Freeman: Strukturlöshetens tyranni

Kategori: Aktivism

Det finns egentligen ingen "strukturlös" grupp. Det är en etikett som används för att dölja och försvara en informell strukturs överlevnad och inflytande.

Varje grupp av människor, vilken det nu än är, som kommer samman för en tid och för ett mål kommer ofrånkomligen att strukturera sig på ett eller annat sätt. Strukturen kan vara flexibel, den kan ändras med tiden, den kan fördela plikter, makt och medel jämlikt eller ojämlikt mellan gruppmedlemmarna.

Men strukturen kommer utan hänsyn till medlemmarnas förmågor, personlighet eller avsikter att behålla sin form. Bara när vi vägrar att överhuvudtaget förhålla oss till varandra eller vägrar att alls interagera med varandra på någon som helst gemensam grund - vilket strider mot en mänsklig grupps natur - kan vi nå en strukturlöshet.

Det är ungefär lika användbart att sträva efter en strukturlös grupp som det är att sträva efter "värderingsfri" socialvetenskap eller en "värderingsfri" ekonomi. En "låt-gå"-grupp ("laissez fair") är ungefär lika realistiskt som ett "låt-gå"-samhälle. Idén blir en slöja som skall dölja de starka eller lyckligt outvalda så att de ostört kan etablera sitt härskande.

Idén om strukturlöshet kan bara förhindra bildandet av en formell struktur, inte en informell struktur, och gör det därför väldigt enkelt för en härskargrupp att agera i skydd av "struktutlösheten". På ett liknande sätt hindrar inte "låt-gå"-filosofin de ekonomiskt mäktiga att kontrollera löner, priser och distribution av varor.

Den hindrar bara regeringen att göra det. Struktulösheten blir till att medel att utöva makt. Inom kvinnorörelsen blir idén vanligen starkast försvarad av dem som är mäktigast (om de är medvetna om deras makt eller inte). Så länge strukturen i en grupp är informell känner bara ett fåtal till reglerna för hur beslut fattas, liksom medvetenheten om makt är begränsad till de som känner reglerna. De som inte känner till reglerna och inte är utvalda att ta initiativ, måste förvirrade hålla sig tillbaka eller leva under vanföreställningen att något hände som de inte känner till. För varje deltagare i en grupp och för alla som deltar i dess aktiviteter måste strukturen vara uttryckt (explicit), inte outtryckt (implicit). Reglerna för hur beslut fattas måste vara öppna och användbara för alla - och det går bara om reglerna är formaliserade. Det betyder inte att den formaliserade strukturen förstör den informella strukturen. Vanligen gör den inte det. Men det tar bort en del av den informella strukturens kontroll och skaffar sig medel att bekämpa den informella strukturen när dess härskare inte agerar med ansvarighet ens för gruppens behov och mål.

"Strukturlösheten" är inte organiserbar, Vi kan inte besluta oss för att ha en ostrukturerad eller strukturerad grupp, bara om vi vill ha en formellt strukturerad grupp. Därför används ordet "strukturlös" för att beteckna idén om strukturlöshet. Begreppet ostrukturerad betecknar grupper som inte medvetet valt struktur. Strukturerad betecknar då alltså de grupper som gjort ett sådant val. En strukturerad grupp har alltid en formell struktur och kan dessutom ha en informell eller dold struktur. Dessa informella strukturer är det som - speciellt i ostrukturerade grupper - ger grunden för eliter.

Elitism

En elit är en liten grupp av människor, som över andra människor, vilka eliten är en del av, utövar makt. Vanligen sker detta utan direkt ansvar inför den större gruppen, och oftast utan deras vetskap eller godkännande.

De farligaste eliterna är vanligen bildade av människor som för den större offentligheten är fullständigt obekanta. Intelligenta elitister är oftast kloka nog att minska möjligheten att man lär känna dem väl. När man lär känna dem väl, uppmärksammar man dem och masken över deras makt sitter inte längre fast.

Medlemmar i en grupp av vänner tar mer hänsyn till varandra än till andra.

