Ögonvittnesskildringar från Salem 2008

Kategori: Antifascism

Jag var en av de hundratals personer som tog pendeltåget från Stockholms södra ut mot Rönninge för att ansluta till demonstrationen som arrangerades av Nätverket Mot Rasism. Redan på Södra station fick vi en fingervisning om att allt inte stod rätt till då polisen höll tåget kvar på stationen tills alla antifascister hunnit på, inklusive en stor grupp som var sena och annars hade missat tåget och fått lov att ta nästa pendel ut. Polisen höll kvar tåget i väntan på den försenade gruppen, detta trots att det inte var ett abonnerat/rekvirerat tåg utan en helt vanlig avgång med ett stort antal passagerare som inte alls hade tänkt åka till Salem, vanliga pendlare alltså.

Det var uppenbart att man från polisens sida villa ha alla oss demonstranter på samma tåg, man hade alltså redan då bestämt sig för att hålla oss kvar på Rönninge station och inte låta oss nå demonstrationen, detta vad bestämt redan innan vi lämnat Södra station.

Väl framme i Rönninge var polisnärvaron som väntat hög. De poliser som följt med oss på tåget och de poliser som redan befann sig i Rönninge ställde omedelbart efter att vi nått stationen upp sig vid den enda utgången och började ta dem som fredligt gick mot utgången åt. Om det var för visitation, som polisen hävdade, eller om det var för att sätta dem på några av de åtta SL-bussarna som abonnerats av polisen och stod parkerade på Rönninges busstorg vet jag inte, men en god chansning är att det aldrig var frågan om att ”visitera och låta gå”. När vi andra förstod att de som gick ut från stationen blev omhändertagna så stannade vi instinktivt kvar i väntan på bättre information, ännu hade polisen inte gett någon förklaring till varför de som fredligt gick ut skulle omhändertas.

Ett par stenar kastades mot de kravallutrustade poliserna som till en början backade in i stationshuset för att kalla på förstärkning. Vad som följde därefter var ett tre timmar långt ställningskrig där polisen valde att urskiljningslöst gå på med pepparspray och batongslag mot oss på perrongen. Vi svarade med att hålla ihop så långt det var möjligt och inte släppa de kamrater som polisen försökte slå loss ur vår samling. Solidariteten mellan oss på perrongen var lyckligtvis mycket välfungerande och de som blev sprayade kunde omedelbart föras från det främsta ledet och längre bak i klungan för att få sina ansikten sköljda och återhämta sig lite.

Så fortsatte det, polisen filmade, slog, sparkade och sprayade oss och de personer som polisen med mycket grovt våld lyckades bryta loss blev inproppade i bussarna på busstorget, vilket gjorde att vi som var kvar såg än mer anledning till att inte ge upp. Ville de omhänderta oss och hindra oss från att ansluta till den tillståndsgivna demonstrationen så skulle de i alla fall få slita för det. Enstaka knallskott och en oräkneliga verbala, ofta mycket komiska, påhopp på individuella poliser var det enda våldet som förekom från oss på perrongen, vid varje polischock valde vi att försöka backa ett par meter snarare än att gå framåt, detta ledde till att polisen satte en poliskedja bakom de bakre av oss för att trycka ihop oss och underlätta för de poliser som gick på med batonger och spray.

Vid tre tillfällen valde polisen att höja sin våldsnivå och intensifiera attackerna mot oss. När de till slut kört fram ett pendeltåg och slog in oss i tåget så var det inte många av oss som hade kraft och ork att stå emot så efter en relativt kort angreppsserie från polisen så satt vi alla i tåget. De sa i tågets högtalare att vid var satta i en ”rullande arrest” för att vi alla gjort oss skyldiga till ohörsamhet mot ordningsmakten. Därefter kördes tåget utan några stopp från Rönninge till Sollentuna station på andra sidan Stockholm, en sträcka som är hela 28,6 kilometer fågelvägen. Väl framme i Sollentuna tilläts vi inte gå av tåget eftersom vi enligt polisen var satta i denna ”rullande arrest”. Först efter att vi under en lång stund tvingats sitta ner i det stillastående tåget och polisen hade gått igenom samtliga oss i jakt på några utvalda personer som de då grep fick vi tillstånd att gå. När vi lämnade tåget en och en tvingades vi uppge namn och födelseår som poliserna skrev upp på listor.

