Intervju med en aktivist från det sociala centret Crash! i Bologna

Kategori: Ockupationer och sociala center

Motkraft: Kan du kort berätta om hur Crash! började?

Fulvio: Crash! föddes för snart sex år sedan ur en mycket varierad kamp mot prekaritet och för samhälleliga rättigheter i Italien kring 2002. I form av politisk erfarenhet så var det så att vi prekära, migranter och studenter som bor i Bologna träffades och började fundera på våra liv som prekära, som kognitärer utan några möjligheter att återta all den rikedom som vi producerar i metropolen. Under dessa första möten, dessa första stunder av samverkan, föddes så behovet att radikalt förändra vår vardag som exploaterade, som svaga subjekt för att tillslut bli ett kraftfullt subjekt, genom att bekräfta en väg av självorganisering, en väg av autonomi, av Autonomia, självständiga från partier och institutioner. En väg av experiment för att bli till starka subjekt, politiska subjekt, subjekt som återtar allt det som de berövas på. En av de första sakerna som vi frågade oss var hur vi kunde förändra vår situation, hur vi från att vara metropol-marknadens objekt kunde bli en kraftfull subjektivitet. En av de första idéerna och ett av de första fälten för experiment var diskussionen om direkt återtagande av samhälleliga utrymmen. Sedan sex år tillbaka är Crash! en del av de sociala centrernas historia i Italien och en del i bilden av Bolognas sociala centrer. Just från detta första ögonblick föds erfarenheten av Crash! som ockupationen av en plats (vanligtvis en offentlig) som lämnats oanvänd under åratal och som fylls med det som är våra begär, våra drömmar och våra behov. När jag säger våra menar jag förstås inte bara våra som kollektiv av ockupanter. Vi tror att vi inom ramen av att vara prekära, exploaterade av metropol-marknaden, får en respons av alla de i samma situation som oss, av alla exploaterade och marginaliserade i Bologna. Det är därför som vi genom våra ockupationer, i detta fall genom direkt reappropriering, tillhandahåller ett socialt utrymme som tillfredsställer en del av de behov och begär som metropolens prekariat uttrycker. Det är alldeles säkert endast en liten del, arbetet som finns att göra är oändligt, men det är en första erfarenhet som tar oss mot en inställning att reappropriera allt det som vi berövats på.

Motkraft: Er nuvarande ockupation är den sjätte (idag efter åtta, är man utan hus) i raden, kan du berätta lite om vad ni upplevt under åren?

Fulvio: Visst, men för att förstå i vilket klimat Crash! verkat måste jag oundvikligen öppna en parentes kring den institutionella politikens finrum och jag tänker då huvudsakligen på personer som Sergio Cofferati, f.d. generalsekreterare i Cgil, det historiska vänsterfacket, sedermera Bolognas borgmästare. Nu pratar vi om sociala centrer men man skulle kunna tala om mycket annat som Cofferati i egenskap av borgmästare uttryckt med sin politik. En politik som tillskrivs den värsta stalinistiska traditionen i den italienska vänstern. Vi har kommit till en sjätte ockupation eftersom herr Cofferati aldrig velat erkänna gräsrotsrörelser, tvärtom har han i sin kommunalpolitik och administrering attackerat alla de marginaliserade, kraftlösa subjektiviteter, med en pansarvagnspolitik: från migranter till romer till fönsterputsare till studenter till prekära. Kort sagt med en politik som utgörs av en barbarisk, rasistisk, auktoritär och repressiv aggression mot alla dessa subjekt. Och då kan du ju föreställa dig att ett socialt center, en politisk subjektivitet, som kommer från denna värld men som är självmedveten och därför börjar självorganisera sin egen tillvaro, blir samhällets fiende Nummer Ett för Cofferatis administration. Alla våra ockupationer har, vilket vi genom dessa avslöjat, varit av sedan åratal övergivna kommunalägda byggnader. Vi har ockuperat dem därför att vi tror att offentliga tillgångar måste tillbaka till samhället. När Cofferati ställts inför prekära, migranter, studenter och proletärer som ockuperar en övergiven offentlig byggnad, eller man skulle kunna säga: som han äger, har hans svar ensidigt varit repressivt, med avhysning, batonger och sköldar.

Motkraft: Nolltolerans har väl varit deras linje, ”frågan om laglighet” som de kallar det…

Fulvio: Javisst, italiensk nolltolerans i stalinistsås av årgång 2008. För Cofferati är ”problemet med laglighet” i grunden att förtrycka fönsterputsarna vid Bolognas rödljus. Detta är ”frågan om laglighet” för Cofferati, som när tusentals lägenheter i kommunal ägo står tomma och lika många invandrade medborgare, papperslösa eller ej, lever utan tak över huvudet. Bolognas romer har haft en sorglig och smärtsam historia eftersom administrationen har i alla lägen avhyst deras läger utan att ens garantera dem någon offentlig vård. Högern har i Italien faktiskt tillsammans med de repressiva metoderna ibland erbjudit vård för kvinnor och barn, herr Cofferati gör inte ens det.

Motkraft: Ni har blivit vräkta 5 gånger (läs: 8) hittills, ert svar på avhysningarna har alltid varit nya ockupationer och att ta konflikten till torget och till kommunalhuset. Kan du berätta lite om dessa erfarenheter?