De hör mer uppmärksamt på och avbryter mer sällan, de upprepar ömsesidigt varandras kärnpunkter och ger vänskapligt efter för varandra. De ignorerar och bekämpar Outs (utanförstående/nykomlingar, eller de som inte tillhör den "inre cirkeln").

Eliter är inte konspirativa grupper. Det är sällsynt att en grupp möts och medvetet försöker ta makten över en större grupp. Eliter är inget mer eller mindre än grupper av vänner, som tillfälligt deltar i samma politiska arbete. De skulle troligen hålla fast vid sin vänskap även när de inte deltog i politiskt arbete, och de skulle troligen delta i politiskt arbete även när de inte höll fast vid sin vänskap. Det är sammanträffandet av dessa två fenomen, som frambringar en elitgrupp och gör det så svårt att undanröja den.

Dessa grupper av vänner fungerar som kommunikationsnät utanför alla reguljära, från gruppen skapade kanaler. Om det inte finns sådana reguljära kanaler fungerar elitgruppens kommunikationsnät som gruppens enda "kommunikation".

Finns det två eller fler sådana nät, skapade av liknande grupper av vänner, kan de konkurrera om makten i gruppen och bilda fraktioner. I en strukturerad grupp konkurrerar vanligen två eller flera sådana vänkretsar om den formella makten. Det är vanligen den sundaste situationen som sätter de andra medlemmarna i en position av skiljedomare mellan två konkurrenter av makten och de kan därmed ställa krav på dem såsom en begränsad tids anhängare till endera parten. Det är märkligt att den nya feministiska rörelsen favoriserat strukturlösa grupper när den tidigare kvinnorörelsen har riktat mycket av sin energi på att formalisera beslutsstrukturer och valmekanismer så att uteslutandet av kvinnor skulle bli synligt och bli möjligt att angripa direkt.

Elitismens normer

Alla informella eliter skaffar normer där endast kvinnor med bestämda saker eller personliga drag haft möjlighet. Tidigare var giftermål ett kriterium för medlemskap i en informell elit. I en del städer var detta kriterium så förfinat att bara de kvinnor som var gifta med män ur den nya vänstern kunde vara med i elitgruppen.

Vanliga normer för eliter var: bakgrund ur medelklassen (trots all retorik om relationen till arbetarklassen); att vara gift; att inte vara gift, men i en fast relation; att vara lesbisk eller åtminstone låtsas vara det; ålder mellan 20 och 30 år; högskoleutbildning eller åtminstone högskoleerfarenhet; att vara häftig och snygg eller att inte vara det; att stå för den politiska linjen eller ha "radikal" identifikation; att ha barn eller åtminstone tycka om barn; att inte ha barn; speciella "kvinnliga" egenskaper som t ex "vacker"; att klä sig riktigt (i traditionell eller antitraditionell stil) etc.

Likaså finns det kriterier som kan beteckna vem som helst som avvikare som man inte skall umgås med. Till dessa kriterier hör; att vara för gammal; arbeta heltid, speciellt om man inte inriktar sig på karriär; att inte vara "vacker"; att vara mogen och ensam, dvs utan att vara aktivt homo- eller heterosexuell.

Kriterierna berör bakgrund, personlighet eller tidsindelning. Kriterierna handlar inte om kompetens, engagemang för feminismen. Talanger eller det som du möjligen kan bidra med till rörelsen.

Kriterierna kan visserligen variera kraftigt mellan olika grupper men de medel du måste använda för att bli accepterad och för att komma in är de samma. Den enda stora skillnaden visar sig i om någon var där från början vid gruppens bildande eller inte. Är man där från början skall man bara se till att ha så många vänner med sig när man går dit. För den som kommer senare in i gruppen är det bästa sättet att agera som när man går med i en Privatklubb. Sök dig en borgenär, dvs välj ut en medlem som verkar vara ansedd inifrån och odla aktivt din vänskapsrelation till denna person. Till sist kommer denna person att föra in dig i till den inre cirkeln.

