egen förmåga att gå till aktion när och där det är nödvändigt, att överlåta besluten till andra och avsäga oss vår egen makt. För oss, som är emot hela det kapitalistiska systemet, är en sådan taktik extra absurd. Världsbanken och IMF skulle aldrig avvekla sig själva. Medialägret är experter på manipulation, de berusar oss tills vi accepterar att lämna över saker och ting i andras händer. Samtidigt förlorar vi vårt effektivaste vapen: vår handlingskraft. Genom att agera skapar vi sociala relationer, genom att följa praktikens exempel organiserar sig de kämpande massorna. Men organisering medför också risken att begränsa vårt eget handlingsutrymme.

Hotet inifrån

På internet och i flera publikationer har vissa människor börjat uppmana direktaktionsrörelsen att avlägsna sig från konfrontation som kampmetod. Detta visar på det kanske största hotet mot den fortlöpande kampen mot kapitalismen, hotet från dem inom ”rörelsen” som väntar på en chans att få representera rörelsen i en dialog med kapitalets institutioner och staten, de som är villiga att kompromissa, att få slut på ”dödläget”, att förhandla om smulor. Sådana kompromissvilliga personer är vanligen engagerade i organisationer som växt upp inom rörelsen och som har sitt huvudfokus på media. Dessa organisationers arbete inriktar sig på att påverka den ”allmänna opinionen” och att vinna sig en plats i bakgrunden vid maktens bord och detta leder till en komplex process av att försöka påverka och kontrollera bilden av folkmassorna som reser sig mot kapitalets institutioner. I dessa organisatörers huvuden ekar ständigt mantrat ”bara det som skildras i media är verklighet”, samtidigt som de stressar vidare från en intervju till nästa. För när allt kommer omkring så är de mer intresserade av vad som syns på TV än det som verkligen händer på gatorna, i skogarna och i nattens mörker. Dessa försök att ta kontroll över händelserna sker i två steg. Förs försöker sådana organisationer disciplinera mångfalden av aktiva individer engagerade i kampen. Sedan försöker de ta hand om och kontrollera representationen i media.

Självutnämnda språkrör

Det första steget är att ta en mångfald, en odiciplinerad mosaik av grupper och individer med olika viljor och mål och forma den så långt det går till en massa av disciplinerade enheter. Främst betyder detta att skilja beslutsfattandet från den aktuella situationen besluten gäller och sätta upp ordningsregler som står över alla deltagare. Detta har till och med inneburit att fysiskt hindra folk från att agera, att förvandla folk till poliser. Organisatörerna är beredda att offra de mest aktiva för att få en plats vid maktens bord. Men deras försök att kontrollera och begränsa olika händelser är oftast bara delvis framgångsrika, så de mediafokuserade grupperna maler ner oss i sina likriktningsmaskiner till byggmaterial som de konstruerar en ”riktig” representativ bild av. De skär helt enkelt bort de bitar som inte anpassar sig till deras speciella smak. Detta är det andra steget, de blir självutnämnda språkrör som ivrikt bjuder ut sig i media i lagom stora lättsmälta godbitar. De talar för hela rörelsen och framställer den utifrån den egna linjen och hoppas hela tiden på att få en större bit av kvällens nyhetskaka. De som vill föra sin kamp i media baserar sina strategiska beslut på en idealiserad uppfattning om den politiska processen. Det är till och med så att denna uppfattning om vad politik innebär inte skiljer sig från den version som media och demokratin sprider om sig själva. Kan organisatörerna vara så naiva?

Sensationsinriktad åsiktsmaskin

Tvärtemot den dominerande uppfattningen om politiska processer, så existerar det givetvis inget offentligt rum för politiskt utbyte och deltagande. Vad vi har istället är en sensationsinriktad åsiktsmaskin som producerar och reproducerar ”den allmänna opinionen”. Allmän opinion är ingenting som först finns hos folk i allmänhet, som sedan i efterhand återspeglas genom media som en enkel redovisning av det allmänna läget. En opinion produceras av medierna själva, det är en slätstruken anpassad åsikt skild från all övertygelse och liv, som reproduceras i miljontal genom media. Den allmänna opinionen är bara ännu en vara som erbjuds den passiva konsumenten som ett enkelt val: Är du för globalisering eller nationell protektionism? Är du för att skriva av tredje världens lån eller ska de betala sina skulder? Det krävs ingen eftertanke, vi faller på plats direkt eller förväntas i alla fall göra det. Opinioner är massåsikter och lämnar inget utrymme för en kommunikation om behovet att skapa en kvalitativt annorlunda värld. Kan organisatörerna vara så naiva?

Vi kan inte vinna på TV

Frågan som de mediafokuserade organisationerna ständigt ställer oss inför är: Ska vi följa Tony Blairs och Världsbankens råd och gå in i en dialog med makten? Ska vi lämna vår aktiva styrka och flytta kampen från direkt aktion och attack till kampen om hur vi framställs i media? Vår största tillgång är vår kreativa användning av – och handlingskraften i - våra attacker. Deras största tillgång är kontrollen över teknologin för reproduktion av opinioner, åsikter och världsbeskrivning: media. Om vi vill störta den nuvarande världsordningen kan vi inte vinna genom att kämpa på TV.

Diskutera mera

Diskussionspunkter om organisering för att undvika nederlag genom kompromisser:

1. Den lägsta nivån av organisation som fungerar i en given situation är den bästa.

2. Autonomi i handling är det enda sättet att behålla styrkan i vår attack. Besluten ska alltid fattas av de som utför aktionen.

3. Kommunikation, kritisk och revolutionär solidaritet samt ömsesidig hjälp är de bästa sätten för olika grupper att sammanbinda sina kamper. Storskaliga och permanenta organisationer krossar och begraver handlingskraften hos enskilda medlemmar.

4. Kompromisser med utifrån påtvingade beslut är alltid ett nederlag, vi bifinner oss i permanent konflikt med kapitalets institutioner och staten.

- Hot Tide Discussion Bulletin #2
http://www.geocities.com/kk_abacus/