AFA Doku: Med järnnäve och silkeshandske

Kategori: Fångkamp & repression

Telefonen ringer hos AFA Helsingborg. För en gångs skull är det inte en lokal nazist som ringer för att snacka skit om sina vänner, utan en polisstudent. Han vill göra en intervju, höra lite om AFAs syn på polisen; ”Hur tänker man, hur känner man, där på andra sidan egentligen?” Studenterna på Polishögskolan utbildas just nu i den nya polistaktik som införts i hela Sverige. Efter att ha tittat på Jarl och Moodyssons film Terrorister, om de fängslade efter Göteborg, har studenterna fått i uppgift att prata med någon som utsatts för polisvåld och försöka göra ett rollövertagande. De skall lära sig förstå hur det känns.

EU-toppmötet i Göteborg tvingade Rikspolisstyrelsen att tänka om. Deras strategi för att bekämpa konfrontationer hade fått motsatt effekt. Varje försök att isolera potentiella bråkmakare slutade bara med att fler deltog i kravallerna. Polisledningen hade dessutom stora problem att hantera en så stor kommendering och koordineringen mellan de olika polismyndigheterna bröt flera gånger samman. De var tränade, utrustade och ledda på skilda vis, när sedan dessa styrkor fördes samman uppstod kaos. Rikspolisstyrelsen inledde då en utredning om behovet av omorganisering och då främst utarbetandet av en enhetlig polistaktik och en enhetlig utbildning i denna taktik. Den gamla polistaktiken för att ingripa mot folkmassor etablerades inför fotbolls-EM 1992 och har sedan dess inte omarbetats. Om den gamla modellen byggde på hur man skulle hantera fotbollshuliganer, skulle den nya taktiken snarare anpassas till hur exempelvis en Reclaim the city-gatufest eller globaliseringsprotest såg ut. Rikspolisstyrelsens utredning pågick parallellt med en politiskt tillsatt utredning, Göteborgskommittén. De undersökte vilka politiska och lagmässiga förändringar som behövde genomföras för att undvika en situation liknande den under toppmötet. Kommitténs slutrapport och förslagen däri låg till grund för maskeringsförbudet och polisens nya beväpning med pepparsprej. Men framförallt slog kommittén fast att sociala protester och demonstrationer inte bara skulle ses som ett polisärt problem, utan var en politisk fråga. De betonade vikten av att garantera mötes- och demonstrationsfriheten, nödvändigheten att bygga upp nya kanaler till sociala rörelser och kritiserade i skarpa ordalag polisens insäckningar och massgripanden i Göteborg. Kommittén förklarade att polisen borde satsa på att utveckla dialogmodellen och upphöra med synen på alla demonstranter som ”bråkmakare”.

Från den akademiska världen fick den forskning som bedrevs på Institutionen för beteendevetenskap vid Linköpings universitet ett stort inflytande på den nya polistaktiken. På institutionen fanns forskargruppen Forum för organisations och gruppforskning, FOG, som tidigare arbetat för Styrelsen för psykologiskt försvar. FOG följde polisen på deras större kommenderingar och skrev utvärderande rapporter om de masspsykologiska effekterna på polisingripandena mot folkmassor. Problemet med polisinsatserna, menade FOG, var att polisen inte tog hänsyn till hur deras egna insatser interagerade med demonstranterna. Polisen var tvungen att överväga vilka reaktioner massgripanden, insäckningar och batongchocker gav upphov till. Ett grundläggande fel i polisinsatserna var deras oförmåga att skilja på olika sorters demonstranter. Detta gjorde att den stora massan av unga demonstranter, som istället för torra traditionella folkrörelsemarscher hellre anslöt sig till en lösare och spontanare aktion, som en gatufest, riskerade att radikaliseras och stärka samhörigheten med autonoma ”provokatörer”. När polisen urskiljningslöst attackerade alla gav det upphov till att fler rycktes med i konfrontationerna mot polisen. Det var precis detta fel polisen gjorde i Göteborg, menade FOG, och med den nya taktiken måste polisen förstå hur deras ingripanden påverkar händelseförloppet. Istället för massingripanden skall de ingripa mot enskilda ”bråkmakare” och försöka isolera ”provokatörerna” från vanliga demonstrerande ungdomar.