Två: Rönninge station i "low resolution"

Jag var en av dem som hölls på Rönninge station och blev på så vis av med min rätt att demonstrera.

Pendeltåget från Huddinge, möter upp folk man känner sen innan och stämningen är god, få poliser syns på tåget och när man går på ser man endast ett fåtal vid dörrarna men ryktena går att hela sista vagnen är smockfull av reflexvästar. Dörrarna öppnas på Rönninge station, ut går alla som tagit sig tid en ledig lördag att stå upp och visa civilkurage mot det som man tycker är fel, att flera hundra nazister har sitt största evenemang på hela året som rekryterar många nya nazister och är en stor uppvisning från deras sida. På perrongen är det med undantag från ett fåtal poliser nästan tomt och ryktena om den sista vagnen med poliser kan jag inte bekräfta då jag befinner mig bland de första i klungan. I portarna ut från stationen tar det stopp, "stanna" hör jag en polis utropa, då massan på några hundra redan är försenade till sin lagligt varslade demonstration i Salem centrum tas ingen hänsyn till ordern och folket börjar pressa sig igenom porten, några klarade sig igenom men resten möttes förvånat av pepparspray från tre (?) konstaplar. Själv fick jag en dusch mitt i ögonen och när jag vacklar tillbaka kommer det folk och hjälper mig skölja mina ögon, när jag öppnar ögonen ser jag att jag sitter mitt emellan polisen och oss. Jag får slänga mina linser och uppleva dagen i "low resolution" När jag klarar av att hålla mina ögon öppna igen letar jag mig fram till de kamrater jag åkt dit med som också har fått pepparspray på sig. Vi befinner oss nu långt bak av de samlade människorna. Vi står och beklagar oss över situationen då en smällare och diverse saker flyger mot porten där flertalet poliser står uppradade, utan förvarning bestämmer sig polisen för att straffa alla på perrongen och polisen vid porten kravallutrustar sig och min väg stängs av bakåt av en kedja poliser samtidigt som rälsen bemannas av flertalet poliser. Vi är fast. Klockan är nog runt 12:30.

Polisen deklarerar genom SJ:s högtalare att det råder maskeringsförbud och att alla ska visiteras, skulle man vägra skulle man rapporteras. Jag ser inte fram helt men jag märker att vi blir färre och färre och jag ser hur aktivister kliver in i de SL-bussar som ankommit till platsen, alla slås av samma tanke "vi kommer aldrig till vår demo". Stämningen blir upprörd och massan som står kvar taggar till. Polisen gör rätt som det är en "påtryckning" vilket innebär att de mosar ihop alla med batongen i hand, folk skriker och kläms emot bänkryggar och polisen bakom mig i kedjan skriker att vi ska gå åt andra hållet, han förstår alltså inte att vi trycks av hans kolleger som dragit batonger och slagit sig fram emot oss. Frustrationen växer för var minut och polisen fortsätter att plocka folk för visitering. Många gör motstånd när de förstått att vi ändå aldrig kommer att komma till vår demonstration, dessa möts av batongslag och pepparspray. Efter någon timme är vi endast hälften om ens det och vi får vänta länge utan att något händer, vi får ingen information överhuvudet taget vad som egentligen händer eller vad som kommer att hända oss.

