Party for your right to fight

Kategori: Gatufester, Reclaim the City, Reclaim the Streets

Från ockupationer till gatufester

Husockupationer. Gatufester. Det finns mer beröringspunkter mellan dessa båda metoder än bara en kamp för autonoma frirum.

Det är motståndsformer mot samma stadsutveckling. Från åttiotalets yuppifiering, kontorisering och lyxrenovering till dagens upprensning av det offentliga rummet.

Några människor släpar fram en ljudanläggning. Det strömmar till fler och fler. Mitt i gatan festar de loss i några timmar, om de inte blir avbrutna. Alla utnyttjar en högst tillfällig frizon för sina ändamål: att dansa, att klottra, träffa folk eller bedriva politik. Det förefaller simpelt. Men effektivt när det gäller att utmana makten. Politiska gatufester drar fram som en präriebrand i storstäderna. De senaste två-tre åren har en speciell mix av rejv, husockupation och trafikblockad erövrat gatorna på många håll i Europa. I alla fall för en kväll. Reclaim the Citys två fester i Stockholm, den i september och nu första maj, är en del av detta.

Var började det? Någon skulle säkert säga ”i London” för där arrangerades den första stora gatufesten för sex år sedan. Ur ett annat perspektiv är gatufester bara senaste episoden i en kamp som pågått mycket länge. Alla tider har sina kampformer. 80-talets rörelse präglades av husockupationerna. Självklart hände mycket annat också, men husockupationerna var en påtaglig kick som förändrade 70-talets rörelse. De drog till sig många nya människor, satte igång diskussioner och hotade viktiga maktintressen. Det var genom de ockuperade husen som rörelsen blev vad den var på den tiden.

Kanske kommer vår tid på motsvarande sätt att kopplas samman med gatufester i framtidens vänsterradikala historieböcker. Vi får se. Just den här artikeln handlar om historien bakom gatufesterna. Ambitionen är inte att ge hela bilden, absolut inte, jag vill bara utveckla en tråd. Kort sagt så ser jag det som att dagens gatufester på ett mycket konkret plan är fortsättningen på 80-talets husockupationer. Det handlar om en ny miljö och nya former men det är samma kamp - kampen om staden.

Samtidigt ska jag också be andra aktörer på samma planhalva om ursäkt för en snäv historieskrivning. För kampen om staden förs ju även med mindre spektakulära metoder. Kampanjer som Stockholm inte till salu gräver fram fakta om privatiseringen, demonstrerar och bildar opinion på traditionellt vänstersätt. Lokala aktionsgrupper protesterar mot nedskärningarna i den offentliga sektorn som direkt berör den egna stadsdelen. Men det är en annan historia.

Husockupanter och yuppisar

Under 80-talets första år växte en militant husockupationsrörelse fram ungefär samtidigt i flera europeiska städer. Det ockuperades friskt i Zürich och Berlin, Amsterdam och Köpenhamn, samt på andra håll. I Berlin bodde ett tag runt 3000 personer i 160 ockuperade hus. Detta var något annat än det föregående årtiondets husockupationer, som genomgående var mindre militanta och mer sporadiska. Då sågs husockupationer mest som ett medel bland flera att lyfta fram ett politiskt budskap. Men nu var själva ockupationen budskapet och det rörde sig om en massrörelse. Man barrikaderade sig ordentligt och avsåg att stanna kvar och bo i husen. Det nya rörelsen drevs framåt av ett genuint motstånd mot yuppisar och bostadsbrist, det inrutade livet med lönearbete och kärnfamilj samt en fullständigt meningslös karriär. Man drömde om ett annat sätt att leva och föreställde sig de ockuperade husen som ett slags frirum från förtrycket i resten av samhället.

