Sjunnesson: Autonomi/a - Castoriadis och Negri

Kategori: Autonomi och operaism

Att realisera människors frihetslängtan är ingen teoretisk fråga, utan ett praktiskt och politiskt projekt. Den nyligen bortgångne grekisk-franske tänkaren Cornelius Castoriadis (1922-1997) och den nyligen fängslade italienske marxisten Antonio Negri (1933-) insåg detta väl. Deras tankar om verklig politisk autonomi är aktuellare än någonsin. Autonomi är inget tomt kanitanskt ting-i-sig, utan för att uträtta något.

Castoriadis

Castoriadis tidiga analys av självförvaltning byggde på arbetarrevolten Ungern 1956 och andra underjordiska uppror under 1950- och 60-talen, fram till maj 1968 då hans idéer spreds bland annat av Dany Cohn-Bendit. Att lämna i från sig makt till en representativ församling vars kotterier och partigrupper sägs företräda medborgarna är en ren bluff, en alienation, liksom att Sovjetunionen och dess broderpartier i väst företrädde de arbetande klasserna.

"Problemet med proletariatets historiska förmåga att uppnå ett klasslöst samhälle är inte ett problem om dessförmåga att fysiskt kasta av sig maktens exploatörer (om detta finns det inga tvivel); problemet är snarare hurpositivt organisera en kollektiv socialiserad ordning av produktion och maktutövning. Därifrån blir det uppenbartatt genomförandet av socialismen å proletariatets vägnar genom vilket parti eller byråkrati som helst är enabsurditet, bokstavligen en motsättning, en fyrkantig cirkel, en fågel under vatten; socialism är inget annat änmassornas medvetna och ständiga självstyrda aktivitet."

Västerländsk demokrati styrs i stället av en liberal oligarki menade Castoriadis Medborgarnasrätt till självstyre kan realiseras genom en direkt demokrati. Tre saker skiljer verklig demokratioch dess motsats åt menar Castoriadis och tar sin utgångspunkt i det första grekiska försöket:

Folket i motsats till dess "representanter" - former fanns i Aten 400 år F. Kr, ecclesia (folkförsamlingen), i nybyggarlandets USAs town meetings på 1700-talet, séctions 1789, Paris-kommunen 1871, och som självständiga arbetar-och bonderåd i Ryssland, Ungern, Spanien, Polen under 1900-talet. Att representation var främmande för demokrati stod klart för Rousseau till exempel men förnekas av i dag.

Begreppet representation tas alltför givet av såväl forskare som politiker.

Folket i motsats till "experterna" - Det finns inga specialister för politiska göromål, vare sigi Atens politeia eller i dag. Experter kan väljas, men bara av dess användare.

"Den rådande uppfattningen [i dag], enligt vilken experterna endast kan bedömas av andra experter, är en av förutsättningarna för de moderna hierarkiskt-byråkratiska apparaternas expansion och växande ansvarslöshet. Den rådande föreställningen, enligt vilken det finns 'experter' på politik, det vill säga det universiellas specialister och totalitens tekniker, gör själva föreställningen om demokrati löjlig: politikernas makt rättfärdigas av den 'expertis' de är ensamma om att besitta - och folket, definitionsmässigt utan expertkunskaper, uppmanas med jämna mellanrumatt ge sitt utlåtande om dessa 'experter'." Gemenskapen i motsats till "Staten" - en maktfullkomlig stat vid sidan av atenarnas polis varofattbar. Slavar utförde administrationen, övervakade av valda medborgare vilka valdes genomlottdragning. I dag byggs statsmakten tvärtom ut med hjälp av en byråkratisk kapitalism ochstelnad arbetarrörelse.

Castoriadis utvecklade under 1970-talet en teori om samhällets förmåga till att skapa nya institutioner, nya socio- historiska formationer, där varje tid är dels bunden av sina institutioner, delsi färd med att realisera nya. "Autonomi är möjlig endast om samhället erkänner sig självt som sina normers källa" skriver han och menar därmed att samhället måste självt begränsa sinmakt, då ingen annan högre källa finns. Mer om det nedan. Samhällets förmåga till omvandling bygger på att medborgare kan fråga sig om konstitutionen och lagarna är rättfärdiga. Dettahar som sagt bara hänt på allvar vid två tillfällen; Aten 400 f. Kr och i väst under epoken efter 1789.