Efter tre timmars väntande utan att få mat eller att få gå på toaletten kommer ett meddelande om att man ska se upp för inkommande tåg. Polisen säger till oss att vi måste gå in i tåget och då många inte lyder blir det åter igen batongslag och pepparspray, i högtalarna ljuder ett meddelande om att de som vägrar lyda polisens order bryter mot lagen. Polisen sprayade pepparspray in genom fönstren på vagnar men inte i den jag stod. Vi får ingen information om att vi är omhändertagna direkt eller vart vi är på väg men efter en viss tid kallade polisen det för en "rullande arrest" och de meddelade (på min tågvagn) att vi var omhändertagna enligt PL13. Alla är kissnödiga och hungriga men nekades information om när de ska stanna och när de får kissa. När vi efter en dryg timmes (?) tågfärd är framme vid vad de säger är Sollentuna öppnas dörrarna och alla känner att det ska bli skönt att få gå på toaletten, polisen lät dock ingen gå av och trots att folk kom och grät för att de var så kissnödiga nekades de att gå ut. Efter mycket tjat fick två tjejer gå ut i omgångar och kissa på perrongen under medföljande polis beskådan. Efter ett långt väntande börjar de att släppa ut folk en och en allt eftersom och utanför blev man tilldelad en polis man skulle prata med (koppla gärna Auschwitz) och olika människor blev tillsagda olika saker men polisen jag fick prata med sa att det var frivilligt att uppge sitt namn utan personnummer ifall man ville få ut namn och vill tycka till efteråt på och om de poliser som agerat under ingripandet. Det är oklart om de bara var ute efter att fiska personuppgifter.

Denna dag har polisen inte tillåtit oss använda vår grundlagsskyddade rättighet och polisens insats är att betrakta som högst odemokratisk om inte till och med stridande mot grundlagen.

Tre: Vittnesmål över händelserna på Rönninge station 6 december

Jag skulle delta i Nätverket mot Rasisms demonstration klockan 12.00 i Salem. Jag och mina se vänner ankom med pendeltåget till Rönninge station ca 11.55. När vi kommer av, långt bak i tåget, och går mot utgången, hör vi att det ropas högt längre fram. Vi kommer fram till en stillastående folkmassa och väntar. Vi ser att det är rök längre fram och hör smällar som från smällare. Vi kan skymta en poliskedja vid biljetthallen och vi väntar. Det är uppenbart att vi inte kan lämna perrongen. Och vi väntar. Vi vet inte varför vi inte släpps av perrongen. Efter en tid kommer ett högtalarmeddelande som säger att alla skall visiteras i biljetthallen. Vi ser inte att någon lämnar perrongen och vi kan inte gå fram eftersom det är en massa folk i vägen. Vid höger sida av perrongen står ett par storvuxna fotografer i kakibyxor och fotar folk på perrongen med kameror med stora objektiv. Vi gissar att det är högerextremister. Ett nytt högtalarmeddelande förklarar att det råder maskeringsförbud på perrongen. Jag är inte maskerad. Jag har en vit gubbkeps och en vanlig svart vinterjacka. Ingen av mina vänner är maskerade, vi har högst vardagliga kläder. Vi försöker så gott vi kan vända bort ansiktena från fotograferna vid sidan av perrongen, eftersom en medlem av vår fackförening just blivit utsatt för ett mordförsök efter det att hans bild hängts ut på nazistiska hemsidor. Vi väntar. Vi får ingen som helst information om varför vi hålls kvar, ingen verkar bli visiterad. Efter någon timme pressar polisen ihop folkmassan (200 personer?) från båda ändar av perrongen, så att vi står tätt packade. Folk skriker slagord. Allt från "Alerta alerta antifascista" till "vi har mötesfrihet/en demokratisk rättighet". Jag skriker också. Det smäller till längre fram. Det verkar som att någon kastat smällare på polisen. Efter ytterligare någon halvtimme pressar polisen ihop oss ännu mer och börjar gå in i folkmassan långt fram och vad det verkar rycka ut vissa personer i mängden. Jag sätter mig på en väns axlar och ser hur två poliser slår med batonger på någon. Sedan blir det lugnt igen. Vi får fortfarande ingen information annat än att vi skall visiteras och att det råder maskeringsförbud. Vi blir inte visiterade. Vi blir fortfarande fotograferade av de förmodade nynazisterna. Vi har fortfarande ingen maskering. Till slut är vi alldeles ihopträngda. Folk skriker. Ett tåg kommer in på perrongen. Folk uppfattar det som att vi skall föras tillbaka till stan. Vi vill inte bli körda tillbaka till stan eftersom vi har rätt att demonstrera i en lugn och sansad demonstration mot nazistiskt våld. Vi håller i varandra och beslutar att inte låta oss provoceras eller tvingas iväg.