Fulvio: Visst, i och med att Crash! är ett socialt center är vi också livets, vardagslivet i stadens, politiska huvudpersoner på alla fronter, från frågan om de sociala centrerna som går till frågan om prekariatet, kriget, antifascismen... Vår praktik har alltid varit radikal antagonism, även om det betytt att vi behövt bryta mot lagar och förbud. En intressant erfarenhet vad gäller just sociala center var en nationell demo den 6:e oktober 2007 då flera tusen kamrater från hela landet slöt upp i Bologna mot Cofferatis ”säkerhetspolitik” och ockuperade en ny byggnad. Detta initiativ lyckades med en radikal praktik ena kritikerna mot den sjuka vänstern, den reformistiska vänstern som blivit så motbjudande i det Demokratiska Partiets laboratorium i Bologna, tiotusen demonstranter från italienska antagoniströrelsen slöt upp.

Motkraft: Kan du berätta lite om den italienska antagoniströrelsen?

Fulvio: Den italienska antagoniströrelsen har sina rötter och minne i alla de floder av kamper och konflikter, av antagonistisk och revolutionär praktik som rinner från fascismens slut till 2008. Vi kamrater från Crash! är på något vis de som på alla sätt försöker att experimentera med de möjliga vägar för att åter aktualisera den revolutionära och autonoma kommunismen, Autonomia. Antagonistområdet i Italien utgörs av många sociala centrer, dokumentationscentrer, kamrater som arbetar i helt olika interveneringar: från rättigheter och sociala kamper till husockupationer, till direkt och icke-reformistisk antifascism. Sen har vi frågan om livskvalitet, Val di Susa och kampen mot höghastighetståget (NoTAV) och många andra territoriella kamper. Allt detta är för oss den terräng där autonomins erfarenheter, också de från de röda åren 1968-77, åter aktualiseras i 2008 års kamper.

Motkraft: Några ord om er samling, hur har era möten utvecklats under åren och vilka är erfarenheterna därifrån?

Fulvio: Under vår första ockupation bestod vår samling, vår assemblea, av 14 personer. Nu består den av 50-60 aktiva militanti och är en offentlig, öppen samling där man naturligtvis resonerar politiskt, inte bara om aktuella händelser utan även om längre kampanjer som antagonismen i staden (men också landsomfattande) vill genomföra. Att vi gått från 14 till 60 är definitivt ett tecken på att det i Bologna och i Italien finns ett behov av sociala utrymmen, viljan och begäret för ett Crash!, för ett motstånd mot den outhärdliga verkligheten finns helt klart. Vår samling är en politikens självförvaltning och mycket intressant. Debatten sträcker sig från kroppen, alltså den sociala kontrollen över våra kroppar, könsfrågor och sexualitet till internationell solidaritet med Palestina, antifascism, sociala rättigheter och antirasism. Det är en samling som på något vis representerar en politisk dagordning som (men inte bara) skapas utifrån aktuella händelser och alltmer enar migranter, prekära och kamrater i vår stad.

Motkraft: Det har inte undgått någon att fascisterna i Italien flyttat fram sina positioner. Hur ser ni på er själva i detta klimat?

Fulvio: Vår grupp försöker göra autonomin till ritual, göra den till vardag, under en svår tid i Italien. De kulturella och antropologiska förändringarna som vårt samhälle genomgått och genomgår har fört med sig allvarliga händelser och faktiska program mot romer, svåra angrepp på transpersoner… Italien befinner sig i en kritisk tid eftersom fascistiska diskurser, praktiker och intressen är på frammarsch, även kulturellt så att säga. Därför försöker vi med all kraft att knyta an, inte bara till den direkta antifapraktiken, utan också till vår vardagskamp där högerdiskurser, verkliga barbariska sådana, inte ska få utrymme. Detta gör vi inte bara utanför migrationsförvaren eller på gatan utan även inom vårt sociala center genom försök att göra det till en plats för olikartade subjektiviteter, till en ny verklighet för dessa. De italienska ockupationerna och sociala centrerna under 90-talet var viktiga, en rörelse som vi kommer ifrån och som var både stark och framgångsrik men som också hade stora begränsningar. Vi har försökt att fundera på dessa begränsningar för att kunna gå framåt, vi anser att våra utrymmen måste genomströmmas av så många personer som möjligt, av fler av de olikartade subjektiviteter som befolkar den globala metropolen. Därför är de kulturella arrangemang som vi skapar i Crash! alltid tillfällen för viktig politisk kommunikation som inte kan tänkas ut eller byggas av en enda grupp av personer. Vår utmaning är för tillfället, förutom att kampen ska vara daglig, att vårt utrymme besöks av fler prekärer, kognitärer, proletärer och migranter som bor i staden just för att kunna ge ett svar på den fascistiska kulturens frammarsch. Att vara antifascist är inte en fråga om minne, det är inte en fråga om att ta fram de röda flaggorna på dagen för fascismens fall den 25:e april. För oss är antifascism daglig kamp, daglig antirasistisk kamp sida vid sida med migranter, daglig kamp på universitetet och i våra kvarter, varje gång en fascist eller en grupp av fascister försöker göra sin röst hörd. Naturligtvis får ingen fascist göra sin röst hörd i Bologna men i denna konflikt har vi inte bara att göra med fascister utan också med kommunistpartiets barnbarn i Demokratiska Partiet, fd. Demokratiska Vänsterpartiet, som försökt kväva och attackera oss på alla tänkbara sätt i vår antifascism. Vår antifascistiska praktik är antagonistisk och klassförankrad. Direkt aktion visst, men vi är övertygade om att den antifascistiska praktiken också sträcker sig till den dagliga kampen, de sociala kamperna, i kampen för självbestämmande. För oss är solidaritet med palestinier och kurder antifascism precis som det är att ockupera ett hus med migranter.

Vi tackar och önskar er lycka till i kampen för en bättre stad!

http://www.infoaut.org/bologna
http://www.myspace.com/laboratorio_crash
http://crash.noblogs.org