Allt detta tar tid. Den som arbetar heltid eller har annat motsvarande ansvar kan omöjligen besöka alla möten och odla alla relationer som är nödvändiga för att ha en röst vid besluten. Av denna orsak är formella strukturer en välsignelse för människor med mycket arbete eftersom den formella strukturen för hur beslut fattas garanterar att alla har en viss grad av medbestämmande.

Informella strukturer är inte nödvändigtvis dåliga men de är nödvändiga. De finns i alla grupper på något sätt och kan bidra positivt till gruppens liv och arbete. Problemet är bara att endast de ostrukturerade grupperna helt behärskas av dem. När de informella eliterna är förbundna med myten om "strukturlöshet" finns det ingen möjlighet att begränsa maktutövningen.

Det leder till två negativa konsekvenser:

1. Den informella beslutsstrukturen blir lik en relation där människor lyssnar på andra därför att de tycker om dem, inte för att de säger bra saker. När rörelsen inte gör några betydande saker förutom att diskutera gör det inte så mycket, men när man vill åstadkomma mer måste denna trend vändas.

2. Den informella strukturen har inget ansvar inför gruppen. Makten är inte given från gruppen och gruppen har därför inte heller rätt att ställa krav på maktutövningen. Det betyder inte att informella strukturer handlar ansvarslöst. Ofta försöker de som vill upprätthålla sitt inflytande att tillämpa makten ansvarsfullt. Problemet är bara det, att detta ansvar inte kan krävas av gruppen. Gruppen är beroende av elitens intressen.

Systemet av stjärnor

Det finns bara tre tekniker för meningsbildning för en massgrupp: val eller omröstning; offentlig rundfrågning; eller val av grupprepresentanter till en därtill ägnad församling. Kvinnorörelsen har inte använt någon av dessa medel för att kommunicera med allmänheten. Även om rörelsen medvetet inte valt några representanter har dock flera kvinnor framkommit som av olika grunder offentlighetens uppmärksamhet koncentrerats på. Ända tills rörelsen själv väljer sina representanter kommer massmedia och offentligheten pressa vissa kvinnor in i rollen som representanter, oavsett om rörelsen önskar det eller inte. Dessa "stjärnor" kan inte rörelsen avsätta eftersom de överhuvudtaget inte är valda att representera någonting. Den häftiga kritiken av dessa kvinnor kan i värsta fall lösgöra dem helt från en ansvarskänsla för kvinnorörelsen och uppmuntra just den formen av individualistisk ansvarslöshet som fördöms.

Politisk oförmåga

Då den större rörelsen i de flesta städer är lika ostrukturerad som individuella tillfällighetsgrupperingar, är den inte effektivare än enstaka grupper för bestämda uppgifter. Den informella strukturen är sällan tillräckligt förbunden eller i beröring med befolkningen för att agera effektivt. Därför skapar rörelsen mycket aktivitet men litet resultat. En del grupper har valt att koncentrera sig på lokala och små projekt eftersom de inte kan ta med så många människor. Denna begränsade strategi kan man inte överföra på ett regionalt eller nationellt plan.

Så länge som vänkretsar är de väsentliga centrumen för organisatoriska aktiviteter så kommer elitismen att institutionaliseras.

För grupper som inte hittar ett lokalt projekt som de kan besluta sig för blir den rena samvaron ett självändamål. Har gruppen ingen speciell uppgift så riktas deltagarnas energi på att kontrollera de andra i gruppen. Interna kamper och personliga maktspel regerar mötena. När en grupp har en gemensam arbetsuppgift lär sig deltagarna komma överens med de andra så som de är och att underordna personliga antipatier det större målet för gruppen.

När elitgruppen möter kritik ligger det i deras intresse att inte öppet bemöta kritiken av deras maktinflytande eftersom det skulle för den informella strukturen ut i fullt dagsljus för alla. För att behålla sin makt är det därför lättare att utesluta medlemmar av andra informella strukturer genom medel som förföljelse av "röda", "reformister", "lesbianer" eller "dogmatiker". Det enda alternativet är att ge gruppen en sådan formell struktur att den ursprungliga maktsituationen kan behållas.