Vi håller armkrok och sjunger "Vi skall till Salem/aldrig ger vi upp". Polisen vill med våld tvinga in alla på perrongen i tåget och jag ser hur de tar stryptag på personer, dänger dem i backen, knäar dem i ryggen, knuffar in dem i pelare. Jag ser ingen slå någon polis eller försöka slå någon polis. Jag ser ingen försöker knuffa eller slå sig loss. Jag ser ingen knuffas eller brottas. Jag har fortfarande inte fått ett enda ords information om varför jag inte får demonstrera och skall tvingas in i ett tåg tillbaka till stan. Jag håller en vän i stadig armkrok när en polis tar stryptag om min hals och med full kraft rycker till, släpar mig i enbart nacken över perrongen, slänger ner mig med ansiktet före i perrongen, gnuggar mitt ansikte mot perrongen. Jag får en chock, skriker högt och sprattlar lite ynkligt i stryptaget men i detta grepp och med huvudet i gruset kan jag knappast utgöra något större besvär. En till polis hjälper då den första att bända upp mina ben på ryggen på mig samtidigt som den första släpper min nacke och istället böjer tillbaka min arm så att det gör riktigt ont. Jag skriker som en galning att det här är helt sjukt vad fan gör ni jag gör ju inget motstånd jag är tanig snubbe (jag väger 63 kilo) men jag gör inget motstånd. Då får jag ett knä i ryggen och ordern "Stå upp". Jag har benen uppbända på ryggen, armen backbänd och ett knä i ryggen och en av dem vrålar alltså ”stå upp” som anledning till att ta i hårdare mot mig när jag inte lyder. Knäet pressas hårdare i ryggen och det gör ont. Jag skriker "jag kan inte stå upp" polisen/poliserna skriker igen "stå upp" och rycker sedan upp mig på fötter och trycker in mig i tåget. I tåget ser jag en ung tjej som gråter resa sig upp och chockad protestera mot behandlingen. Jag ser en polis dänga in henne i väggen samtidigt som han skriker ”sitt ned”. Hon är inte maskerad och har färgglada kläder. Jag ser en gråtande ung kille i brun jacka, (inte heller han maskerad) bli våldsamt nedtryckt på ett säte när han står upp och gråter och skriker att han blivit sparkad i magen av poliserna. Bredvid mig sitter en tjej som säger till en polis med nummer 4106 på hjälmen att hon tror att hon brutit ett revben. Han svarar henne att hon får ringa 112 när hon blir släppt. Vi frågar när det är. Han svarar inte. Jag tar då upp min mobilkamera och filmar honom och säger ”du sa just till den här tjejen som tror att hon har ett brutet revben att hon får vänta tills vi kommer fram med att söka läkarhjälp. Tycker du att det är rimligt?” Polisen vänder då ryggen till. När jag slutar filma vänder han sig plötsligt till henne igen och säger ”Det låter ju inget bra. Det där måste vi kolla upp. Var gör det ont nånstans” och börjar undersöka henne artigt. Jag frågar samma polis om han tycker att det är rimligt att med brutna revben, sparkar i magen, stryptag och knän i ryggen på folk vars enda motstånd varit att hålla i sig i varandra för att de anser att de inte gjort ngt fel och vill ta sig till sin demonstration och han svarar att ”håller man i sig i något är det våldsamt motstånd och då kan vi använda batongen eller det våld som krävs”. En vän berättar efteråt, när vi får stiga av i Sollentuna att i hans vagn sprutade polisen tårgas inne i vagnen samt pepparsprayade två sittande personer för att de skrek åt polisen. Jag hade hört att det kan vara turbulent kring Salemdemonstrationerna, men jag är djupt chockad över det som hände mig. Jag och mina vänner ville inte åka till Salem för att ställa till något trubbel. Vi ville bara gå i den godkända stående demonstration som anordnades av NMR. Vi var inte maskerade. Vi var inte våldsamma. Vi fick ingen information om varför vi inte fick lämna perrongen eller varför vi med våld skulle tvingas in i tåget bort från demonstrationen. Vi ville visa vår avsky för det nynazistiska våldet som nästan dödade en vän till oss i vår fackförening. Istället möter vi ett polisiärt våld som är helt förkastligt och som jag inte kommer att glömma. I den innestängda folksamlingen såg jag såväl svartklädda maskerade personer som bekanta pacifister från queerrörelsen, fackföreningsbekanta, samt en väns gamla mamma. Till SvD säger polisens presstalesman samma dag att ingen tvingades in i tåget och att poliserna i tåget bara fanns till för resenärernas trygghet. Det är ingen försköning. Det är en mycket tydlig lögn från polisens presstalesman. Så här får det inte gå till.