Subkulturellt utmärkte sig 80-talsockupanterna genom kopplingen till punken. Det enda man kunde vara säker på att hitta i ett ockuperat hus var punkare, och de såg förvånsvärt likadana ut i hela Europa. Den materiella basen utgjordes av det som 70-talets rörelse lämnat efter sig i form av alternativa kaféer, bokhandlar, teatrar, verkstäder och krogar. Det var resurser när det gällde att bilda opinion, fixa spelningar och laga trasiga hus. Säkert spelade det också in att 80-talets socialbidragssystem var mycket slappare. I vissa länder kunde man gå på soc eller a-kassa i flera år utan att någon ställde några frågor. Därmed var det många som hade all tid i världen att ägna åt sitt ockuperade hus.

Precis som dagens gatufester riktade sig 80-talsockupationerna mot hela skitsystemet. Varken mer eller mindre - men den centrala fiendebilden var yuppifieringen. Yuppisarna var symbolen för en samhällsförändring, de var kostymfolket i frontlinjen för kapitalets offensiv i innerstan - med allt vad det innebar. Yuppifiering betydde att hus med billiga hyresrätter köptes upp av förmöget finansfolk och sedan gjordes om till fina bostadsrätter eller kontor, beroende på vad som gav mest pengar för tillfället. För de som bodde i husen sedan tidigare var det bara att flytta och ge plats åt den nya medelklassen: reklamfirmor, datakillar, konsulter, mediafolk och annat pack. Fastighetsmarknaden arbetade för högtryck. Ansvariga politiker klappade i händerna och pratade mycket om tillväxt men aldrig om klasskamp. Husockupationerna var ett försök att kasta grus i detta maskineri. Exakt så uppfattades de också av de som såg sina intressen hotade. De kastade sig över telefonerna och gav polisen fria händer. Media däremot avdramatiserade konflikten och skrev mest om ungdomar som inte hade någonstans att ta vägen. De oftast välmenande journalisterna kunde aldrig förstå varför polisen gick så hårt fram.

Husockupantvågen nådde Sverige först i mitten av 80-talet, och här firade den aldrig några större triumfer. I Stockholm överlevde inget hus polisens första stormningsförsök. Och kampanjen för att driva bort yuppisarna från Söder inleddes vid en tidpunkt när det hade gått för långt - om man ska vara ärlig var det ju redan mer deras än ”vår” stadsdel. I Göteborg var det lite annorlunda. Där fanns ett par ockuperade hus under en längre tid. Det handlade om de sista utposterna i den gamla arbetarstadsdelen Haga, som någon uttryckte det. Men trots att ockupanterna hade ett ganska brett stöd blev de till slut vräkta och husens revs.

På kontinenten var det mer tryck i husockupantrörelsen. Mest kända var nog de ockuperade husen på Hafenstrasse i Hamburg. De blev ett slags symbol för militant motstånd sedan folk framgångsrikt försvarat dem mot ett antal polisattacker. När barrikaderna plockats ner vittnade enorma politiska väggmålningar på fasaderna om en till synes obruten motståndsvilja. Dessutom anordnade de möten för husockupanter från hela Europa. Det gjorde att Hafenstrasse kom att tas upp som ett hot mot tillväxten i regionen på interna träffar mellan företagsledare och tunga politiker i slutet på 80-talet. Man menade att storföretagen skrämdes bort från Hamburg av husockupanterna, som inverkade negativt på investeringsklimatet. Men de lyckades inte få bort husen. Genom militansen på 80-talet, följt av ett enormt arbete med att knyta kontakter med boende och föreningar i grannskapet, har husen räddats kvar i alla år trots det konstanta stormningshotet.

Spelplanen ritas om

Början på 90-talet innebar en knäck för såväl husockupantrörelsen som yuppiseringen. Husockupanterna hade svårt att hävda sig mot den strategi som ministrarna enats om på EU-nivå - att alla ockuperade hus antingen skulle stormas eller skriva detaljerade kontrakt med myndigheterna. Det sas aldrig offentligt, men 1 januari 1992 lär ha fungerat som tidsgräns. Sorgligt nog gick det mesta enligt deras planer.