Ur denna politiska analys växte hans autonomibegrepp på 1970-talet ut till att omfatta människans psyke, hennes förmåga till fantasi, hennes obändiga vilja att låta sig styras av andra (heteronomi). För Castoriadis konstituerar människans individuella autonomi historieutvecklingen, inte tvärtom. Psyket med dess omedvetna är ett frigörelseprojekt i lika hög grad somsamhällsreformer och genom psykoanalys kan människor göra befria sig från det omedvetnasmakt menade Castoriadis För Castoriadis blev autonomi, människans självstyre, något essentiellt, det vill säga det var hennes sätt att vara, de enda ideal och praktik som kan försvaras. Men individerna måste inse det tillfälliga i samhällslivet för att på allvar organisera sig själva i egna rörelser, utanför partier och institutioner, i autonoma organisationer.

Autonomi är motsats till religion, vars mål är att skydda individen från Kaos, GrundlöshetensAbyss. Autonomis mål är att erkänna samhället självt som betydelsebärare i sista hand. De socialt instituerade men imaginära betydelsena skapar den mening som håller ihop ett samhälle påbåde nödvändiga och tillfälliga villkor. Frånvaron av heliga böcker som Biblen och Koranenunder den atenska demokratin möjliggjorde denna självskapande mening. Demokrati tar risker (den enda "tragiska regimen" enligt Castoriadis), i och med att det inte finns någon annan begränsning än demokratin sätter själv.

Ett exempel: Castoriadis diskussion vid miljörörelsens möte i Belgien 1980 som leder vidare till vår situation nästan 20 år senare. Hur långt kan friheten gå, tvingas på andra i namn av till exempel ekosystemen?

"I mina ögon är den ekologiska rörelsen en av de rörelser som syftar mot samhällets autonomi eller självstyre/.../[men] har människorna förmåga och framför allt vilja att styra sig själva? Vill de verkligen vara herrar över sigsjälva?/.../Ett självstyrande samhälle inte bara innebär självförvaltning, självstyre, självinrättning. Detinnebär en annan kultur, i den djupaste innnebörden av ordet/.../Kan vi se ett annat levnadssätt födas, någotsom kunde ge ett konkret innehåll åt självstyrets, självförvaltningens idé?/.../Är det inte just här som vifaktiskt stöter på gränsen för det politiska tänkandet och handlandet?/.../är inte gränsen att varken vi ellernågon annan kan bestämma om ett levandssätt för de andra? Vad händer om andra fortsätter vilja ha det här levnadssättet [det vill säga miljöförstörande konsumism]?/.../"

"Frågan om samhällets självstyre är också fråga om samhällets sjävlbegränsning. En självbegränsning som har tvåsidor : samhällets begränsning av vad det anser som oacceptabla önskningar, tendenser, handlingar osv men ocksåsamhällets egen självbegränsning av de regler och lagar det inför/.../Att erkänna denna gräns för det politiskatänkandet och handlandet, det är att hindra sig från att göra som de politiska filosoferna i det förflutna och sättasig själv i samhällets ställe./.../Vi behåller vårt omdöme, vårt ansvar, vårt tänkande och handlande, men vierkänner också gränsen för dem. Och att erkänna denna gräns, det är att ge full innebörd åt det som är kärnan i detvi säger, nämligen att en revolutionär politik i första hand är erkännandet av samhället självt som yttersta källa till samhällsbyggandet/.../Ett självstyrande samhälle kan bara vara sammansatt av självständiga individer."

Castoriadis menar att det är under vissa historiska förutsättningar möjligt att tala fritt, att talaom autonomi överhuvudtaget. Vårt arv från Greklands demokrati och sekulariseringen sedan1700-talet har öppnat denna möjlighet. Frågan " är lagen rättvis?" är otänkbar i ett annat samhälle, en annan tid. Denna insikt bör skydda oss inte bara mot miljöfascism och politisk korrekthet utan även mot våra egna eventuella drömmar om självstyre i andras namn. Även om vivill liksom atenarna skapa människor som lever med skönhet, i vishet och som älskar det allmänna goda.