Fyra: Min historia

Jag vill här lämna min historia över händelserna kring Salem 2008. Jag var morgonen 6 december på Kafè 44 för infomöte och frukost tillsammans med norska och svenska aktivister. Strax efter 11:00 så ska en grupp på kring 40-50 aktivister gemensamt ta sig till Södra station för att ta pendeln mot Rönninge och Salem. Utanför Kafè 44, längs med Tjärhovsgatan och i korsningen Tjärhovsgatan/Renstiernas gata står kravallpoliser. Vi beordras upp mot väggen där visitation utförs. En grupp på 15 personer går ut bakvägen ut genom porten på Tjärhovsgatan 44 och springer mot Medborgarplatsen. Deras öde okänt. Polisen på plats utanför 44:an vet inte vad dom själva håller på med och vissa kollas mot register, vissa släpps omgående och sedan kommer nya direktiv och då ska alla utlänningar som inte redan släppts gripas och tas in för förhör. Ca 30 norska och danska aktivister hålls kvar då vi som klarat oss beger oss Folkungagatan i riktning Södra station.

När vår grupp kommit på pendeltåget och närmar oss Rönninge station kommer meddelande i högtalarna att tåget inte kommer stanna på Rönning station pga. ordningsstörningar och fortsätta direkt till station Östertälje. I Östertälje tror vi att vi ska kunna ta ett tåg tillbaks och att saker ska lugna ner sig på Rönninge station, men då kommer meddelandet att alla trafik mellan Tumba och Södertälje är tillfälligt inställd. Några ersättningsbussar utlovas men kommer aldrig. Vi börjar vandra mot Salem men inser snart att det är ett väl stort projekt och provar våra möjligheter att åka taxi. Då har polisen beordrat alla taxibolag i Stockholm med kranskommuner att inte plocka upp "demonstranter" och att inte ta några körningar alls in till Salem och Rönninge. Efter två timmar ute i kylan får vi en bil som solidaritetsgruppen skickar och en bil som vänner inne stan kommer med. Pressar in oss och far mot Salem. Nu får vi veta att flera hundra demonstranter från perrongen på Rönninge station blivit brutalt behandlade och just nu tvingas med våld in på ett gammalt pendeltåg för tvångstransport till Sollentuna. Vi lyckas ta oss ner till Rönninge torg lagom för att se nazister välla ut från ett ankommande