Ju mer ostrukturerad en grupp är, ju mindre informell struktur den har och ju mer den anammat strukturlöshets-ideologin, desto sårbarare är gruppen för inflytande från politiska kamrater.

Eftersom rörelsen är lika ostrukturerad som grupperna är den lika känslig för indirekt påverkan. Men det yttrar sig annorlunda på rörelseplanet. På lokal nivå kan grupperna agera relativt autonomt, men de enda grupper som kan agera nationellt är de som har en nationell organisation. Den stora mängden autonoma kvinnogrupper kan själva välja om de vill delta eller inte i en nationell kampanj men de kan inte välja att organisera den. Därmed ställs de autonoma grupperna under ledning av de strukturerade grupperna.

Ju mer ostrukturerad en rörelse är desto mindre kontroll har rörelsen över den riktning den utvecklas i och de politiska aktionerna som den deltar i. Det betyder inte att rörelsens idéer inte sprids eftersom det kan gå via massmedia eller andra kanaler. Men spridandet av idéer har inte nödvändigtvis något att göra med förverkligandet.

Denna strukturlösa organisationsstil har sin klara begränsningar; den är politiskt ineffektiv, exklusiv och diskriminerar varje kvinna som inte tillhör en vänkrets eller inte kan komma in i en sådan vänkrets. De som inte passar in i denna form (p g a deras klass- eller rastillhörighet, deras yrke, deras föräldrar eller giftermålsstatus, deras personlighet o s v) blir oundvikligen modfällda att delta i rörelsen. De personer som passar in i denna organisationsstil kommer också att göra sitt för att upprätthålla och försvara den.

När rörelsen fortsätter att inte medvetet välja de som utövar makt kommer den inte heller kunna avskaffa makten. När rörelsen fortsätter att behålla makten så utspridd så möjligt, eftersom de vet att de inte kan kräva något ansvar av de som utövar makt, då förhindrar de endast att ingen person eller grupp dominerar helt och hållet. Men samtidigt skapar rörelsen ett tillstånd där den är så politiskt ineffektiv som möjligt. Det måste finnas en medelväg mellan härskande och verkningslöshet.

Detta är viktigt för mig, eftersom jag anser att medvetandegörande inom kvinnorörelsen börjar förlora sin roll som huvudfunktion. Rörelsen måste ta nya steg i förändringsarbetet. För att nå det måste rörelsen organisera sig - lokalt, regionalt och nationellt.

Principer för en demokratisk struktur

Vi skall inte blint anamma de traditionella organisationformerna men inte heller blint avvisa dem alla. En del av de traditionella formerna kommer att visa sig användbara men framförallt måste vi experimentera för att utveckla ett flertal tekniker som man kan använda för olika situationer. Men innan vi kan fortsätta att förnuftigt experimentera så det nödvändigt att vi blir klara över att en struktur inte i sig självt, utan bara dess utformning, är dålig.

Utan att glömma bort att vi befinner oss i en ständig process av försök och misslyckanden, kan vi hålla fast vid ett par principer som är väsentliga för en demokratisk struktur och som samtidigt är politiskt effektiva (not 1):

1. Delegation av bestämda individer med bestämd auktoritet för bestämda uppdrag, valda genom en demokratisk procedur.

2. De delegerades ansvarighet inför de som valt dem.

3. Spridning av auktoritet under så många personer som möjligt och förnuftigt.

4. Rotering av uppgiftsfördelningen.

5. Fördelning av uppgifter efter rationella kriterier, ej efter vilka som är omtyckta. Förmåga, intresse och ansvarsfullhet skall vara de avgörande kriterierna.

6. Lika informationsfördelning.

7. Lika tillgång till organisationens hjälpmedel.

Joreen Freeman, USA 1970

1 Detta avsnitt har översättaren förkortat kraftigt.

Översatt av Stellan Vinthagen. Publicerad i Hopp & Motstånd nr 10 (1992), Alarmkalendern nr 43 och 44 samt Brand nr 1 (1998)