Negri

Marxisten Negri och andra italienska radikaler skapade begreppet autonom marxism på 1960-talet i rörelsen "operaismo", arbetar-ism. Centralt för operaismo är arbetarklassens kamp mot kapitalet, för en egen "själv - värderad" sfär. Inom men mot kapitalet. Arbetarnas egen kamp är vadsom för kapitalets utveckling framåt genom att det tvingas rationalisera. Vi är mer än bara arbetare i våra liv och vi visar det i våra egna självständiga aktioner. Arbetsvägran blev ett effektivtkampmedel i början av 1970-talet, innan strejkande, arbetsvägrande arbetare avskedades och en nypost-fordistisk produktionsordning infördes i Italien, Tyskland, England. I Sverige fick vi MBL...

Arbetarklassen definieras av Negri och Marx, av de som kämpar mot arbetet, inte i sin produktiva funktion, där enbart manuella arbetare = arbetarklass. Arbetarnas och andra nedtrycktagruppers kamp är det dynamiska elementet i produktionen och tvingar kapitalet att rationaliseraoch utveckla produktionen. Det är huvudtanken i den autonoma marxismen. Rent praktisktorganiserade Negri och andra teoretiker tillsammans med strejkande arbetare, arga studenter, bostadsockupanter, aktivister av alla slag (kvinnor, invandrare, marginaliserade grupper till exempel) ett självständigt nätverk, Autonomia, som under perioden 1974 till 1979 upprättade egna friazoner i Rom och Milano, liksom man sedan gjorde i Berlin och Köpenhamn. Nya sociala experiment, nya subjektiviteter, nyskapelser föddes. Men inte feg postmodern politik utan rent uppror. Autonomi byggs inte på Batailles huvudlöshet eller Baudrillards simulationer utan av gatsten.

Negri är kritisk mot dagens postmoderna avsubjektifieringar, även om han också vill ersätta ett humanistiskt- borgerligt subjekt med något nytt, dock i politisk mening. "Subjektivitet måste förstås i temer av de sociala processer som driver produktionen av subjektiviet/.../definierasbåde och i lika grad av dess förmåga att producera som att produceras". Dessa produktionersker i dag i samband med olika maskinella nätverk, i aids-aktivister, medicinskt-tekniska yrken, bland cyborgs. Men dessa nya subjekt måste förstås historiskt:

"Att faktiskt inse den reella historiska processen är vad sin befriar oss från varje illusion om 'subjektets försvinnande'. När kapitalet har fullständigt absorberat samhället i sig självt [...], när kapitalets moderna historia har slutat till sist, då är det subjektiviteten, som en motor i förvandlingen av världen med hjälp av arbete, som säger oss att historien inte är över."

Vad är då utvecklingen från ett nytt revolutionärt subjekt, en cyborg som nomad, som måste passera postmodernismens förtrollning enligt Negri till dess verkliga autonomi? Var finnsrealiseringen av självstyre då? Negri driver sina 90-talsanalyser vidare tillsammans med andra italienska teoretiker och aktivister från Autonomia och skapar en sfär av självstyre för informationsamhällets "sociala arbetare" som sägs ha ersatt "massarbetarna" (1930-1970). Dessa sociala arbetare, ofta tekniskt kvalificierade och tjänstemän av olika slag sysslar med ett immateriellt arbete.

Den "sociale arbetaren" är mer än tidigare insatt i den immateriella high-tech-produktionen och kämpar hellre utifrån nya oväntade allianser, autonomt, än i partier eller homogena grupper.

Bortom parti- och enhetstänkande under modernismen skymtar en ny autonom mångfald avuppror, baserade på immaterialitet snarare än materia, intellekt snarare än händer, abstrakt i stället för konkret. Ett post-materiellt proletariat är i vardande.

"Vi har några möjliga element av en ny definition av proletariatet/.../som i alla sina delar består av massintellektualitet. Plus - och detta är avgörande - vi har ett annat element: i den vetenskapliga ordningen av produktivtarbete, i den ökande abstraktionen och socialiseringen av produktionen, blir den post-fordistiska alltmer kooperativ, oberoende och autonom/.../Frågan är, betyder [detta entrepenörskap] också ett politisktentrepenörskap, som politisk autonomi." (Negri) Det immateriella arbetet, det vill säga det arbete som producerar informationsrika och kulturella aspekterna på produkter, är en oavsiktlig sida av de processer senkapitalismen sätter igång. De ledertill större självständighet, autonomi, och inses i dag av kapitalets företrädare, till exempel Håkan Lindgren, professor vid Handelshögskolan:

"Om världen inte återinför slaveriet, så tror jag att arbetet på lång sikt vinner mark på kapitalets bekostnad."