Även yuppiseringen kom av sig. Orsaken var inte det folkliga motståndet, som aldrig var särskilt omfattande, utan lågkonjunkturen. Plötsligt stod hundratusentals kvadratmeter kontor tomma. Fastighetsspekulanterna hamnade i betalningssvårigheter och porschebilarna, även kallade börsmoppar, såldes på exekutiv auktion. I vanlig ordning fick vi andra återigen betala kalaset genom att staten pumpade in miljarder i de ruinerade bankerna. Borgarklassen började se om sitt hus. Viljan att satsa på lyxkrogar i gamla arbetarkvarter avtog. Nu gällde istället det att försvara vad som redan uppnåtts. Därför flyttades fokus mot ordningsfrågor - och nolltolerans.

De senaste tio åren har gator och torg fyllts av väktare, poliser, farsor och morsor på stan, non fighting generation och andra frontfigurer för medelklassens föreställningar om vad som är ordning. De är kugghjulen i en politik som går ut på att splittra upp och driva bort alla grupper som inte passar in, som inte betalar med kreditkort eller åker taxi mellan restaurangerna.

Missbrukare, hemlösa, ungdomar från förorterna och flyktingar utan uppehållstillstånd har definierats som problemgrupperna. Dagtid gäller det att hålla dem borta från köpcentra och arbetsplatser. Och är de kvar i stan efter stängningsdags får de finna sig i att misshandlas av väktare, nekas tillträde av ordningsvakter, övervakas av nattvandrargrupper, jagas av polisen och registreras av socialens fältassistenter.

Alla dessa vänner av ordning besjälas av ett hopkok av självrättfärdighet, humanism och klasshat. De förenas av ett mycket tydligt ideal om skötsamhet och en mer diffus föreställning om vad som hotar detta ideal. Men ideologerna bakom nolltoleransen hade bilden klar för sig; enligt deras mening hade gatorna tagits över av hemlösa, ungdomsgäng, gatuförsäljare, klottrare och husockupanter. Därför formulerade de målsättningen att ta tillbaka staden, trots att i stort sett hela stan redan var till för dem och deras välbeställda bröder. Allt annat än total kontroll var tydligen otillräckligt.

Bakom de politiska ambitionerna pulserar den ekonomiska logiken. När affärerna i innerstan tappar kunder till stora köpcentra utanför stan, som just nu är trenden över hela landet, skapas allianser mellan lokala affärsägare och politiker för att göra innerstan mer attraktiv. ”Trygghet och trivsel” är värdeorden som ska locka tillbaks kunderna. Innebörden är att alla ska kunna shoppa ostört och att de som stör den harmonin ska bort, vart spelar ingen roll. Här finns ingen plats för icke-konsumenter.

Den nya fattigdomen hotade även beläggningen på de dyra hotellen och de centralt belägna bostadsrätternas marknadsvärde. Att människor är utslagna och fattiga uppfattas i och för sig inte som ett problem. Men hotellgäster och kunder riskerade att konfronteras med eländet, något som skulle ha påverkat konkurrensläget i negativ riktning. Följden blev en ny bitterhet i försvaret av profiten. Nu skulle alla som gått lottlösa från 80-talets köpfest - alla som tvingats flytta från sina lägenheter eller skrivits ut från mentalsjukhus eller andra institutioner som skrotats - även drivas bort från gator och torg. Deras sista rest av utrymme i staden blev nu en ordningsfråga.

Ickekonsumenternas återkomst

Det funkade så länge det bara var narkomaner eller husockupanter som möttes av repressionen. Men strategin började baktända när allt fler grupper skulle krossas på liknande sätt. England gick i början av 90-talet antagligen längre än något annat europeiskt land när det gäller att lagstifta mot politiska protester och andra former av avsteg från Ordningen. Men när jaktsabotörer och partymänniskor, travellers och technofolk började jagas av polisen av samma anledning - som sammanfattades i lagen Criminal Justice Act - bidrog det till grupperna politiserades och började knyta nya kontakter. Repressionen sammanförde grupper som tidigare inte haft så mycket med varandra att göra. Plötsligt hade de i varje fall en sak gemensamt: de möttes av samma mediahets och samma polisuppbåd. Repressionen krympte handlingsutrymmet för vägmotståndare, husockupanter och rejvfolk. Men samtidigt förändrades rörelsen, öppnade upp sig och sökte sig fram längs nya vägar. Londongruppen Reclaim the Streets arrangerade den första gatufesten 1994. Som sådana är politiska gatufester visserligen inget nytt, blandningen av karneval och uppror fanns redan på 1700-talet. Men det handlar om en ny mix.