De olika utredningarna resulterade i att Rikspolisstyrelsen i mars 2004 beslöt att upprätta en nationell så kallad särskild polistaktik, SPT. Taktiken var en blandning av flera metoder och mycket inspiration hämtades från danska polisens hantering av folkmassor. Å ena sidan består SPT av en enhetlig taktik som ska tillämpas över hela landet. För att träna polisen i denna nya metod har den största satsningen någonsin på fortbildning av polis inletts. Å andra sidan innehåller SPT ett betydligt smidigare användande av polisiära metoder än tidigare masskommenderingar och baseras på ett mobilt insatskoncept: nya fordon och ny utrustning ska göra poliserna flexiblare och rörligare. Istället för defensiva fasta kedjor av sköldutrustad kravallpolis och staket används de nya fordonen för att spärra av och polisen kan röra sig runt med händerna fria. För att friare kunna ingripa mot nätverksbaserade rörelser, som utomparlamentariska vänsterns demonstrationer, måste polisen själva kunna fungera som ett nätverk. Kommenderingarna i SPT ger därför en större autonomi åt olika polisiära grupper att själva bestämma hur de ska agera på plats. Istället för detaljerade kommenderingsorders från ledningen, sätts allmänna ramar som ska uppnås. Denna uppdragstaktik gör det svårare att förutse hur en poliskommendering kommer uppträda eller agera på plats. Samtidigt som polisen vill undvika att folk dras med i kravaller efter polisingripanden vill de även öka andelen som fälls för brott under demonstrationer. För att kunna genomföra detta utan massarresteringar inriktas SPT i högre grad på civila polisingripanden mot enskilda demonstranter. Insäckningar skall, med SPTs terminologi, ersättas av ”kvalitetsingripanden”, ”kirurgiska snitt” där enskilda provokatörer plockas ut. Därför har de civila polisenheterna, oftast från narkotikaspans Kiloenheter, börjat användas i allt högre grad. Civilarna sätts in att punktmarkera brottsmisstänkta, för att sedan gripa dem flera kvarter därifrån efter att folkmassan upplösts. Med de nya polisfordonen upprättas antingen ”slussar”, där alla demonstranter visiteras på väg in till manifestationen, eller ”kilar”, trånga passager skapade av fordonen, där polisen lätt kan gå in i en demonstration utan att hela demonstranttåget kan reagera och försvara sig. På så sätt försöker de minimera möjligheten att situationen eskalerar, genom att se till att få demonstranter dras med eller märker vad som sker. Polisdialogen med demonstranter ansågs framgångsrik efter toppmötet i Göteborg och är således en viktig bit i den nya taktiken. Dialoggrupper har upprättats i Göteborg, Stockholm och Malmö. Dessa skall på ett tidigt stadium kontakta demonstrationsarrangörer och bedriva förhandlingar med dem om demonstrationsvägar. Målet är att försöka få arrangörerna att se manifestationen som en gemensam angelägenhet som skall hanteras i samråd med polisen, och på så sätt involvera arrangörerna i ordningsupprätthållandet. Förutom denna uppgift, har dialogpolisen allt mer fått som roll att koordinera civila insatser runt demonstrationerna. De har ofta lett en hel stab av frivilligorganisationer som Farsor och morsor på stan och av polisstudenter iklädda gula västar. Dessa skall fungera som en öppen och civil buffert som kan mingla i demonstrationen, skapa kontaktytor och användas lugnande innan situationen eskalerat till den grad att uniformerad polis behövs sättas in. Om situationen av dialogen bedöms hotfull av dialogpolisen, tas frivilligorganisationerna ut ur demonstrationen och polisadepterna tar av sig sina gula västar. Då används de istället till att bedriva spaning och följa efter brottsmisstänkta, för att hålla både polisledningen informerad om händelseutvecklingen och senare kunna agera vittnen mot enskilda demonstranter för att öka antalet lagförda brott. Vid större tillställningar som Salem och Reclaim the city har det rört sig om hundratalet civila polisstudenter och frivilliga, vilka rört sig kring aktionerna och följt efter misstänkta aktivistgrupper. Det finns en silkesvante och en järnnäve som kompletterar varandra, situationen avgör vilken del av taktiken som skall brukas. Polisen i Stockholm har testat, efter Göteborgsmodellen, att införa en skala för olika konfliktnivåer som alla motsvaras av en insatsnivå. När dialogen kan förhandla är nivån grön och kravallpolisen håller sig på avstånd i sina bilar. Går dialogen undan skärps läget och polisen närmar sig demonstrationen. Vid ytterligare skärpt läge tar polisen på sig hjälmarna och är beredda att ingripa mot demonstrationen. På de allvarligare skalorna struntar poliskommenderingen i ”kvalitativa” ingripanden, utan går tillbaka till massgripanden, insäckningar och att bussa bort aktivister. Så ser den nya taktiken ut i teorin.

Men mellan det teoretiska idealtillståndet och det praktiska genomförandet finns alltid ett glapp. Ett av de största problemen med taktiken är att den i praktiken inte fungerar lugnande och precist utan haft en tendens att öka konflikten med massan. De civila kiloingripandena har oftast lett till en upptrissad situation där aktivister försvarat sina kamrater och det i slutändan gjorts åtskilligt fler gripanden än vad som beräknats göra. Kiloenheternas ingripanden har inte kunnat vara ”diskreta”, utan har varit lättidentifierade och överraskningsmomentet har därigenom försvunnit. Kiloenheten i Stockholm har sedan dess börjat jobba enligt samma maner som supporterpoliser bemött firmor, genom att försöka skaffa sig personkännedom och alltid direkt markera mot kända aktivister att man vet vilka de är. Att arbeta utifrån igenkänning och samtidigt vara neutrala och osynliga, är en oförenlig metod. Vid flertalet tillfällen har det uppstått motsättningar mellan dialogpolisen, kravallpolisen och kilo. När varje enhet själv kunnat bestämma hur de ska hantera situationen har de motverkat varandra och tagit initiativ som eskalerat situationen. Detta har fått så absurda konsekvenser att dialogpoliser vittnat mot kravallpoliser i Stockholm, när de senare försökt åtala aktivister för våldsamt upplopp. Den 28 januari 2006 struntade kravallpolisen i dialogens arbete, utan valde att direkt attackera en antifascistisk samling på Hötorget. En åtalad demonstrant friades från våldsamt upplopp, med motiveringen att eftersom dialogpolisen inte fått chans att förhandla kunde det inte klassas som våldsamt upplopp. Även i Malmö har en lokal variant av SPT uppstått. Piketpolisen struntar fullkomligt i att använda sig av dialog, vägrar betrakta sammankomster som grundlagsskyddade och skulle inte ens drömma om att ta hänsyn till varslade fackliga stridsåtgärder. Istället väljer de att försöka lagföra så många som möjligt för brott, gripa dem på plats och urskiljningslöst använda pepparsprejen mot blockader och demonstrationer.

AFA Doku