"Etablerade branscher omvandlas och kunskapsinnehållet växer kraftigt. Det vill säga om varje medarbetares hjärnafår en allt större betydelse för företaget betyder det att förhandlingssitsen är ganska god för den anställde."

Det immateriella arbetet, som kan liknas vid en upplösning av fritid och arbete, utförs av tjänstearbetare, ofta datoriserade företagare, projektanställda, mediefolk, marknadsförare, opinionsbildare/undersökare m fl i nya kollektiva nätverk och flöden i stället för fasta fabriksrutiner.

Teknovärlden blir en andra natur, en ekologisk maskin, som inte längre uppfattas som enbart dominans utan något självklart. Men den vilar på samma gamla sketna kapitallogik, ofta underskattad av Negri enligt hans kritiker, men nu gäller det att producera nya behov, skapa nya uttrycksformer, att ge form och materialisera behov, föreställningar, konsumtionsval. Att reproducera kapitalets sociala relation i en raffinerad form via nya immateriella produkter ochtjänster.

Det nya, och eventuellt revolutionära, är att företagarna är beroende av de anställdas subjektivitet och de gör därför allt för att fånga, normalisera och uttrycka den.

Alla kan bli någon, alla måste uttrycka sig, tala, kommunicera, samverka osv, vara autonom på företagets villkor. Omfordismen integrerade konsumtionen i kapitalets reproduktionscykel, så integrerar post-fordismen kommunikationen. Produktionen är i lika hög grad inriktad på kommunikation med marknader. Bilar produceras först när försäljningsavdelningen ger en order utifrån sin information.

Cirkulation i stället för produktion. I den reella underordningens kapitalistiska automat verkar allt cirkulera fritt, utan störande moment från klasskampen.

Samband

Det fanns kontakter på 1950- och 60-talen mellan Castoriadis aktionsgrupp och tidskrift, Socialisme oú Barbarie? och de italienska revolutionärerna, men deras teoretiska analyser ärinte lika, även om de i praktiken stödde samma rörelser, närde samma frihetliga revolution,drömde om samma politiska autonomi. Castoriadis skepsis visavi marxismen handlar om determinism och blindhet för byråkratins makt, felaktiga förutsägelser, omöjlig värdeteori ochannat otidsenligt. Teorins dogmatism kombinerat med bolsjevikpartiets snabba övertagande gjorde marxismen obrukbar som annat än ideologi, i den värsta (marxistiska) betydelsen -statslegitimerande tänkesätt för sovjetisk byråkrati, felaktiga förutsägelser och mycket annatsom inte ska beröras här. Men enligt honom konstituerar historieutvecklingen, inte tvärtom. Marx' determinism leder in i passiva återvändsgränder. Redan 1964 hade han ställt sig tveksamtill den spirande marxismen; valet gäller marxism eller revolutionär teori menade han i manifestet "Marxisme et théorie révolutionnaire". 1968 bekräftade fantasins och de individuella begärens makt.

I ljuset av maj 1968 och de nya sociala rörelserna sedan dess fram till dagens trejkande arbetare och protesterande arbetslösa i Frankrike, för att inte tala om EZLN i Chiapas, ser vare sig Castoraidis eller Negris analyser och aktioner ut att försvinna i ett nostalgiskt skimmer, snarare tvärtom. Fokuserar vi på autonomi kan de både sägas utgöra ett politiskt och filosofiskt alternativ till vek postmodernism, under samma kapitalism, nu global, post-fordistisk, men likaimbecill och förstörande. Konstigt nog känns marxisten Negri mer up-to-date med sina analyser av immateriellt arbete utifrån Marx' General Intellekt (från Grundrisse) och nära kontaktmed protestgrupper runt i Europa. Politiskt sett är steget långt till Johan Lönnroths tredje vänster men i sak säger i faktist samma sak om post-fordistisk kapitalism och arbetarråd. Negri är bara mer revolutionär, mer optimistisk. Vem som är mest realistiskt är en annan fråga.

Jan Sjunnesson