Senaste tidens gatufester är resultatet av mötet mellan en rad traditioner. Rejvfolket förde med sig technomusik och tanken att en fet ljudanläggning var nödvändig. Från husockupantrörelsen hämtades kunskap om poliser och barrikader och idén om ockupation som en politisk protest. Graffittiscenen bidrog med sin kultur och sprejfärg. Miljörörelsen i stort förde med sig idén att göra om steril stadsmiljö till levande oaser, och motorvägsmotståndarna hade lång vana att blockera trafikleder. Alltsammans genomsyrades av en vision om att stan ska vara till för alla och inte bara för de rika. Mer behövdes inte för att det skulle fungera som en klockren utmaning av borgarklassens strävan efter total kontroll.

Och det har fungerat. Journalister brukar lyfta fram internet som anledningen till att den här typen av gatufester spridits så snabbt över världen. Visst är det möjligt att internet spelat en roll, men viktigare är nog att gatufester faktiskt fungerat. Det är en kombination av fest och politik som förmått samla många och samtidigt ifrågasätta maktintressen. På något sätt har man lyckats hitta en mellannivå. Kanske kan det beskrivas som att gatufester är mindre militanta än 80-talets husockupationer, men mer militanta än 90-talets love-parades; att de är mindre politiska än 70-talets stadsgerilla, men mer politiska än traditionella folkfester.

Det är en mellannivå som polisen för närvarande har svårt att hantera. Folkfester vet de hur de ska hantera (”håll de uniformerade konstaplarna i bakgrunden och låt folk sköta sig själva!”). Husockupationer vet de också hur de ska hantera (”ring husägaren och utverka tillstånd att gå in med insatsstyrkan fortast möjligt!”). Men illegala gatufester har de ännu inte lärt sig hantera, och det är förmodligen det som gjort att polisen pendlar mellan att ingripa stenhårt eller inte alls. På det viset är stockholmspolisens agerande inget undantag utan följer ett europeiskt mönster. Hur de än gör verkar det bli fel. 18 september förra året misshandlades festdeltagarna i Götgatsbacken så grundligt att till och med massmedia undrade om det var motiverat. Första maj i år höll polisen å andra sidan en så låg profil att ansvariga befäl anmälts av politiker och privatpersoner för att inte ha ingripit mot den skadegörelse som skedde. Det blir lätt så när det saknas politisk enighet kring problemet gatufester. Trots en hel kvälls diskussion i stadshuset efter första maj kunde inte partierna komma överens om ett gemensamt uttalande mot gatufesten som fördömde den från början till slut.

Och sen då?

Exakt en vecka efter gatufesten förra hösten gick tusentals människor från Slussen till Mariatorget. Därigenom demonstrerade de sin solidaritet med offren för polisvåldet, men även något annat som var lika viktigt: att borgarna kan glömma drömmen om total kontroll. Två-tre tusen mer eller mindre glada och förbannade unga människorna på Götgatan första maj var också en påminnelse om den kollektiva styrka som finns inom vårt räckhåll. Det betyder att den minoritet som håller på att göra stan till ett välbevakat disneyland inte kan räkna med att få sin vilja genom hur som helst.

Annars är det svårt att peka på något konkret som gatufesterna lett fram till. Största betydelsen är kanske förmågan att skapa nya kontaktytor mellan grupper som berörs av nolltoleransen i praktiken. Vänstern är ju bra på att analysera vilka grupper som marginaliseras i samhället, men sämre på att hitta former att sammanlänka dem i praktiken. Hur ska vi komma vidare om vi inte vågar experimentera? Festen har bara börjat, låt den fortsätta.

Hickory

Publicerad i Brand nr 3, 2000.